När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare
och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan
var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan
var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon
tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den
självbiografiska roman han försökt skriva -- och han beslöt sig för
att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han
förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan
förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna,
detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans
tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var
illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela
natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.
Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen.
Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan
han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred
så länge. Polisen -- razzia -- förstås, han skrattade för sig själv. Men
han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl
tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren -- han erinrade
sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade "stig in" och han
klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak-
och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter
fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt
överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar,
manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett
schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk
järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man
med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående
kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg
utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade
han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med
stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock
utan att resa sig. -- Var så god och sitt, sade han på bruten svenska.
Varpå han spottade igen.
David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig,
han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när
en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp
från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade
sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något
oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara
ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken.
Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst,
okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade
mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte
bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. -- Det är alltså
inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad.
Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han
trott sig komma, brast Terje -- mannen i sängen -- ut i så hjärtligt och
våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter
han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han
ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade
Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd
brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans
lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat
träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från
allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan
Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus
förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur
framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och
energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden
stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset
efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du stå för tolv
snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så
jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla
tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i
ordning en bädd på golvet nära värmeelementet.
Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala
filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han
alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att
ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav
David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga
satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde
att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte.
När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den
som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra
öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den
som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag
hos bägge två.
-- Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull
sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet.
Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående.
-- Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar
till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan
i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte
annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och
spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det
fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa.
Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.
David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en
skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade
han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt
ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden "Gubben Noak" med
otaliga variationer.
När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam
i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara
funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av
fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade
med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som
inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:
_LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG_
Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här
befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små
avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens
Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock
bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.
Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej
funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet
täcke kvar. "Husfadern" hade kastat det över främlingen då han gick.
David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen
kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga
bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom
endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset
talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne,
ehuru helt flyktigt.
Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för
att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På
bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när
du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre
kronor.
Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick
ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga
nyckeln "till vänster i soplåren i vese". Och det gjorde han. Han
dansade nästan utför trapporna. -- Vid Gud, har jag inte fått ett nytt
hem, tänkte han.
Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans
bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av
omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt
överraskad. -- Tyvärr -- eller kanske inte tyvärr -- har jag främmande
för tillfället -- en mycket intressant kvinna, du skall lära känna
henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har
regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen.
Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du är väl trött -- fru
Ziri -- vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon
fru Ziri Stuart -- jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag
-- stig in här -- han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst
och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och
bibliotek -- jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att
du kommer -- jag lämnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan
själv -- hör du? Den där menuetten sätter hon själ i --
Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej
avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago.
-- Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet --
han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en
glasbricka. Men David avböjde. -- Jag mår väl för tillfället, och
behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. -- Hur lyckligt
att ej behöva! Men nu går vi in -- vi får vin sedan.
David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket
sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler
och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och
steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och
ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora
mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta
menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.
Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen
icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt
för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick
tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.
Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg
och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men
snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna
eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till
varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans
beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan
spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg
han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David,
som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta
honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för
varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer.
Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt
tecknade ögonbryn -- och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles
klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens.
Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman?
Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta
våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig
själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt
och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå
efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter
henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna
dyrka -- -- -- varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset
-- -- aha -- kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på
haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han
pratar!
-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att
det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast
och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det
blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett
var hela läran om en andevärld bara materialism --
-- Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket
förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.
-- Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag
begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser -- --
-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört.
Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket
blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på
taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. -- Vi ska
tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det
kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss
västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får
palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma -- för
resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov
till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande,
alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles
förbannat och vi vill alltid vara -- här i västerlandet imponeras vi
inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det
är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på
alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar
återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens
salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni!
I denna värld eller nästa -- vad sådant låter dumt, "denna" och "nästa"
-- vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna
jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha
teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag
inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar
en biografföreställning av denna, fast bara för barn -- och hur vill ni
göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom
och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra -- men säj, ni
tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även
kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina
ihjäl en katt -- det är mer än jag begriper, den där grymheten hos
småpojkar -- och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas
ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga
metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av
hemvändande skolgossar -- om då kattornas och flugornas och maskarnas
och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni
då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar
isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en
gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått
och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort
detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall
ni ta bort det? -- Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri.
-- Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med
på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det
är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna
arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte
alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta
i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger
fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan
komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag
kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och
oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld,
tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer
ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd
som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga
värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att
kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på
under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia?
Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han
talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det
skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om
vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi
pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit
sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte
gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli
ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans
rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en
puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att
han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort
något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg
över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär
slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga
pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur
riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt,
och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds
uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan
inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!
-- Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret,
avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som
njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort
vördnaden och andakten -- --
-- Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära
du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av
uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där -- en vacker dag
blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. -- Men tro något
måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket
kostym som du påstår -- och vad helgonen beträffar så var "kostymen"
i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet.
-- Ja, så stark var den _då_. Men det var bättre material i de
människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss är
det hjärtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varför nu tvista om
detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och
darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan.
-- Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan --
men finns det någon som i verkligheten gör det -- --
-- Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag
kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor
utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro
det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en
hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro
att det ej är en plan bakom allt detta.
-- Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför,
svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han
satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika
då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt:
när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans
kvietiv -- han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt
berusad för att vilja tala mer.
-- Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern,
menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet
och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt
undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. -- Det är
inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men -- men -- jag har
kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han
litet livligare. Jag kan en -- och när jag gjort det, skall fru Ziri
spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är.
Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv.
Jag känner just nu att jag kan berätta en historia -- en förfärlig
historia...
Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.