14. Det bästa huset förmår

De heta, de älskande kvinnor

i vars hjärtan elden bor,

Vad se ändå deras ögon

mot ögonen av en mor?

De stilla, de sorgsna mödrar som gå

och vänta sin egen död.

De dela i mörkret med vuxna barn

sin ålders sparsamma bröd.

David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och

beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade

framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig

omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i

innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen,

ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke

brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt

månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga

ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till

rädsla.

Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla

mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som

mor tänt bara för min räkning -- -- --

Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund

innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten

däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius

nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden

som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej var så

nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådan ande -- --

prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också

vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev -- är det då ännu ej

slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?

Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak

ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred

skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för

Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma,

i detta hus bodde en man som bad -- är jag då verkligen så vidskeplig?

upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius' ord: det är

så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller

sover han för evigt -- var han bara en omåttligt stor och ond kropp som

en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat

multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna.

Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel

som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David

Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa,

sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade

han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde

det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart

ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna

och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många

gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och med djävulen --

det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer!

Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall

befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det

vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag

skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas.

Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag

känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet -- jag är hård

nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla

vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min

farfar -- en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med

slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig --

men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten -- det är

släktens vanvett som lurar mig -- men jag är stark, från och med nu --

han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen --

från och med nu är jag kvitt -- allt -- det -- gamla! Han sprang upp,

nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. -- Mästaren av

Nazaret sade bara: jag vill -- bliv ren! David Ramm, plågad av onda

drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras

fattigdom: jag säger dig, jag vill -- bliv ren, bliv stark!

Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu.

Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro.

Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv -- men nu tror jag -- nu

tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra -- över

fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu

förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig

själv! Och vad blir det första jag nu bör göra -- det allra första

blir -- att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag

släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander

av mig!

Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till

trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt

märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar.

Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet,

öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast

tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På

nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans

i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd

som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han

stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra

det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som tycktes

arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan

det var han lämnat några matpengar i hemmet!

Låt mig räkna -- två -- tre veckor -- den tredje var det! Jag lever

alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del.

Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och

började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är.

Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt

mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända

ner i helvetet!

Men jag måste vara hård -- jag vill vara hård och kall, annars räddar

jag mig icke från --

Och han lyckades somna före klockan tre på natten.

Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit

just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt

manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en

skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit

det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben

gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där -- få höra nu vad

bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!

Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest

en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång,

och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste

ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på

Nilenius' vind -- det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt

lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig

nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken

frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa

började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten

in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet

och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills

den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna,

återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där

i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem

i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat

till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de

skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger

försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och

långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett

ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han

ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar

alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det

lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i

sticket, och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av

de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera.

Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur

majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett

sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna

i kärrmarkens gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och

förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma

toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var

så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen

där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta.

Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta

punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte

att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades

så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på

botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde

och såg dubbelt.

Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande

åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med

något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller

förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra

vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till

människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare,

med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för

att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara

stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i

stormarna!

Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit

av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre?

Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung,

trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade

stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal

kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.

Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev

följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten.

Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller

ändra ett ord.

David Ramms arv · 第 22 / 25 题