_En ensam människas funderingar Om syndernas förlåtelse_
Detta skriver jag därför att jag ej kan sova, fast jag är trött.
Det är alltså Korsmässa -- och solen går i skyttens tecken. Det börjar
ljusna därute, det är vår, och nära klockan tre på natten, jag kan
alltså släcka min osande lampa och låta vårmorgonljuset lysa på dessa
blad. Det svider i ögonen av all tobaksrök varmed jag fyllt detta gamla
svarta rum, där jag tillbragt några stunder av mitt liv. Jag hatar detta
rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag avskyr att
föra protokoll över mitt liv, där de egentliga händelserna blott är
vedervärdigheter. Och vem skall läsa det? Och om ingen någonsin kommer
att läsa det, vad är då meningen att jag skriver? Jag vill dra på mun
åt dessa många svärmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagböcker "att
deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anförtro sin
själ åt papperet". På botten av sin själ har de dock betraktat det som
ett förtvivlat sätt att komma i kontakt med dem som varit frånvarande,
ett nödrop. Jag säger inte: låt vara att ingen någonsin kommer att läsa
detta! Jag säger på fullt allvar: jag skriver detta för att någon skall
komma att läsa det. Jag vill utgjuta mitt hjärta och jag vill att någon
skall höra på. Punkt!
I går hade jag brev från Ziri, som vill komma hit. Hon vill också
skiljas från sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva
tillsammans i den här stugan en sommar. Dåre, lilla kärleksfulla dåre!
Du har aldrig sett en sådan här stuga, aldrig har i ditt mörklockiga
huvud stigit in den ringaste föreställning om hur jag har det. Ziri vet
icke vad nöd vill säga, vad hemlöshet vill säga, och hur skulle hon
kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv
har flutit hän i jämn och bekväm borgerlighet. Och att nu livet skall
vara så satans grymt, att vi bägge inte får vara tillsammans, det är
kanske bara rätt åt oss, det är rätt därför att mannen med glasögonen
finns, därför att vi velat korsa en annan människas lycka av omtanke för
vår egen. Lycka? Finns det någon verklig realitet bakom detta utslitna
ord, passar det inte bäst i en oerfaren söndagsskollärarinnas mun en
sommardag, när en liten mätt och fånig och bomullsljus klass sitter
framför henne och fönstret står öppet så att man hör fåglarnas sång
och humlornas surr utanför! Vad var det jag talade om, mannen med
glasögonen, är det så säkert att han var lycklig med Ziri? I detta fall
har jag bara ett vittnesbörd att rätta mig efter: hans förbannelse över
mig. Och om jag ej på något sätt stört hans så kallade lycka, så hade
han ej förbannat. Jag undrar om en förbannelse kan innebära något, om
den kan skickas efter en som en torped på havet i natten eller hänga
över ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med glasögonen
hade en stark vilja, så skulle han då kunna moraliskt krossa mig, men nu
är han en stackare, Gud hjälpe honom!
I går fick jag också ett brev från Hartman, som håller på att mörda
sig själv med gifter. Han säger att Ziri varit hos honom och velat ha
underrättelser från mig. Jag har ej skrivit till henne på så länge,
därför att jag är rädd att mannen kan få tag i breven. Det besynnerliga
är att jag numera är så rädd att bereda denne man sorg, att jag helst
ville avbryta alla förbindelser med hans hustru. Om jag nu går riktigt
till botten med mig själv så beror detta på vidskeplighet, ej på
rättfärdighet, jag går nämligen och anar att en olycka, ett försynens
straff skall drabba mig för min synd mot mannen. "Dig är icke lovligt
att taga din broders hustru." Alltså Jahve och Nazareen, som spöka för
mig. Kanske jag kände det lika, även om jag aldrig hört talas om tio
guds bud, ty även hedningarna, som icke hava lagen -- -- -- Men låt oss
nu vara rättvisa och tillfoga, att även om jag inte fruktade straffet,
så skulle jag dock väl ha en del av denna min rättfärdighetskänsla ändå.
Det är skuldkänslans och det absoluta rättskravets mysterium. Och det
förstå vi icke, icke jag, ty det är en makt som är större än jag, och
vars föremål är min själ. Och icke heller själen förstår jag, hur skulle
jag då förstå det som verkar på den?
Men därmed har jag icke sagt att jag hyser någon avsky för vad vi gjort,
Ziri och jag, icke heller att jag ångrar det. Om jag träffade henne
skulle jag hängiva mig än en gång, hundra gånger åt min kärlek. Är ej
detta besynnerligt, här råkar jag i en konflikt.
Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte
skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på,
då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom
lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken,
som står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie
kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé
av mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan
fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman
säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska
propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men
glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i
grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad
själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför
att jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det
inte alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste
han vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för
solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då
har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra
på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat,
låt oss genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock
Larsson, i vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är
väl inte släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig
överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig
viktig för att jag inte är som du är.
Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till
Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag
tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för
helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på
jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära.
Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du
tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att
mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du
Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också
sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!
Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som
botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger
dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man
är rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo,
du! Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från
kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte
ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, som bor en bit härifrån, utan
du är ganska sedlig, Larsson, och har bara några få fästmör, av vilka du
väl så småningom gifter dig med en, och nån annan kandidat med de andra.
Men nu återgår jag till saken. Jag har alltså ont samvete för mina
felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det är därför
jag inte kan bli kvitt det där om syndernas förlåtelse. Tycker du det
skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är möjligen för ung ännu --
-- -- Nu skall du få frågan: tror du på syndernas förlåtelse? Skratta
inte, det är någonting i det, ändå? Mitt behov därav är åtminstone
verkligt, du erkänner det? Då finns det hopp för dig. Med mig är det så,
att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande
och fylld av skrämsel för det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan
leva mer utan en genomgripande förändring. Och nu är frågan: vilketdera
är klokast, självmord eller syndernas förlåtelse?
Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med
förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell
tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i
denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende
begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på
något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån
det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom
bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet
till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag,
och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig.
Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju
bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller,
inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens
ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till
sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är
borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty
syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt
och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men
det är just detta jag inte alls kan tro.
Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten
bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och
botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och
kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig
kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det
jag säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas
för dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det
är förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens
förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig.
Jag har alltså en bekännelse.
Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas
förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu inte riktigt kunnat släppa
Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller släppa henne. Jag tänker ofta
på henne, och om jag börjar med att längta så där själsligt efter henne
så slutar det med att jag längtar kroppsligt. Du har väl haft flammor,
Larsson, så du vet hur det är, sådant begriper du åtminstone. Och du
förstår att jag inte kan bli en kristen så länge jag har en brottslig
förbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar därborta, alltså
är du med på saken. Nu, kan du hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för
Ziri? Kan någon annan mänska göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men
först fordras det att jag tror så mycket på Gud att jag kan bedja, men
det kan jag inte. Inte till den där guden som förlåter synder, men jag
tror på en annan, en som Hartman mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan
den: förlåter även han synder? Men det är ännu värre, jag kan inte
alltid ens tro på Hartmans gud, och för resten saknar han personlig
karaktär, han är filosofens gud, men ingen fader att stödja sig till.
Rent ut sagt: det är min faders gud jag vill göra upp med. Och han finns
nog inte, eller vad tror du? När jag alltså varken kan tro eller ge upp
att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas förlåtelse, vad
återstår, när jag inte heller kan begå självmord? Men om jag trodde att
döden vore döden, och att intet vore där bakom, att allt vore slut
därmed, då dödade jag mina föräldrar och mig själv och Ziri. Men jag gör
det inte för jag fruktar att det rymmes någonting bortom detta jordiska
vara. För mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och
det där bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig
ifall jag ej kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla
ett litet tal om detta.
_Om helvetet_
Jag ser på dig att du tycker jag är vidskeplig, men det är inte så
farligt. Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en
individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så.
Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen
filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att
jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp! Nu frågar jag:
får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna
som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en
så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och
får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag få
nåden att gå omkring häruppe under långa julmånader, när snön gnistrar
som miljoner diamanter och dessa nu grönskande berg står som rasade
borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Får jag det, så vill
jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag
älskar denna jord! Jag är trött på människorna, och jag älskar jorden!
Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest älskat somrarna, därför att
jag alltid varit så dåligt klädd på vintern och frusit så. Slipper jag
frysa bara, så skall jag be min faders gud att han låter mig stanna här
uppe i ödemarken, vinter och sommar, höst och vår. Jag skall gå omkring
överallt, på de gamla älskade ställena, och vara smekt av blomdoften
om sommaren och den isiga vinden på vintern. Men helst vill jag vara
ungefär som en människa, fast utan denna frysande, smärtfyllda, ständigt
matkrävande kropp, och jag skall vara en vildmarkens skyddsande, utan
sorg, utan bekymmer, låt oss säga i tusen år, så att jag får vila mig,
finna ro. Ser du, det är min salighet.
Det var himmelen. Men tror du jag kan få komma dit, har jag gjort mig
förtjänt av sådan nåd, jag som tagit min broders hustru, som hädat,
stulit, ljugit och vittnat falskt om min nästa? Jag som är så högfärdig
att jag väljer umgänge, jag som haft så många kvinnors kärlek och själv
givit intet, jag som -- som gjort allting? I min barndom började min
lastbarhet, små små hemliga, naggande synder åt på mig redan då. Har du
reda på det största eländet, den abnormt tidiga erotikens helvete? Vänta
du, jag skall berätta dig om helvetet, men låt oss ta det från början,
från början, min kära välmående kandidat!
Föreställ dig då några stycken små gårdar spridda kring några av dessa
berg, många många mil härifrån. Föreställ dig en stuga, gammal och grå,
med krusbär och vinbär och äppelträd kring knutarna. Därinne bor en
predikant, en finnmarksmissionär Mattson, en jätte till karl, mycket
from och mycket sträng mot sin hustru och sina barn, men också mycket
kärleksfull, jag bara tycker han är litet för sträng ibland. Han har
tre gossar i åldern fem, åtta och tio år, livliga, utrustade med snabb
fattningsförmåga och fantasi, litet bångstyriga som pojkar bör vara.
Fadern håller dem absolut isolerade från andra barn, han har i sin
ungdom varit en stor syndare och känner världen och vill rädda sina barn
från det onda, från alla frestelserna. Han bevakar dem kväll och morgon,
natt och dag, han ser till att icke ett av deras steg ej kan övervakas.
Och han tror att han lyckas. De är i alla fall tre stycken, de har
varandras sällskap, och mer behöver de inte, tycker han. Och somrarna
och vintrarna går. De är som sagt, fem, åtta och tio år. En dag händer
det något.
Vad tror du Larsson, det är som händer? Jo, två av de små, de äldre av
dem, gör odygd, försvarar sig med lögner och får stryk, förfärligt med
stryk, men inte på det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar
dem med ris på nakna kroppen, på det vanliga stället, och då, under det
slagen haglar och lille Fredrik gråter och tjuter, blandas plötsligt en
besynnerlig känsla med smärtan av riset. Fadern vet ingenting om detta,
han slår dem för Guds skull och i Jesu namn på det lögnen må utrotas ur
deras unga hjärtan. Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks
tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand
tröttas och han släpper den lille, så ser han inte att den lilles skam
och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning. Hans glödande kinder
brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett
hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt
honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så
oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång.
Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar.
Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång.
Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om
kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en
ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna
kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar.
I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att
erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till
skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra
det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig
nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta,
varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större
än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och
befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger
de där och gråter, tills solen går ner.
Sedan känner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrättade an
andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett år, varunder de då och
då faller offer för frestelsen igen. Då händer ännu något.
Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant,
och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med
sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon
uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och
Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det
dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal,
trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta
från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och
lysande ögon:
-- Säj, har du fått ris nån gång?
Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning
om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå
retande och eggande elände. -- Har du fått? -- Och du? -- Ja, då. -- Och
-- hur kändes det? -- Ä, så du frågar, du vet väl -- -- Har du varit
naken nån gång när du fått ris, jag menar? -- Ja, visst! -- Har du sitt
på när nån flicka fått ris? -- Nej -- klär dom av flickor också då? --
Ja, visst!
Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till
varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt
in i skogen och lär varandra -- Det är egentligen varandras kroppar de
söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att detta inte är det
riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plågas med
detta under år som kommer, tills han lär sig att ha flickor. Men innan
dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot
den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten eller Ungdomens vän.
Och han lär sig i den boken att han varit på väg mot kroppsliga
sjukdomar och ett evigt helvete.
Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det
jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag
befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt
nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på
många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn,
och måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon
himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla
dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att
hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker,
över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om
dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår
vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss
beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i
ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med
de skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag
lastbare, att få vila och ro för min frigjorda själ här i dessa granna
ödemarker. De moderna människorna säger att jag skall fortsätta mitt
liv i någon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått
igenom skärseld. Ja, jag blir gärna teosof -- giv mig bara den enfald
som behövs!
Jag skall öppna fönstret -- nej, dörren, se ut där! Titta, har du sett
något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås och
de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda
kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret
med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket?
Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga
klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen
skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet,
när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och
känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre!
Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden -- men jag är så
lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först,
eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna
avgrund är full av hundra tusen sådana som jag.
Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så
starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag
kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland
människorna, och jag har ingen fruktan för döden i vanlig mening.
Och så en sak till: du har hört historien om Alexanders hammare? Ser
du, hammaren finns här, jag har den. Det är också en utväg, jag kanske
slipper dö, om jag i rätt tid tar fatt på denna hammare. Du förstår:
vansinnet. Nu hör också detta till mitt helvete, därför att jag inte
alls vet hur det är att vara vansinnig, jag funderar över arten av
sinnesförvirring jag då skall undergå. Och det är som kände jag mig
redan dömd till endera döden eller detta. Jag hade en dröm en gång, vari
en vithårig präst spådde mig döden inom ett år. Det var bara en dröm.
Och hör mig i alla fall: här på stället svär jag vid alla himlens
invånare och vid jorden jag står på, att jag aldrig tar upp arvet från
mina förfäder: Alexanders hammare. Aldrig någonsin. Jag har släktens
blod i mig, jag kan göra blodssynd kanske, jag kan dö i kampen för mitt
förstånd, men knackar aldrig sten!
Och nu, sedan jag sagt detta med så hög röst, känner jag mig plötsligt
svag och rädd, ty vad förmår min vilja mot hans, som Hartman en gång
talade med i anden? Jag bävar, jag är omåttligt rädd, och jag vet ej vad
jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig själv.
Ty detta helvete, som jag beskrivit, det är endast jag själv. Men är det
därför mindre fruktansvärt?
Och nu har jag inget bruk för dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill
vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du är numera återigen bara en
träbock som jag kan sätta en sotig gryta på när jag vill. Tack för i
kväll!"