»Hallå! — Hallå, you longshore swab!»
Kapten Jonas Kruse stod i sticktröjsärmarna på barkens halvdäck med de
framför munnen kupade händerna som megafon.
»Hallå! Goddag farbror och välkommen hem.»
»Come on board!»
I en handvändning stötte jag ut från båthamnen och var strax därefter
långsidan fartyget, vilket, ridande för sitt babords ankare, låg och
bugade mjukt och sirligt i den dyning av ostligt, som rullade in från
havet.
Gubben mötte själv vid fallrepet och en lättfotad pojke bland gastarna
tog emot snipans fånglina.
»Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför
kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»
»Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»
»Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som
inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart
uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»
Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst
litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs
prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp
utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande
juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.
Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet
väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den
— där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet
och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan
stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av
väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät
höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern,
väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av
breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.
»Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de
bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»
Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka
smärtingsskor.
»Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen,
skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»
»Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»
»Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som
gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.»
Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare
över bordet.
Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket
kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden
hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna
koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt
tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som
gubben kallade dem.
»Bästa kaffet, kapten?»
»Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner
du igen dig?»
»Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»
»Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban,
min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev
kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott
som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen
och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach
Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något
kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något
sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande
vissling.
»Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på
pinnen och slog upp den långa gula plymen.
»Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black
Eagle skall det vara.»
Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som
stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på
brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet.
En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och
därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med
ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.
»Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och
därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga,
brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt
att se dig igen, gosse.»
»Skål farbror och välkommen hem. Det är synd, att farbror inte kan lägga
upp och stanna över julen. Det är inte långt dit.»
»Nej, dessvärre. Men jag måste ha last i skutan och komma mig ut innan
jag fryser fast. Så jula får jag göra i sjön. Och det —»
»Jacko Poppedry, Jacko Poppedry», skränade kakaduan och lutade huvudet
mot gallret samt burrade upp halsfjädrarna för att bli kliad i nacken.
»Tyst Jacko, ditt usla djur», hojtade gubben och slog näven i bordet.
»Egentligen är det dumt av mig att ha en sådan där skränfock ombord»,
fortsatte han, vändande sig till mig, »för hon påminner mig alltid om det
rejälaste kok stryk kapten Kruse fått i sin dar. Och det var inga falska
slängar, må du tro.»
»Kvinnfolk i botten på koppen?»
»Visst! Tacka rackarn för det.»
»Malajtös kanske?»
»Inte den gången. Men engelska. En liten brunett från Peckham Rye,
London.»
»Berätta, farbror.»
»Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna.
Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen
Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det
var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag
for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket
och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag
väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då,
för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med
länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där
plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej,
tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent
omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal
käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna,
och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås.
Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade
aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den
ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag
hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp
på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon
hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och
vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var
det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge
mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade
till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt,
för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den
tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag
en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. —
Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att
jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig
fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och
andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar,
men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min
adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för
flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått
förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare
för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham
Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och
en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var
ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i
fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»
»Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»
»Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av,
för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en
rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i
behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan
inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av
alla de slag.»
»Men hur fick farbror reda på saken?»
»Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan,
»sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till
London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade
ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit
uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på
att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag
ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag
skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det
gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout
och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat
den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en
skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo
och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att
rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i
gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men
vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i
Colombo —»
»Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.
»Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du,
jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en
stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte
jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde
pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor
bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom
tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan
du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog
kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog
gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för
nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som
jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan,
som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i
Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var
en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar
sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och
då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då
talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade
han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns
det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då
visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa
jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade
öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell
Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är
förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till
livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och
visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften
yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och
drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena
och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i
behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt
uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam,
’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från
hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten
avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver
nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i
botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»
»Och hur gick det sedan, farbror?»
»Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam
rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa
mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag
lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte
blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden
ihop och lade råd.»
»Och det resulterade i?»
»Jo, det resulterade i att när vi kom in med båten till East India Dock
ett par dagar före jul, så satt det en ny papegoja i min bur, som var
så grann, så djädrans grann, så du har då aldrig sett dess make. Och
knappast någon annan heller förresten. För den gojan var en tuppkyckling,
som Sam knyckt åt mig ur den där stora hönsburen vi hade akter under
halvdäck, och den hade vi målat så fin — ja, det var egentligen
understewarden, en japan, som hade gjort det — så in i helsikes fin, du,
så han sken som en blank silverdollar på en negernäsa. Röd näbb och röda
ben och blå och gul och grön och litet guldbrons här och var förresten.»
»Och den där grannlåten gick farbror upp med till flickan?»
»To be sure. Visst fasen. Jag riggade mig fin som tusan hemma hos min
gamla kärring i Poplar — hade flyttat dit igen så fort båten var fast
i dockan, ser du — och ramlade i väg ut till Peckham Rye en kväll med
buren i näven. — Och du må tro jag blev fägnad utav det där falska
spöket, Cissy, som nu hade slutat på Yellow Dog och var hemma. Håll på
du, tänkte jag, mig lurar du inte längre. — Tösen vred och vände på buren
och tittade på sin fina goja, som glänste som bara fan i gasskenet, men
bäst det var så sa hon: ’Jag tycker den här gojan ser litet konstig ut,
John’, sa hon. ’Han liknar inte andra papegojor jag har sett. Så höga ben
han har och så konstiga fjädrar.’ — ’Jaa’, sa jag, ’det kommer sig av
att den är så ung’, sa jag, ’och skall snart till att rugga och få nya
fjädrar. Men det är en äkta Singapore rock-parrot’, sa jag, ’som kostade
mig två pund i Colombo, och när den blir utväxt, så blir det den finaste
gojan i hela London’, sa jag. ’Kluck — kluck’, sa tupparackarn och
sprätte med benen i sanden. ’Ja’, sa jag, ’det är allt den kan säga nu,
men när du får ha den en tid och får lära upp den, så språkar den snart
vad som helst.’»
»Oh, you rascal», lät Jacko däruppe i skylightet.
»Och sedan, farbror?»
»Ja, tösen var förtjust, allrahelst sen jag hade talat om, att jag hade
både silkesschalar och andra vackra saker, som hon skulle få sedan, och
kärringen, mor hennes, log som en lus i daggryningen och visade sina gula
betar. Snygg svärmor det hade blivit. Fy tusan. — Det sköljer vi ned.
Skål! — Och innan jag gick så bad de mig komma till dem och fira julen —
på juldagen då, Christmas-day — så skulle vi tala vidare om hur vi skulle
ha det med giftermålet och bosättningen och sådant. — Bosättningen ja,
den skulle jag köpa åt den där prisboxarn. Trodde de. — Och så skulle jag
inte få komma tillbaka förrän på själva juldagen, för dagarna till dess
skulle de ha storstök.
»Och farbror gick dit?»
»Visst tusan. Jag gick dit för att säga dem mitt hjärtas mening och inte
var jag rädd om det så hade funnits en hel kalvhage full med prisboxare
i huset. — När jag kom dit, finklädd och grann, kom Cissy och öppnade,
men jag såg på hennes min, fast hon smilade, den rackarjäntan, att det
var ugglor i mossen. Håhå, tänkte jag, hon har kanske luktat på luntan
och fått klart för sig att det är en djädrans tuppkyckling, som går
där i buren och inte någon Singapore rock-parrot. Men kyss till, ingen
rädder här, håll toppat och brassat och klart till manöver bara, Jonas,
tänkte jag, så klarar du dig för grundkänning. Och så klev jag på. —
Inne i förmaket var det pyntat och fint som tusan och där satt Cissys
bror, som nyss hade kommit hem från Australien, och så en annan kurre, en
grov undersätsig rackare, med luggen ner i pannan och lömska ögon. Håhå,
tänkte jag, där har vi prisboxaren. Klart att vända och håll spelspakarna
i gång. — ’Det här är mister Kruse, Jim’, sa tösen, vänd till prisboxarn
och visade med handen på mig. ’Jaså’, sa han då och reste sig upp, ’är
det den där sonen av en skabbig hynda, som ger dig målade tuppkycklingar
till julklapp?’ — Och sen var det färdigt, må du tro. — Det första jag
fick i skallen var buren med tuppkycklingen. — Armar, ben, knytnävar och
stolar visslade om i luften, bordet blev liggande som en enda skräphög
bort i ett hörn och skänken med glas och porslin gick i däck och gjorde
haveri, så glas- och porslinsskärvorna yrde. — Hade jag bara haft
prisboxarn ensam emot mig, så hade han fått smörj, det både kände jag och
såg jag, men nu hade jag flickans bror i strupen på mig också. Jag slogs
för kung och fosterland, må du tro, och satte in slag på de där bägge
lymlarna, så blodet skvatt, och trodde ett tag att jag skulle klara mig,
men så passade jäntrackarn på — efter ett slag från mig, så prisboxarn
gick ner på knä — att ge mig ett nyp över skallen med eldgaffeln. Och då
var jag ju såld. — Fram på morgonen sen så hittade en polis mig liggande
till hälften avklädd, sönderslagen, blodig och rånad i en rännsten i ett
mörkt hål, och sen jag blivit rentvättad och förbunden på polisstationen,
blev jag hemforslad till min gamla kärring nere i Poplar.»
»Nåå, träffade farbror aldrig någon av dem senare?»
Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade
betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot
den brunröda vätskan.
»Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär
därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i
Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig
för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög
på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»
»Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.