"Jag går under, men du skall också
vara med mig i helvetet."
Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej
hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i
sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid
Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor
med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur
en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett
monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv.
Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för
i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens
enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken
och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av
Nilenius som överöste honom med förebråelser.
Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.
-- Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse,
pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får
jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari
för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå alla i byn,
nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å
mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du
inte den enda på jorden ja kan tala me'.
David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt.
Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte
på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador
med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla
vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin
och sade:
-- För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du
heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde reda
på den där Ziri?
David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta
att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin
vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev
låg -- han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit
någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting.
-- Men -- men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom
här i skogen. Han gick resolut bort och tittade -- ingen hade kunnat
röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige
jätten i sängen.
-- Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men
ja vet va ja vet. -- Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte
David lättad, i fyllan -- i ladan vid Södersjö. Högt sade han:
-- Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu tänkte
han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att locka ur
mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han skall hugga
i sten så det gnistrar!
-- Du säger du vet -- men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men
hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek.
Ziri kan aldrig komma -- så länge -- så länge denne man lever, tänkte
han.
Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet
han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre
fram.
Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. --
Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i bröstet. Och
bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren,
så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos
doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn
å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel -- obotlit hjärtfel. Å doktorn
han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut ljus, så fort å
smärtfritt går de -- å inte ä ja rädd, för på ett helvete tror ja inte,
men de är svårt ändå å riktit komma bort från de gamla, fast nog har jag
läst så mycke, så jag vet att om där är en rättfärdig gud, inte har han
nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du grubblar ju så
du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är rädd, inte. Får
jag lägga mäj ett tag på din säng -- eller vill du följa mäj hem --
De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande
gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i
gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt,
som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna
spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande
på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar
kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och
kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och
hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra,
blanka händerna ännu våta av diskvatten.
-- Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon.
Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk
och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i
ansiktet. -- Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj jåj!
pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och en av
sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den
medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund
gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna
tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på
Nilenius, som låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken
slutna. Jag kanske slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han
vänlig och hjälpsam ibland.
Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som
ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för
att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat
som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han
sade med matt röst till David:
-- Jag är färdi nu -- du har väl än nåra dar kvar -- ja är inte så --
gammal -- så om de inte varit det -- förbannade hjärtat -- -- men du ska
gå opp te stugan -- ve Asanders ås -- ja har lagt dit ett -- litet minne
från dina förfäder -- dä var bara meningen att skoja -- tag bort det där
-- gå dit får du si!
Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme,
under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg
innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej
Nilenius' sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i
den gamla kojan -- i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius yrat
eller om han verkligen burit dit något föremål.
Han hatade mig -- han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig
att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det
då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans
feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan
hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.
Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll
David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt
detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla
och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och
sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade
sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men
innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville
han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt
och hållet:
"Han skall torka från kinden var stackares tår,
ingen gråt skall väl vara där mer.
Där skall alltid vara en salighetens vår
och solen den skall aldrig gå ner."
-- Det skall vara så -- det är ljuvligt detta, sade gamle Ramm med
lysande ögon. Ser du, gosse, ur allt det här eländet skall det
uppstå, liksom blommor uppstår ur den djupa jorden. Du skall tro på
uppståndelsen gosse, det är så tryggt att tro på uppståndelsen!