_Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
ihop dina anspråk_
Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på
fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett
tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på,
klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om,
Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den
där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den!
jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men
vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är
uppe, och min kappsäck blott och bar.
Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så
öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars
kunde han lättast vaktas på det sättet.
--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.
Har du fullt med diamanter däri?
--Å då!
Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och
gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.
Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget
hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon
satt avsides på däck.
--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade
ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren.
Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag
mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett
hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min
givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har
mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt
som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och
åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan!
langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon
hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet
närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy
tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte
bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den.
Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det
övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än
tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat
och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par
exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade
benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle
understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv,
och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken
... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i
sjön: det här går över tålamodet.
Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville
inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig
därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld,
Albe?
Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga
trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd
ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig
på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.
Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte
avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte
cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade
spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades;
och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck
av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök
... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och
blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i
ansiktet på Sara.
--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av
fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.
Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och
betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in
på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och
såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i
ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en
till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om
det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller
hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag
skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att
hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som
någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på
så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes
minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh!
Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där;
och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är
besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när
man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod
klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.
Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt;
det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv.
Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä!
stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där
själv. Säg till att klyvarn tas in!
--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten,
och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att
åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.
Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför
Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär
och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små
landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga
Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha
för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om
kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och
Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte
ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid,
lyckligt för Yngve Frey.
Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på
ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex
fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck
av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran,
likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott!
återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta,
åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga
sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller,
sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi
passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen
till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket
resande ihop.
--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går
positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan
ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.
--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.
På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.
--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med
de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om
betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl
vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt
skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.
--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron,
med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas
mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte
min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp
alla rummen?
Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken.
Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än
fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten,
beställ, beställ!
Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men
ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk.
Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får
ro efter oss sedan.
--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås!
muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i
sin rock nedhukade basen.
Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg
bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra
sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och
nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små
oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.
Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en
pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig
själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det
är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften:
allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt.
Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit
beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar
i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i
hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa
Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så
pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt
liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara
ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när
han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen
att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger
knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos
honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina
tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga
ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr
är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu
är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.
Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv
därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre
hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.
Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på
Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på
skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan
hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick
ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg
stänkta på ångbåtens artiklar.
En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda
strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och
flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade
viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina
saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas
punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden
och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för
oss.
De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl
icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra,
och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att
själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.
Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören
verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till
samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och
reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens
iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka
persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat
sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig
gör med annat än egna tillhörigheter.
Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt
mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan;
jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över
en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som
befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför
trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det
carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.
Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll.
Den är fin och god.
--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än
carolina.
Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det
bredvid stående.
Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den
högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.
Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som
hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han
tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De
följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet.
Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte.
Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära
huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket
... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på
order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå
och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en
anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett
henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han,
förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita
kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet;
och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid
tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt
karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:
Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.
Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.
--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi
lägga det överst på båren.
Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i
Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går?
frågade främsta bäraren.
--Till gästgivargården.
Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor
karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få
nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.
--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar
nog till gästgivargården.
Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom
efter en stund fram till gästgivargården.
--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.
Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.
--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här
inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för
sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt
... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty
marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.
Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon
skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet.
Var så god; lika mycket vad det kostar.
--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan
i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som
okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till
ortens noblesseri, och därför ser herrn ...
Nej, svarade Annette, finns inte.
--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt
och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte
sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som
här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed
gården leder till tusentals rum härinne.
Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna.
Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan
skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i
sticket.
Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav
sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han
Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till
den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller
arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit
munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt
överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:
--Gå före, söta fru!
Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert
och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann
förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena
väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given
anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick
de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara
Videbeck väl kunde behöva.
En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och
Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.
--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de
många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon,
steg ut och lämnade dem tillsammans.
Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga
Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all
förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller
tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din
benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att
vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma
ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra
här, förbli ostörd och sova gott.
Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom
fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du
vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du
skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det
är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både
född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som
om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga
(ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då
skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte
riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd
med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du
behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för
att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för
alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då
betyder det minst.
Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som
ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans
självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.
--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag
dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för
länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom
hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till
klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt
alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte
det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa
Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte
ändra dig.
Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika
gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa
hästar för morgondagen.
--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är
det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och
du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går
ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere,
att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.
Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt
på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!
Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät
det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det
en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra
första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.
Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till
Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis
klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar
till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som
han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse
herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande
gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det
var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger
alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt,
och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen,
för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag
åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands
stalldräng.
Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först
många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda
gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God
natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det
märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan
förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig
likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara
tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå
upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl
överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag
skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.
Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln
varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i
halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och
hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval
hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men
rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så
enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning
gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket
säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det
skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad
betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
dörrpost ... ett lika mycket.
Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan
svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta
samma ynnest!
Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över
golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet
återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom
auktionens världskringspridande välde.
Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den,
tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han
kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes
stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring
honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans
rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och
meningslös.
Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess
mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans
inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den
förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så
glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du;
så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt,
efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten:
hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!
Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova
oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer,
suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett
glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann
varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon
är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt
mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant,
du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger,
ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga
ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne,
var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad
är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig
in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar
sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott
tjugofem år?
--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp
emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några
stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma.
Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen
en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan
inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer
likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det
omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser
jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig;
inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i
värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista
in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har
lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas
icke skäras.
Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller
han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett
ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen
tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant,
Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare
vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna
därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade
hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.