Med örat har jag hört Dig,
men nu har mitt öga sett Dig.
_Job_
Han förvånades över sitt eget lugn, men det föll honom ej in att detta
lugn kunde vara en sjuklig trötthet som stegrats till ett slags själslig
stillhet. Hans inre liknade nu en massa, ännu strax före sjudningen,
utan en märkbar rörelse ens på ytan. Nyfiket började han betrakta
hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in
som om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var
således Nilenius' sista hälsning till David, här höll han i händerna
arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade,
taggiga kanten av själva slaget på hammaren. Man kunde sätta ett nytt
skaft på den, tänkte han, så kunde den användas igen. Sakta knackade
han den mot spiselkanten och lyssnade, men då blev han plötsligt rädd,
ställde undan hammaren i ett hörn och satte sig vid skrivbordet, där han
mekaniskt, med nästan en sömngångares rörelser letade rätt på papper.
Bläcket hade torkat ut, han måste skriva med blyerts. Då och då rätade
han upp sig och mumlade:
-- Jag måste tvinga mig att vara hård och lugn och inte tänka på detta.
Jag måste -- jag vill!
Käre vän Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag
skriver till dig därför att jag är ensam och inte vet om jag uthärdar.
Om du kan låna mig ett hundra kronor så att jag får betala maten för
den sista månaden hos mina föräldrar, vore du hygglig. Kanske jag
aldrig kan betala dem -- men vad betyder det väl nu? Jag tycker det
är som om allting höll på att sluta.
Din vän D. R.
Han tillslöt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina
föräldrar, adress -- -- -- Sedan gick han ut till landsvägen. Han hade
ingen klocka, men av solen slöt han att gångpostbudet, som kom här fram
varje lördag på väg till Morås, borde vara här snart. Men han fick vänta
i två timmar vid vägen, varunder han satt på dikeskanten och rörde
kroppen fram och tillbaka, slött stirrande på vattenspindlarna och
grodorna nere i pölen, ty det var kärrmark. När han slutligen såg mannen
komma, reste han sig och gick emot honom. Gubben hälsade och språkade om
vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av
dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så
försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset
medan han återvände uppåt åsen.
Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa
stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda
stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid
vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han
öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan
kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så
kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en
stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen.
Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så
rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning
han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den.
Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en
handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en
timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en
sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en
sån stackare en människa kan vara? Och så -- det dugde inte, far och mor
skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de trodde
honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda en
smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som han ej
skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han ej sig
själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att fördriva
tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå
härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast
spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst,
bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av
och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick
emot stugan.
Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog
han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på
golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var
ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar
och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han
klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren
noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade
rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen
och läste halvhögt:
"Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar du
jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag
alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder
vad skriften säger: I ären gudar -- --"
Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig
själv. Jag känner att jag älskar mor och far, och kanske är det något
gudomligt i denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall älska det
högsta du vet på jorden, eller, du skall känna kärlek till alla lidande,
eller till hela skapelsen? Men nej, det säger han icke, han sätter dit
ett ord i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet
Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad är det som han kallar Gud?
Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också
blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta välver
sig på djupet av de lidande själarnas hav, som gläder, lyfter, trampar
ner, pinar och krossar! Detta är Gud. Mor, som sätter fram den sista
brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så menar inte Eckhart, nej, han
tror på en intelligent, personlig varelse, som själv känner kärlek till
oss alla. Och denne är det jag skall älska.
Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart
känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en
intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske
detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det
medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen?
Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som
annars skulle spränga sönder mannen.
Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna.
Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom
stelare. Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig
halvsömn, som då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare.
Det var den kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så
mycket och ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av
och an.
Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han
smög sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter
hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle
gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den
bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett
vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han
drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han
gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna.
Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk
ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.
Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på
golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita
att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna
uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns
bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke
kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart
kägla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta
svarta omhölje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte,
stirrade som om han velat med blicken genomborra omhöljet. Det fanns
intet mer av skepnaden som var skrämmande, bara det att ansiktet måste
vara förfärligt, eftersom det var dolt.
Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på
Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten
svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram
det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden.
-- Jag drömmer -- jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar,
han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och
lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla
gav efter, han blev ond.
-- Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit till
däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har jag
bedit men du kom inte. Du var väl högfärdig, kan jag tro! Du tänker
skrämma mäj nu, men det går inte, ser du jag skall slå huvudet av dig
med Alexanders hammare! Vill du föra mig till helvetet? Det finns inget
helvete, så nu vet du det! Du är en stor stackare, det är du, ha, ha!
Men vill du inte höra hur dina älskade barn har det? Tror du inte jag
känner kärlek till dina barn? Men inte till däj, hör du det! Ty att
känna kärlek till alla dina barn, det är ju det högsta, det finns intet
högre. Du är själv inte alls så stor som kärleken, du!
Han tyckte att gestalten kom framåt och med ett skrämt skrik sprang han
till ett hörn av rummet, med hammaren i handen. -- Du får inte ta mig
innan jag talat, hör du! Du har väl andra att gå till än mäj, bara en
mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så
elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har
nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är
inte av stjärnljus, som din -- hennes är en enda skålla av bara löss!
Jo, du! Sen kan du gå till Lax-Kerstin, det är också en av dina dårar,
hon är sjutti år och så ful och så fattig att det kan du inte göra dig
en föreställning om. I kyrkan går hon. Men vet du, hon har alldeles
fyrkantig kropp och rinnande ögon, men hon har karlar hos säj, dom där
rallarna som du skickat till Parjala att gräva kanalen, dom ligger hos
henne och betalar en krona åt gången. Det lever hon på. Vill du döma
henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det är inte
bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! Och så kan
du gå till den där mannen med snörena -- som Monna Lisa -- -- du har
många, många, och du vill jag skall tacka dig för allt!
Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han
skakade till som av köld, sedan skrattade han.
-- Hör du, vad är det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jämt går
med ett skynke över det? Jag har sett dina barn och en stor del av --
dina välsignelser har jag erfarit -- och sett -- dina gärningar! Nu vill
jag se hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hör du! _Tag bort!_
Ursinnigt störtade han fram och rev slöjan från ansiktet, såg in i det
och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till högt, högt, och sedan
blev det alldeles mörkt omkring honom, och han låg mycket stilla mycket
länge.
När han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stånd att gå upp och
röra sig, tog han, utan att veta varför, den gamla hammaren och smög
sig ut och gick sakta nedåt landsvägen. Hans ansikte var uttryckslöst,
endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han
på huvudet. -- Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund
småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett --
-- --
Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll
hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet.
Han ville sjunga, han kunde ju sjunga så bra, och han kunde knacka
takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och
hör hur det klingade, när han sjöng:
_Där i min natt och stora synd jag övergiven låg,
igenom mörkrets tunga vägg Guds anlete jag såg_
-- -- --