--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det
låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall
detta bud inte uppfyllas?
Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där
Gudsbudet innehåller ju ...
--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...
Men inte innehåller det
budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i
världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som
helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser.
Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en
hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och
kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur
vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att
umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...
I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och
kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre
än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom
att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för
vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag,
Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar
friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i
rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut
inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre
värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och
det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och
lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går
med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan
löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller,
såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda
skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden
man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg
sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid
undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde
annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka
hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan
störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en
skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin
seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel
oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen
måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med
kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den
enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan
man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det
sällan eller aldrig inträffar.
Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av
rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal
rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska
natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till
stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere
under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur
middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare
föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på
skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen
måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären
sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt,
eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur
gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att
herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även
förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få
åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en
bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det
verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång
förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för
mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten,
som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har
bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon
djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en
godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte
för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet,
som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp
ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför
buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få
sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så
väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville
ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon,
vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig
salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste
ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt
eller adyter i allmänhet.
Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till,
påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten
Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade
småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i
tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken,
med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att,
sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten
själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut
anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat
skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter
nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp
och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man
behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i
själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var
och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han
var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för
ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte
han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp
ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste
vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr
igen.