En främling som var mycket fint klädd och hade hasselbruna ögon och en
mycket hög panna och såg ut att vara omkring fyrtiofem år gick sakta upp
mot Efraim Ramms stuga. -- Hans föräldrar måste vara döda av sorg nu,
tänkte han, varför går jag då dit? "Den i söken är icke här" -- -- och
vill jag då se honom? Skall han känna igen mig? Där är alltså stugan --
låt oss då sitta ned -- han talade högt med sig själv som till en kamrat
-- låt oss sätta oss här i skuggan -- vad är det jag har hört om honom
-- vad har jag då hört? Han kände på sin panna, den var fuktig av svett
fast vinden var sval. Nu går snart solen ner -- nu snart går den ner! Å,
jag kan förstå att man blir -- -- en sådan om man växer upp här! här är
så vackert att här bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman förstår
detta fast jag bara är en stackare. Och jag har ett brev i fickan från
henne -- från henne.
Stugan låg på en hög ås under några jättelika granar och nedanför var en
långsträckt dalgång där tre tjärnar blänkte i rad. De fjärran bergen var
så blå som stål och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem.
Koskällor skramlade i fjärran och svalorna flög lågt.
Han reste sig och gick fram till stugan. Det såg ut som om man redan
lagt sig därinne, de snövita jalusierna var tätt dragna för fönstren.
Kunde man då sova härinne trots allt?
Då hörde han plötsligt slagen av en slägga och spratt till. Han följde
stigen åt det håll varifrån ljudet kom och smög sig sakta fram till
stället. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och
kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, iförd endast
byxor, skjorta och en grå arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var
vansinnig skulle han ha tagit honom för en stenarbetare. Ivrigt och
sökande utvalde han vissa stenar, lade dem på en större och slog sönder
dem med hammaren, för varje gång tycktes han noga undersöka brottytan,
som om han sökt efter någon sällsynt bergart.
Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men när han emellanåt
liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han
liksom fick ett klokt, eftertänksamt uttryck.
Han gick fram och ropade hans namn, varvid David såg upp rädd och skygg.
Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den främmande var, men han reste
sig och kom emot honom utan att hälsa.
-- Sätt dig, sade han nervöst, du är översteprästen. Ty om någon gjort
en synd till orenhet, så att han är oren enligt guds lag, då skall han
taga två turturduvor och två unga duvor och gå till prästen och han
skall offra dem till ett brännoffer -- så att den orene blir ren --
-- Känner du inte igen mig -- Hartman -- minns du inte -- säg, minns du
Ziri? frågade Hartman förtvivlat för att försöka väcka hans förnuft.
David såg förvånad på honom. -- Du vet då inte att jag har sett honom --
jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjärta. Det är Hans hjärta jag
letar efter här i stenarna. Tror du inte att Guds barmhärtighet finns
här? Men säg mig att jag bliver ren -- om en -- två -- tre dagar -- men
till dess skall jag vara utom lägret, säger Herren! -- -- Men tyst nu --
David bleknade plötsligt och lutade sig mot sin slägga -- de sjunger --
de sjunger däruppe!
Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse, men han behärskade sig
och lyssnade. En sång kom däruppifrån stugan, två gamla röster sjöng,
den ena var en gubbes, skälvande och tunn, den andra, troligen moderns,
litet fylligare. De teg bägge och lyssnade, men plötsligt började David
sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med släggan.
Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe
liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och
vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret
från humlorna och de små klingande slagen av släggan:
_O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog!_
_I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog._
_För oss till sist till dina hus i frid,_
_giv oss en var en ren ovansklig skrud --_
_ty trefalt lovad, lovad vare Gud!_
Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande gråt -- De tackar honom,
de tackar honom för allt detta! snyftade han.
* * * * *
* * * *
* * * * *
[All English text is as in the original.]