Det har gått några månader, julen har varit här med sitt tjocka mörker
och sina vita ljus. Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa
evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång
räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma
stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till
tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att
gubben såg värst glad ut själv när han läste det. Han undrade om den
gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande
son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han
läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med
händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet
ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över
barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stökade eller också satt hon
stilla på en låg pall, insvept i en grov yllekofta och med det ännu
mörka släta håret liggande som en tunn mössa över hjässan. När David
satt och såg på henne, utan att ha ett enda ord att säga, kände han hur
han älskade sin mor, men den känslan gjorde honom allt stummare. Han
tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som
han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att
den icke sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke
var bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i
tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet. Det var icke
en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nöd,
men nöden ensam och stor.
Och när han suttit och stirrat på dessa två med hjärtat överfullt av
medlidande och kärlek, men utan att kunna få fram ett ord, gick han upp
på sitt vindsrum, satt framför kaminen och stirrade in genom luckan på
de små surrande lågorna som dansade i alveden. Han kunde sitta så i
timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte
sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far
och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av
hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det
smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret.
Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen
och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart.
Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han
har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har
verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har
hittat "Une Vie" av Maupassant, han har läst "Hor-la" utan att känna
någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en
människa på väg att mista förståndet. I timtal sitter han vid
skrivbordet utan att våga se upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga
liv som en mulen förföljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman,
som ligger kastad åt sidan, han har själv fördömt den som värdelös. Men
det hade varit en vila att få skriva den. Han har icke mod att gå till
sängs, han vet att han måste ligga vaken, och om han somnar, hemsökes
han av feberdrömmar. Alla hans vänner, dem han litar på, besöker honom
under sömnen, och de är alla förvandlade till fruktansvärda förebrående
skolmästare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som
Hartman skickat honom och får då en natts ro, han arbetar med sin roman
som en vansinnig, han hör hur hjärtat slår lugnare, han blir kall, han
sitter och skrattar för sig själv medan pennan löper över papperet. Han
sover som en stock, utan drömmar, han vaknar, går ned till mor och far,
efter att ha sväljt ännu mer opium. Nu går det lätt att tala till dem,
han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om
arbetet, han berättar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser
upp av glädje, och nu förstår han hur helt de lever för honom, hur de
älskar honom och ber för honom. Och då grips han av glädje själv, han
går efter den gamla gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång
om Guds kärlek. Frid går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar
på golvet, och han gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å,
de säger ingenting, frågar ingenting: de bara gläds -- tackar Gud att
hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist
din eviga frid -- redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än
en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta,
och en så härlig röst att prisa skaparen!
Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande,
vet de ingenting. Gud ske lov för den saken!
Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen
mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar.
Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en
månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger
han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att
lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes
ateljé: "Inom ett år skall du slippa allt detta!" Ja, väl, må det vara
så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han
ju ha tre månader kvar att leva -- om han dör just som tiden går ut, men
han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, men han
måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en dröm.
En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande
på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han
tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla
bekymmer, oron, det onda samvetet över hans egen overksamhet och allt
annat även nu stod för honom, men mera som något stort och obestämt
tyngande, ätande, brännande, utan att han därför grubblade över någon
särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var dödstyst. Då fick
han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under
några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på
något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett
skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt
ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får
ej, var hans nästa tanke. Om jag gör det är jag förlorad, man för bort
mig -- och mina föräldrar -- -- -- och han grep hårt i bordskanten
och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla -- ej röra mig tills
det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han
ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt,
ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa
sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en
döende. Håll dig fast -- var stilla -- ej ett ljud! nästan skrek han
invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken
släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på
mycket länge gick han beslutsamt och lade sig.
-- Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.
Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i,
dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken,
små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av
en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då
till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk
ström. Sedan låg han vaken tills han hörde hur mor gick upp och malde
kaffe nere i köket. Det sved i ögonen, han var ännu tröttare nu än då
han lagt sig. Det första vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll
på golvet i två rutor, liknande en uppslagen bok. Och för första gången
på många år brast han i gråt och grät länge. Han kände det som om livet
vore en tung börda han burit så länge att han nu måste kasta den av sig
eller förlora sitt förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra
sig reda för någon enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det
var alltsammans bara Han -- som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var
så förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den
gamle Gud fader att få bedja till och gråta ut hos -- det var bara Han
-- all världens, all livets förskräckliga _Han._ Och inför Honom grät
man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över människan och
skapelsen i evigheters evighet.
Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han
är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick.