Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg
någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela
fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära
rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en
kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just
som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen
därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han
kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är
mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick
tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.
Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som
förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
hade boken handlat -- vem kan skriva något som handlar om en annan
mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat
tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han
läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit
det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans
brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig
och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg
ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin
slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den
uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång
sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade
vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större
styrka att bära. Han hade hittat sin Gud -- och David hade aldrig hittat
sin.
Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta
dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom
och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets
mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med
rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit
bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu,
affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som
om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han
ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år.
Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte
han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör
möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart
förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna -- eller
fattig med bara Whistler på väggarna -- eller ännu fattigare -- stor
tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra
marmoransikte -- det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara
konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala
till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.
Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över
ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men
han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand.
Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han
älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville
han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp
på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av
moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den
tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han
jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös
tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil
var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och
visslade.
-- -- --
Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller
se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en
uniformerad neger skrek sitt "first call for supper -- dining-car in the
rear -- first call!" Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska
läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt
reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två
varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga
kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde
sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga
bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.
Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer
omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I
verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Dörren till köket stod öppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry
-- och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min
far dricker där hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit
detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet
förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog
snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade
som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att
leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande,
maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland -- ifall han nu var
skriven där, guldtänderna med.
Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när
hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud
var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda
med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu --
se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var
bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av
hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna
eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde
luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna
böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna
tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och
gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han
och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i
handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren
svenska och mycket vänligt frågade:
-- Är ni sjuk?
David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började
äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden
stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på
munnen och fortsatte:
-- Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är
det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska
märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min
döde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer på bordet
framför varenda främmande -- säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en
pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag
frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte
lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland -- dessemellan är jag tyst
som en gråsten. Förlåt mig!
David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till
reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som
förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit
honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade
Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det
närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka
bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena
sig spiralformigt då mannen log.
När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i
restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall
säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt
temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han
vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt
intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som
om obehaget varit en rent fysisk smärta.
Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han
David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet.
-- Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja
ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst
tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade
utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.
De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något
hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade
hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju
mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När
David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att
på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke
just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas
på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt
flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften,
nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.
Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och
små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna
honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända
människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och
opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet
från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska
krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.
Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det
i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en
stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga
långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men
på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en
stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom
blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt
emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium
tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar
oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan
slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa
i den beska smaken.
Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute
på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i
en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När
han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket
liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med
samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst
påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas
önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden
då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till
Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.
Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han
sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för
kvinnor i allmänhet. -- Han tycktes även lida av att nödgas ta människor
i hand när han hälsade på dem -- om någon arbetsklädd snuddade vid
honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne
hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.
Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne
var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta
bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor
med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland
var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme
förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och
kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot
denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles
hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande
äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en
kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande
regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker
sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog
David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet
i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en
hel del.
Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och
litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt
"intellektuellt". Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man
måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång
han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över
att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således,
beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och
så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att
han för alltid var utestängd från _en_ stor erfarenhet: äventyrets, och
så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade,
diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle
smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade
Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte
förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som
njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David
svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting
som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och
stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej
kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde
miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket
så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra.
De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt,
Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen
beroende på att han var femton år äldre än David.
Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta
någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta
efteråt och bara "svettades ångest", talade igen för att påminna
varandra "hur komplett omöjligt det var att leva", hur vansinnigt
smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var
Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd
var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre,
i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock
kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.
I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant
på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt
kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och
villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket
mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på
"Marta", som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en
gång ihop med Hartman som reste andra klass.
En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot
relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de
grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.
-- Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst.
Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det -- aldrig fått det,
upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha --
men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg
ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett
villebråd -- ja, jag är ett och jag är skadskjuten också -- jag försöker
flyga men dimper ner igen -- jag kan bara flaxa och blöda...
Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under
däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små
haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som
han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget
glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan.
Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre
plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter.
När han talade igen lät rösten lugnare.
Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det
känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet
fördelat det -- då -- du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta
slår nu? Ah -- han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en
bedjande. Han kommer nu -- guden av läkedom -- ah -- kommer du nu!
Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den
lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade
ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han
berätta -- berätta i oändlighet om sitt föregående liv.
Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta
i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är
Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär
ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var
absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av
dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa
sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i
barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade
aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände
dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under
långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i
Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade
rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en
frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet
knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av
vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att
tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han
omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och
haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men "höll reda på munnen",
som man säger och pratade sällan upp hemligheter.
I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster
och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se
människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och
kroppslig bräcklighet -- han verkade skör i själen, som David uttryckte
sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll
han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland
nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde
vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av
helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.
Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne
tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga
"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde
och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för
feg, för rädd för "det andra", för att hänga sig. Han biktade sig för
Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar,
överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen
gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla
bottenlösa ögon.
Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet,
som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och
förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade
babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch
grät över sitt älskade barn.
Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han
bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även
detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det
aldrig.
En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI
lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de
varken kunde sitta, stå eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick
utanför buren och pekade finger åt dem -- -- --
Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre
mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt
från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det.
Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största
förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en
enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest
och krasande, men grymt:
-- Ääääh -- du -- du -- där tittel du -- lilla djävul!
Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till
sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna
ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han
sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde
sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den
där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning
somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt
uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från
hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus
i det bländande solskenet.
* * *
Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen
och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt,
som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande
historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han
inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var
ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande
kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste
han sig med tårar i ögonen.
-- Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte
handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer
innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll
under många ömsesidiga önskningar om återseende.
Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln,
mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte
honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt
flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje
och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.