Jag vaknar vid ett hojtande nere i förstugan, en dundrande trumvirvel på
vindsdörren och springer upp samt får eld på ljuset.
Vad är klockan? Två på slaget. Då är det Alfred, kamraten, som purrat som
han lovat.
Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett
i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna
redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter
avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.
»Hurdant är vädret?»
»Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och
friskar nog fram åt soluppgången.»
»Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig
morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på
gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.
En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så
kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom
den sovande byn.
Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa
på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen
är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver
igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som
lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då
vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt
i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen,
som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.
Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande
vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens
mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter
bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik
på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och
varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland
farvattnets många småholmar och skär.
Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten,
och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda
eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den
större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut
på morgonsträcket.
Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag,
sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut
båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och
rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar
han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet
tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito
tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.
Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med
åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna,
som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med
fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.
Holmarna och småskären ligga mörka och dystra härute i den långsamt
ljusnande morgonen, en fyrs skarpa blänkar skära fram som blixtar ur
ett kanongap strax till höger om motsatta sidans skogiga udde, men icke
ett ljus, icke någon glimmande lanterna synes där ute på vidderna. Allt
verkar öde och tomt.
Utan att behöva se sig om väjer Alfred av gammal vana för de otaliga
småhällar och grund, som ligga i vår väg, och av vilka många, på grund
av det låga vattenståndet, visa sina kullriga, slipade hjässor ovan
vattenbrynet. Här ute blåser en svag kåre av västan och krusar lätt det
mörka vattnet, men över skogen, på andra sidan innerfjärden, hänger en
gråvit dimbank, som icke bådar gott, om den labra vinden skulle dö ut.
Nu ha vi nått det smala sundet mellan berguddarna vid Klubben, och Alfred
blir tvungen att draga in vänsteråran och låta båten stryka tätt intill
den högra bergväggen för att vi skola flyta, så lågt vatten är det. Men
nu äro vi också ute på friare och djupare farled och ställa kosan bort
till Storholmen, vars mörka konturer med knapp nöd kunna skiljas från
den tätt framför liggande Alvarsön, där det enda trädet, en knotig rönn,
sträcker sina nakna, spretande grenar mot den allt mer och mer ljusnande
himlen.
Båten stryker under kraftiga årtag förbi Alvarsöns sydvästra udde,
där en till hälften nedrasad stenkoja långt upp på land påminner om
föregående vårs skyttedagar med högt vattenstånd och dåligt väder, och
efter en stunds rodd kör Alfred upp ekan i en av de långsmala remnorna i
Storholmens östra strand.
Nattfrosten ligger som ett gråvitt lager på hällar och stenar och foten
slinter esomoftast under vägen till skjutplatsen, den gamla skrevan, som
ligger strax bredvid på en av de utskjutande små låga uddarna. Den har
tydligen varit använd förr i vår, ty här ligga stenar huller om buller
och dessutom en hel mängd enruskor, som, att döma av den friska, gröna
färgen, för ej så länge sedan blivit fällda.
Medan jag sätter kojan i stånd igen av det tillgängliga rikliga
materialet och ordnar en bekväm sittplats av kamratens tjocka
fårskinnsfäll samt ställer upp patronlådan och diverse andra grejor i en
naturlig liten nisch i berget till vänster, lägger Alfred ut mina vättar,
fem knipor och två skrakar, och kommer sedan i land med båten.
»Skulle det smaka med en tår kaffe, måntro? Vi har god tid, för det blir
inte ljust än på en stund.»
»Ja tack, men skall inte Alfred sitta med vättarna själv någonstans? På
Norråsen till exempel?»
»Nej, jag sitter inte i dag. Jag skall ro och skrämma i stället, för som
det ser ut, så blir det inte mycket vind och då behövs det att någon far
omkring och motar upp de stackare, som finns. Det är ont om fågel ännu.
Men jag skall ro ned åt isstaden till inne i innerfjärden, där de brukar
hålla till och mata sig, och då blir det nog tillfälle att få skjuta
någon smäll här ute på udden.»
Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt
koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och
då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min
påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta
två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.
»Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig
undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»
Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av
stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans
bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där
framför mig.
Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu
över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna
krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött
ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan
svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen
hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.
Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet
och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga
med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men
gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En
orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och
blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i
backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta
på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in
emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade
om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas
sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa
snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot
storfjärdens tångklädda undervattensgrund.
Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande
ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter
vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade
så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog
vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och
hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag
sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna
stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig
att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.
En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande
holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se
mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och
fälla.
Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av
honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu
är hon ur skottlinjen — pang! —
Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften
i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de
vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.
Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax
därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten
mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna
fåglarna och säger:
»Det går ju galant det här. Nu tar jag en tur bort förbi Norråsen och
småskärena där, mens han skjuter sig några fåglar till, så får jag se, om
jag kan komma åt en aling eller par.» Och med det doppar han de långa,
sviktande årorna och svänger om udden till vänster.
Nu är det full dager. Solen har så gott som genast trollat fram
vårstämningen över nejden och nattfrosten smälter bort i små rinnande,
droppande floder från grenar och gräs under det att berget omkring mig
blir nästan svart av vätan. Dimbanken där borta över innerfjärdens is
kommer böljande fram i stora trasiga, slöjliknande band och driver till
havs samt försvinner och samtidigt färgas vattenytan omkring mig mörk
av den begynnande morgonbrisen från västan, som sätter småträdens och
buskarnas grenar i rörelse och träffar mig med ett svalt drag i nacken.
Hör! Nu visslar det ånyo i luften.
Jag kryper ihop som en igelkott i min skreva och skjuter instinktmässigt
fram geväret bättre.
Som en hop stora, vita och brungrå fjärilar kommer en flock knipor
susande över Alvaröns udde med sin rasade stenkoja, kastar sig nästan
handlöst ned emot vattenytan mitt framför mig och fäller.
Pang — pang! — Där ligga tvenne hanar och driva så sakta utåt för vinden,
under det att en tredje, som fått vänsterpipan just som han nådde gränsen
till gevärets skottvidd, gungar som en blänkande skumboll därute i sundet
mellan holmarna.
Pang — pang! Det var Alfreds tolva, som dundrade där borta öster om
Norråsen. Nu får hans gumma färsk stek så säkert som aldrig det, ty den
karlen skjuter ej gärna bom.
Solen stiger allt högre och högre och värmer gott ned i min kalla skreva.
Alfågelflockarna singla och fara än hit, än dit under full musik där ute
i gattet och esomoftast hör jag på avstånd ljudet av flygande knipor, som
draga fram över fjärdarna.
Schy—y. Plask! Jag tittar hastigt ut genom öppningen i kojan. — Vad är
det för en gynnare, som gör mina knipvettar sällskap? Jaså, en vigg. En
liten blånäbb med sin blå-grönskimrande nacktofs och sina pigga, gula
ögon. Ja, dig vill jag gärna ha stoppad — och strax därefter har även han
vandrat till de sällare markernas lockande vikar och fiskrika vatten.
En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd
på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar
i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och
havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från
holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa
eller skrak.
På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan
svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds
sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp
ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.
Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser
jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna
bakom mig.
Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes
väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika
gott. Det räcker med dem jag har.
Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter
skrapar hans båt mot strandstenarna.
»Nåå, vad fick Alfred?»
»Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och
jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»
»Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag
har nog med fågel förresten.»
Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar
ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.
Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men
kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.
»Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått
upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall
kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill
fälla. Det slår aldrig fel.»
Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans
akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens
botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.
»Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in
årorna.
»Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min
bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.
»Skall det inte vara mera socker?»
»Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»
»Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han
sa dä då?»
»Nej, det har jag aldrig hört.»
»Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. —
Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar
ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som
vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett
enda drag.
»Nu gol göken!» sa han.