De heta, de älskande kvinnor
i vars hjärtan elden bor,
Vad se ändå deras ögon
mot ögonen av en mor?
De stilla, de sorgsna mödrar som gå
och vänta sin egen död.
De dela i mörkret med vuxna barn
sin ålders sparsamma bröd.
David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och
beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade
framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig
omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i
innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen,
ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke
brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt
månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga
ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till
rädsla.
Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla
mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som
mor tänt bara för min räkning -- -- --
Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund
innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten
däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius
nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden
som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej var så
nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådan ande -- --
prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också
vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev -- är det då ännu ej
slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?
Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak
ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred
skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för
Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma,
i detta hus bodde en man som bad -- är jag då verkligen så vidskeplig?
upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius' ord: det är
så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller
sover han för evigt -- var han bara en omåttligt stor och ond kropp som
en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat
multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna.
Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel
som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David
Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa,
sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade
han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde
det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart
ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna
och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många
gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och med djävulen --
det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer!
Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall
befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det
vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag
skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas.
Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag
känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet -- jag är hård
nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla
vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min
farfar -- en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med
slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig --
men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten -- det är
släktens vanvett som lurar mig -- men jag är stark, från och med nu --
han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen --
från och med nu är jag kvitt -- allt -- det -- gamla! Han sprang upp,
nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. -- Mästaren av
Nazaret sade bara: jag vill -- bliv ren! David Ramm, plågad av onda
drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras
fattigdom: jag säger dig, jag vill -- bliv ren, bliv stark!
Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu.
Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro.
Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv -- men nu tror jag -- nu
tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra -- över
fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu
förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig
själv! Och vad blir det första jag nu bör göra -- det allra första
blir -- att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag
släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander
av mig!
Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till
trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt
märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar.
Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet,
öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast
tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På
nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans
i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd
som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han
stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra
det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som tycktes
arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan
det var han lämnat några matpengar i hemmet!
Låt mig räkna -- två -- tre veckor -- den tredje var det! Jag lever
alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del.
Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och
började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är.
Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt
mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända
ner i helvetet!
Men jag måste vara hård -- jag vill vara hård och kall, annars räddar
jag mig icke från --
Och han lyckades somna före klockan tre på natten.
Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit
just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt
manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en
skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit
det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben
gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där -- få höra nu vad
bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!
Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest
en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång,
och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste
ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på
Nilenius' vind -- det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt
lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig
nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken
frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa
började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten
in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet
och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills
den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna,
återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där
i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem
i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat
till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de
skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger
försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och
långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett
ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han
ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar
alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det
lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i
sticket, och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av
de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera.
Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur
majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett
sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna
i kärrmarkens gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och
förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma
toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var
så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen
där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta.
Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta
punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte
att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades
så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på
botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde
och såg dubbelt.
Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande
åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med
något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller
förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra
vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till
människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare,
med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för
att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara
stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i
stormarna!
Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit
av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre?
Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung,
trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade
stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal
kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.
Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev
följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten.
Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller
ändra ett ord.