Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det
låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det
var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan.
Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de
gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner
föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla av dem
alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag
gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik
en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten
som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken
krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt Peniel. Och det var
ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt
klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sov. Även mitt livs
elände har haft en barndom, liksom ditt -- vad betyder det?
Han läppjade på vinet och fortsatte. -- Vad betyder det om vi som barn
springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud
spökar bland våra leksaker?
Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt
för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade
ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund.
Sedan fortsatte han igen:
Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom
efter mig, jag kände ju igen de flesta -- mest unga snobbar ur stadens
elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de
hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in -- det
skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt,
förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De
övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte
skrek de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men de kunde
inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner
hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande
jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en
tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han
stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster -- inte kunde
han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda
just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett
snöre -- det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina
fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom --
fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren,
men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och
baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade
tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. "Gå er
väg!" sade gubben lugnt, "gå hem och lägg er så jag slipper si er." Då
mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk
schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt
och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit
en smula varma i ärmarna -- men jag föredrog att bara se på, än så
länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj -- jag skulle, herre min
gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan -- "Herrskapet fortsätter!"
sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken
champagneflaska kom rullande efter honom. "Djävla överklass", sade
gubben, "ni är värre än hallickarna." Men inte så högt att de hörde det.
Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde.
De hade förtjusande "fritt" och roligt, de var inte så där rysligt
borgerliga i kväll, kantänka.
Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet
nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så,
lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad,
hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon
tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du,
tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du
skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm
och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon
skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. "Akta däj, snorhyvel!"
skrek hon -- jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru
Ziri, men jag vet att ni tål den -- "akta däj", skrek hon sluddrande,
"minns -- du -- när du -- fi-fick -- när jag fick tio kronor för --"
och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en
gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan -- det var nån slags
barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag --
avstår -- alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den
gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon
ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle
konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte
eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort
henne. De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda
samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han
tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad.
Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod
kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans
unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen
förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk
som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem
till sin mamma.
Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något
sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två
kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det
andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen
sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det
ansiktet -- jag letade i mitt minne -- ja, det kanske var min första
kärlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom?
Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det
nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt
Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna
denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag
mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med
revolver. Jag sårade -- det var en hona, och hon passade på och gav mig
en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en
rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på
mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig
oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd.
Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga
idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym,
ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade
mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller
brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag.
Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt
innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte
jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje
blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan
orenas går bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för
mig själv. -- Hur visste jag att det orena bara var _kropp_? Visste jag
hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess
väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du
befria mig från denna dödens kropp?
Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på
natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån:
baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på
baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där
skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig
behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting
uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej
rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam
asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att
hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring
ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig
kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet
ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var
även i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som
skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor,
i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens
kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta.
Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig
upp mot Dig?
Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga
sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna
gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista,
krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig
förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart
full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och
väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och
hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det
orena döda -- allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog
förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot
stjärnorna öch snyftade:
-- Detta är Du!