Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge
med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande
förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att
bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på -- han hade redan börjat
skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par
mindre huvudstadstidningar -- och befann sig nu en mil från bygden. Om
Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var
redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu
ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett
skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började
arbeta. Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och
åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att
skriva, greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var
han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras
områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött
av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne,
efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det
som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa
grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda,
samt det gudomligas förhållande till smärtan -- en sak som Hartman lärt
honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej
trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett
gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom.
Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han
fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos
människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig
gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med
"väsende" -- låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?
En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla.
Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och
stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under
sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten
och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer
och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan
att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan
var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare
i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna
stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade
bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte
han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det
skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på
intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det,
kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt
liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå
bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom
honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring -- bara spring, annars
blir du efter! svarade det.
När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps
han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå
där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par
sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än
skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut,
eller dovt ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott
ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål
i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den
egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han
på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett
och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av
alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på
honom. När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han
"älskat" så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar
som smutsfläckar i minnet -- å, de fortsatte nog den där slags kärleken
i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool,
den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha!
Fruntimmer!
Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna
visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade
åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av
orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna
foster. Skulle vansinnet komma snart -- en ny Alexander som skulle
knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?
Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande,
blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av
förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för
svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring
trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på
golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig
åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således
det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in
att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa
något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved
på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade,
han lade sig nästan framstupa och slog upp den -- hans leder värkte så
att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: "_Då tillkallade
de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom:
Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och
sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var
blind nu kan se_".
Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden.
Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att
fylla den igen, förlorade han medvetandet.
När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en
äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade
backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då
höljdes han av mörker igen, någon bultade med en hammare i en bergvägg
långt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa långt
inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen långt ut på golvet. Nu
öppnades dörren och mitt i öppningen stod Hartman. Han gick fram och
sparkade på böckerna, som låg i ett hörn, och skrek: -- Vad skall du med
dem att göra, det gör bara din oskolade hjärna virrigare!
-- Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap jag
söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt
leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min
lilla gudstjänst, min vän --
Nu var han borta -- där stod Davids far -- hans hjärna klarnade, en
bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en ändå, hans
gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken död eller
liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. Glädjen höll
på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig
få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en
lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv. Den
ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius' stämma, den andra var
Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå
på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv:
-- Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för
honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv -- -- --
-- Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, och det
kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i
skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars människa!
Må du och din sorg dö på samma gång -- ditt liv är ett misstag av Gud!
Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller
Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket
åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt.
-- God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och Gud
skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn att
man skickar hit mat och en häst och kärra.
-- Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är snart
bra nu. Kommer ni hemifrån?
-- Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han
stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte
David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst
vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs
tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför
denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult,
någonting av förvissnat liv under ögonen.
-- Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av
böckerna från golvet och läste titeln (det var en volym av en tysk
filosof), att även du varit berörd av de ting som icke är av denna
världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken utan ett spår av
vanvördnad. Söker du Gud?
Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: -- Jag kan
inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt vara
en kristen och misslyckats.
-- Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt.
-- Kanske inte en kristen -- jag ville ha frid.
-- Säg hellre lycka. Han såg varnande på David.
-- Men inte jordisk.
Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha
vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom.
Du ville ha kärlek -- har du försökt älska i stället?
David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: -- Du
har läst -- filosofi. Du vill hitta något -- har du funnit det? Letar du
efter bevis för en odödlig själ?
-- Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det han
stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets
själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör
flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den
konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också
högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när
jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som en utsliten päls,
Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som leder honom till
himmelens dörr -- i bästa fall, i bästa fall, jag bara föreslår. Men
jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de gamla kamraterna som
ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte att trivas med mindre.
En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, fader Arvidsson? Begär
i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte heller på en odödlig
själ, ty jag kan inte tänka den. Men -- det är sant, försöker jag tänka
bort den är det lika illa. Det är alltid någonting bakom själen som
tänker den, jag kan inte få tag i det, men det är möjligt att detta
överlever kroppen -- att något överlever -- jag vet inte -- men detta
kan säkert inte spela på harpor eller gnissla tänderna utanför
brudgummens palats. Säg, fader Arvidsson?
Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han
haft feber. -- Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter dig
med yttersidorna av alltihop -- att du dock är ett sorts materialist.
Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du säger, har jag
själv tänkt, men -- har du försökt att _leva_ som -- --
-- Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har sökt
sanningen.
-- Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av iver,
det utstrålade andlighet.
-- ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag kände
avsmak för deras enkla sånger om blodet och nåden och såren. Men de där
människorna är de enda som dock intresserar sig för det vi kallar
själen. Alltså kom jag till dem, men de förstår sig inte på mitt fall,
det vill säja en oomvänd som inte kan få sig att tro på himmelen. Jag
var hos prästerna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar,
somliga super och somliga är skenheliga, ingen av dem tänker på själen.
Därtill är de högfärdiga över sitt stånd -- särskilt prostar och
deras döttrar. Sedan försökte jag socialisterna, jag träffade bara
materialister, såna där som ser kulturhinder i mässor och böner och
förundrar sig över att medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och
svärmar för grekernas konst, som de tror är världslig bara för det de
inte känner till namnen på alla deras gudar i brons och marmor. Jag var
hos nykterhetsfolket som hade förbudet till religion, som levde för
förbudet och dog för förbudet. Jag var över allt och jag vart hemlös --
vi har bara socialdemokrater som tror på historisk utveckling och
småpojkar till vänster som tror på preventivmedel och arbetardiktatur.
Vart ska man ta vägen?
-- Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David tyckte
han vände bort huvudet och snyftade.
-- Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu stillsammare.
Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en
kristen -- och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om
Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte ifrån
honom. Men jag skall gå -- du vill inte ha någon hjälp från byn?
-- Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius.
-- Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond människa.
Mycket ond -- men kanske -- han också kunde räddas. Farväl!
-- Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag försökt
med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han sig upp
och stapplade ut genom den halvöppna dörren.
Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld
mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje.
Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev
han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala
om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna,
emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks
vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid.
Men då var det likväl stil på eländet -- offer, rening, röd ko -- och nu
bara lort!
Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett
hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i paradiset.
Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans
inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han
såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in
bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som
järn, barmhärtig som solsken: _Älsken i mig?_
Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man
blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen.
Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett
brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:
"Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga
din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det
är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och
språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är
studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle
ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp
att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i
ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt
detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp
språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och
det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker
däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan
inte tro vad jag hatar finnbyn.
Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig
under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget.
Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han
kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma.
Din tillgivne vän Alexander Nilenius."
När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt
att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det
var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad
över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning
för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige
Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade
vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress.
Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop
några böcker i ryggsäcken.
-- Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och
en handduk, tänkte han. Men strunt i det -- jag måste bort, fort, fort.
Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna
av den nästan torra brodden som växte under fönstret. -- Få se hur det
är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu --
och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att
annars möta Nilenius.
När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så
uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar
mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag
måste säga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En
långdragen vissling hördes -- han måste skynda att lösa biljett. Han
stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius' häst stod
där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen --
om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men
det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från
ilgodset. Aha -- brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek
när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så
hungrig han var i alla fall!