En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt
ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen
hade övergått från andakt till förskräckelse. -- Det är visst mycket
sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.
Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman
hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han
tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan
vände hon sig plötsligt till David och frågade: -- Älskar ni den där
mannen?
-- Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men
rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.
-- Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma
gång, man vet inte vilket man gör mest.
-- Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har att
tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter
och trampar ner. Men han är den ende jag har.
-- Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. Sedan
nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. -- Och
ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter och plockar
varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni bägge är.
Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade
av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre -- är jag
drucken, undrade han, eller --
När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det
möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick
återse henne? -- Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er
vän? Ni -- som begriper allt.
-- Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var något
berusad.
-- Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den
Oändlige, mumlade han.
-- Jag -- kan inte rädda er från honom -- nu god natt! Hon räckte honom
sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld.
Helt lätt tryckte han handen -- och så försvann hon i porten.
Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt
Norr.
Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor
uppe på ateljén, ur stånd att sova. -- Det är henne jag saknat, mumlade
han. Vad söker jag nu -- lycka? Har jag då inte sett tillräckligt av
kvinnor -- han ville ej tänka på dem men kunde ej låta bli -- till och
med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. Hade hon flera barn nu än
när han for ifrån henne? Bar något av dem hans drag? Berättade hon för
någon ny käck skeppare hur kär hon haft David -- svensken, som legat
sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes pengar? Gick där någon --
något slarvigt bylte i en gränd och tog emot stryk av den elaka Tozy --
och som han var skuld till att det gick där? Bah! Det här var bara
djävulen som pekade finger åt honom och viskade: var så god, där har du
dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland människorna, där
hugger du i sten!
Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet?
Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och
varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde,
högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han
skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick
kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför
hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma
vad som komma ville -- hon skulle få trampa på honom, spotta på honom.
Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det!
Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade
när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett
stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till
många gånger men aldrig så -- --
Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne.
Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och
befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart
moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och
närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade
ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda
bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och
stod kring likkistan, som han låg i. Han reste sig upp och vandrade ut i
staden och kom in i ett fängelserum med ett litet förgallrat fönster, på
en brits låg Hartman och sov, han skulle hängas dagen därpå för ett mord
han begått i Amerika. Han ville väcka honom, då stod han plötsligt mitt
i cellen, fastän kroppen låg kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs
igenom gestalten. Han log. Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i
mig till sist, jag går till _Honom_, du vet. Han ämnade svara men det
var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och
viskade: _Inom ett år skall du slippa ifrån allt detta!_
Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen -- alltså
inom ett år -- inom ett år -- tydligare kunde det då inte sägas ifrån --
å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte sig upp, skrattade
konstlat och tog fram anteckningsboken för att anteckna datot.
Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att
han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och
med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var
med och han ställde en brännvinsflaska på bordet.
-- Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så
-- så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter
om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han
pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för
munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken
över huvudet. De tre surrade och bråkade. -- Låt den arma fan sova,
hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger
den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda
icke heller och ändå är vi mycket mer än de!
När han vaknade, var de som vanligt utgångna.
Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så
säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att
anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans
högfärd lade hinder i vägen.
Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod
att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för
trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon
stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek,
hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans
kinder infallna. Det var Hartman.
-- Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du
redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går
var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid
dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri,
Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta
dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och
ingen poet! Han gick sin väg.
David sprang ifatt honom och tog honom i armen. -- Människa då, skrek
han, säj, vad frågade hon om?
Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. -- Vad
den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade
efter din adress och hur du hade det.
-- Men du -- du sade väl inte -- du visade henne väl inte upp till
ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?