David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans
föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet
och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena
sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt
pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man
vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom
till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula
historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp
bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i
trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet
att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och
tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det
vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet
äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala
en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men
Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var
för gammal. -- Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så
fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför
han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej
då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid
Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med
hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen,
icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led
ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.
David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma
hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius
var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga
minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans
begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och
så vidare.
Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han
kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans
ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt
djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när
hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han
började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick
vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande,
framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej
svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över
Davids far.
-- Jaså -- du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius
stannade och stirrade häpen på David.
-- Ö -- höö, sade han, vad fan menar du med ditt "nu igen"? För resten
ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä' är
vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj dä
ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss
barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare
som folk skäller ut å svärtar ner!
Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld
av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade
fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma
gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun
som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade David i
ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund
han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla
människor hatat honom, sade han.
-- Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj -- höö -- ö --
säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt
sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han
högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja
kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet,
utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara
ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla
skogsgöromål, så ja är tvungen lega -- å då tar ja Raggen som ä fatti,
som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt
goda hjärtas skull. Fuskade han inte -- stal han inte ved mä säj hem å
brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga
ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack?
Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha barn i lag med pigan
jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh?
Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga
brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig
oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större
medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande
var större än hans hat.
-- Men -- herre gud -- det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv
gått in på att betala barnuppfostringsbidrag -- så det är väl inget
förtal.
Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda,
svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på
huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.
-- Så du har reda på dä du -- har far din sagt dä -- har Raggen sagt dä
-- varför får en inte fred för djävulska människor -- har -- vem har
sagt dä åt däj?
-- Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var
hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.
-- Men du gick väl för fan inte å spred ut dä -- va -- höh? Han nästan
skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande
rörelse.
-- Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om
verkliga händelser.
-- Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden.
För resten -- så -- ska -- du inte -- tro att du kan ta på däj nån
överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har
du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far
har fått jolpi däj -- --
David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. -- Hör nu, du dåre
sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som helst
och ändå förundrar däj över pratet därom --
-- Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt
nånting? Va ä dä nu då? Hööh?
Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men
han kom tillbaka, springande så att han flåsade. -- Vad har dom sagt om
mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.
-- Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från England
och har ännu inte talat vid en enda människa här.
En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han
sin väg med många hostningar och grymtningar.
Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med
tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som
hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött
på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han
fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att
åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så
underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer
av sina drömda vidunder. Den blinde var borta -- David behövde ej mer
grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt,
att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans
sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade
brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning.
Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil
bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget
liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det
var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av
det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i
hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten.
Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig.
Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde
han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl
något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han
blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt
i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick
nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har
jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan
omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare!
Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting -- _en fluga_ att
leva på -- var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix
idé, man skulle hålla fast vid den som döden -- annars blev det vansinne
i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten.
Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av
Nilenius' trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal,
rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt
första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst
ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville
det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och
släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av
förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa
sig in med dem som hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för
att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en
fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids
sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att
han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de
nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var
för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta
av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt
ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet.
Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka
avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för
det de "skötte sig så illa". När David träffade honom efter en dylik
utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de
fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev
sin egen känsla för detta "otacksamma släkte" och beskrev vad han gjort
för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och
sitt eviga martyrium.
Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en
skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i
ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen
stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa
ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom
inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten
av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen
för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet;
i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande,
rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit
honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula
han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det
historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde
kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög,
men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde
direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka
med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig
om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till
hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om
sig.
Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han.
Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i
veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han
sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans,
skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att
han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till
undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte
på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att
han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist
bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han
förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla
inställt på det sättet.
Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort
hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en
höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats
för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid
spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid
ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var
närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat.
Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i
byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste
gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under
någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn
och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt,
han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas
precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot
hans enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar,
svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade
med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av
David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull
antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa.
Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han
konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg
honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade
honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig
tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på
tio gårdar, avskild från all världen, drogs dessa omaka människor
oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en
viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon
spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad
åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle
kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman -- och aldrig skulle
ett ord om denne komma för Nilenius' öron.
Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa
Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep
David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa
ansedd som han själv var.
Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter.
När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett
eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han
hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur
grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig
dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom
samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem
fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop
nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala,
föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling
skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent
bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna,
förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han
träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana
med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket
ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När
han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och
norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena
handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt
och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända
att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius' dödsdystra
ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.
-- Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade till,
ryste på sig och svarade inte.
Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och
pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade,
blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande
och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde
sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull
maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och
fullt kring mössans slag -- Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä
ja var så fin, ja?
-- Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om
Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!
Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i
timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika
mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad
genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust,
tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när
Lars tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort,
mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet:
-- Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt emot
varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor,
tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen
när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något.
-- Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.
-- Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å -- ä an toku -- skä ja ha
spårrar? hi hi! Miau -- miaaaaaui!
-- Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar
och kröp på knä och spände dem på Lars' stövlar. Lars' ansikte sken. Det
här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni
ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur
Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande
fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg.
Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för
magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade
kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.
-- Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.
Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss
sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang
sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius' svärfar, undantagsgubben
Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset
och sneglade hånfullt efter Lars. -- Ja si dän ä då nånting tä kun var
tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!
Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig
till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:
-- Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han
i näsduken.
-- Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan.