_Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!_
Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin
bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde
ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades
det--Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där
framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra.
Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt
upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket--herrarna,
fruarna och barnen--hade gått ned i salongen. Några par satt väl på
akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles
sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem.
Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de
ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade
jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat
segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck.
Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig
sergeanten.
Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som
stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten
fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner,
satte sig bredvid henne och bjöd.
Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.
--Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet
uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja
betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...
Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en
kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt
räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och
började låta sig väl smaka.
--Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde
han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han
besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles
rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny
och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan
sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och
du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...
Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur
pass nära släkt jag är med min moster.
--Javisst, men ...
Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla;
hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på
Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om
det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där
tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall
du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min
sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge
varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för
att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig;
men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min
egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när
man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa
någon resande ändå på vägen, som--ät själv, Albe! inte äter jag ensam
upp alla de här.
--Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till
Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?
Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att
falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.
Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste
helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste
modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också
rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt:
Diamanter?
--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går
flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha
diamant!
Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd,
hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars
visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon
ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte
att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi
har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med
oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling
bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och
höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya
modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm
skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig
inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla
kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var
odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte
var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en
assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest
lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både
till--ja--och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa,
som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig
förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de
enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av
oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det
modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter
fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...
Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?
--Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara?
Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?
--Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.
--Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter
som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så
jag kan säga att det är jag, som ensam står före.
Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag
törs fråga?
--Tjugofyra år och litet till.
Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder--denna
hy ...
--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att
fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är,
såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder
uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre,
att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga?
Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.
--Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken
ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.
Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu
passerat och kommer kanske aldrig så vida.
--Vad ... vad är du då för en?
Blott underofficer.
--Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga
karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till
mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där
också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener,
majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må
illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn
några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont,
och som inte drack för nöjet.
Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl
bara rest dit att njuta av den sköna naturen?
--Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste
färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit
efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på
den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så
förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det
nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte.
Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och
hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana
som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och
sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i
källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som
jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar
med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara
underofficer, och är blott en så ung människa?
I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som
... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.
--Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer,
löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än
talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med
jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.
Paus.
Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns
talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han
alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran
genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han
visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till
det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin
sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de
svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att
det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i
smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande
utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes
stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade
de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt
glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten
tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas
en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun?
Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade
hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på?
Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om
ingen människa nånsin kysst den där munnen?
Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort
över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta
koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller
någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting
av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert.
Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å!
det går an!
Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken
till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig
mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar
till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är
ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag
vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och
dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag,
jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke
skulle kunna ristas i ett sådant.
Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon
frågade detta med ett genomträngande ögonkast.
--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa
egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.
Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi
ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser,
du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och
skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.
Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de
inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.
Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut
skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att
addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju
till Fellingsbro?
Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han
nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så
strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak
... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock
tillika så intagande.
--Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen
med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit
redan då hon skalade apelsinen.
Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till
Glanshammar, sade han.
--Så Vretstorp?
Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.
--Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi
hemma.
Vad, är du hemma i Hova?
--Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken
vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla
fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.
Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan.
Är det där Lidköpingsarbete? sade han.
Vad för slag?
--Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...
Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i
Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder,
grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även
handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster
från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras
fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och
blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är
kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal,
där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något
för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen;
vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra
dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ...
där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om
jag minns; och 24 rutor i var luft!
--Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?
När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för
mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.
--Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg
så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg.
Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon
är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?
Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet.
Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte
mycket bra, Albert.
--Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det
då med din verkstad?
Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av
magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.
--Så?
Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare
Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon
obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut
nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom,
såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.
--Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag,
skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och
fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte
stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag
inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader;
det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen
kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda
krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner
... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men
proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och
olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du
förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag
utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet;
och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan
upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare;
ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med,
bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit
mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare.
Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...
--Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare,
då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda
mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är
ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng
... hur var det ... ja ...
Strängnäs.
--Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever
nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren,
att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset
räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och
nere på botten bor jag själv.
Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte
sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod
... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd
under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med
underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är
rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja,
jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små
speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till
kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter,
näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger
under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot
folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till
fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag
slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god
handel och ett glatt liv!
Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du
då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den
härliga lantluften?
--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om
sommaren, när det är klart eljest.
Tru ... vad är de för slag?
--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på
Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så
hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så
ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och
andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till
med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns
inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när
jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara
jag tittar ut som åt stadsbron till.
Och när du blir gammal, vackra Sara?
--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med
varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla
handelsbod.
Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och
säljer, inföll han.
--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet
bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag
det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i
boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan
lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en
kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk
hennes ansikte och uppsynen mörknade).
Nåväl, min Gud! vad menar du?
--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter
upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga
samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer
oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med
lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i
halsgropen ...
Jag förstår dig inte.
--Så? Hm.
För Guds skull berätta vad du menar!
--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en
Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår
for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som
går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter.
Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men
när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull
vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du
blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone
_den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag,
stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och
kastade den långt bort i Lidaån.
Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid
ångbåtsrelingen.
Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.
--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde
sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo
gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte
otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med
en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som
ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli
allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna
plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år
ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut
osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.)
Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se
i psalmboken ... och på sistone ... ack ...
Hämta dig!
--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss!
av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.
Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den
och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa
planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett
förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han
tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att
illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt
ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid
sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt
fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?
Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig
förutan.
--Men du läser ändock stundom i Skriften?