»Ja», sade Johan Söderman, i det han drog åt tyglapparna något fastare
kring den nyss färdigstoppade alfågelhanen och stack upp den till
torkning i ett av de stora hålen i spiselmuren, »dä finns många märkeliga
ting ute i havet, dä ä säkert dä.» — »Men dä ä inte alla, som får si
dom.» — »Nä nä men», fortsatte han, nickande med sitt gamla, vita
huvud. »Nä nä men. — Om han pärrar lite, ska han få kniven mä sej — ja
gjorde’n färdig i går å har’n liggandes därinne i chiffonjern», och med
det stultade gamlingen ut genom dörren för att över förstugan gå in i
kammaren.
Elden från den öppna spiseln, där en duktig brasa av strandvrak
uppblandat med stycken av feta tallrötter flammade och knastrade,
kastade sitt sken på de låga väggarna med sina rader av uppsatta
verktyg, på den gamla hyvelbänken med sin osande lampa vid fönstret,
vars karm var fullsatt med små bleckburkar och flaskor innehållande
oljor, polityrsprit och terpentin, samt på det spånbeströdda golvet mitt
på vilket en stadig huggkubb var placerad med en handyxa inhuggen i
överkanten.
Jag hade gjort gubben Johan ett besök sent en vinterkväll för att hämta
en lång, finsk slidkniv, som den konstförfarne och händige gubben lovat
förse med ett nytt skaft av i höjden hoppressade näverstycken, och
träffade honom i hans till snickareverkstad omändrade rum till höger i
förstugan sysselsatt med att stoppa en alfågelhane, som en av byamännen
skjutit vid det yttersta skäret en av de föregående dagarna. Vårt samtal
hade som vanligt rört sig om havet, ur vilket gubben under alla år till
största delen tagit sin bärgning. Vi hade språkat om vinterstormar
och skeppsbrott, om ljuvliga vårnätter med klingande alfågelsång och
sträckande ejderflockar, om sommarseglatser långt ut till havs, långt
utanför de yttre känningarna, för att träffa de ruggande vildgässen,
samt om strömmingsfiske under höstnätterna, då man ankrade båten vid
skötlägget och kojade sig några timmar, klar att bärga bragderna i fall
det plötsligt blåste upp till storm.
Dörren svängde ljudlöst upp på sina väloljade gångjärn, gubben kom
intassande med slidkniven i handen och räckte mig den efter en sista
prövning av eggen mot tumnageln. Genom sömmen i råhudsskidan hade han
dragit prydliga bukter av blänkande koppartråd och överst på skaftet var
spetsen av den genomgående, utsmidda tenen stukad mot en oval bricka av
nyputsad, glänsande mässing.
»En go kniv, dä här», muttrade gamlingen och nickade sakta, »en mycke go
kniv. — Å en finne ä dä, har ja sitt. — Den ska han alltid ha mä sej på
sjön, när han far ut. — Stål ä bra, dä. — Bäst ä finnstål gjort åv en fil
som den här. — En vet aldrig, va en kan råka ut för på sjön.»
»Nä nej. Det är nog sant. Söderman har väl sett en hel del, kan jag tro.»
»Åja. Åja», svarade gubben i det han tog bort yxan från huggkubben och
satte sig sedan han sopat ned spånorna på golvet med handen. »Nog har
ja väl dä. — Men ja har bara haft gott åv’et, aldrig någet ont, å dä ä
därför att ja alltid burit gott stål på mej å varit klok. Inte så tokdum
som en del inte.»
»Nå, vad har Söderman sett för goda saker då?»
»Ja, ja har nog sitt lite åv varje, ja, må han tro, å sir väl saker å
ting än, men dä märkeligaste ja har vari ute för så va dä, när ja råkte
på sjökungen.»
»Såå. Hur såg den ut?»
»Jo, han såg mest ut som vanligt folk, han», svarade gubben och halade
upp sin gamla rotpipa ur fickan. »Han styr ju ut sej priciss som han
vill, den karln.»
»Ja ja. Han gör nog så. Men var råkade Söderman honom?»
»Jo, jag såg’en två olika vänner. Första gången när ja va ung, å så sen
en gång när ja va husbonde själv å hadde slagi mej ner här på Backa.»
»Och första gången?»
»Jo, si dä va som så», fortsatte gubben Johan och strök eld på en
sticka, för att tända snuggan, »att ja va ung då, å tjänte dräng hos en
storfiskare här borta på Långö holmar, som hette Walstersson. — Dä va en
rivandes duktig sjökarl dä, å snäll å gosint va han därte — bra mycke
bättre än den där gubbrackarn Härved Boman i Gåsskär, som ja tjänte hos
förut. — Dom ligger alldeles breve varandra dom där bägge platserna si,
å di hadde fiskevatten ihop bitvis, i vart fall då. — Ja, så va dä en
kväll på höstkanten, när lekströmmingen va i farten, så rodde vi väl
ut, Walstersson å ja, mä storeka å fyra duktiga skötar å tog oss opp te
Döhällan strax syd om Gråharan å skulle te å lägga. Men när vi kom fram
dit fick vi väl si, att Boman, den räven, va före oss å redan hadde lagt
en skötrad å hadde ankra båten sin ve ändan åv skötlägge. Då fanns dä
inte plats för mer än två skötar för oss, så vi la ut dom å så ankra vi
opp å fick oss en bit mat å skulle te å koja oss. — Luften va ful å stygg
den där kvälln, minns ja, å dä såg ut te arta sej te busväder, men vi
ville ju fresta ändå, för träffar en på lekströmmingen riktigt, så kan en
göra stortag mä skötarna på en enda natt, dä ä säkert dä.»
»Tror jag det.»
»Ja visst. — Nå, som vi hadde sluta å äti å ja hölls å dona mä våra
pälsar å täcken på botten åv eka, så högg Walstersson mej i armen i ett
tvärtag: ’sir du vem som kommer där från Bomans sköteka?’ sa han, å
ivriger va han, hörde ja, för han darra smått på måle. Ja, ja vände mej
om å titta, ja, å då fick ja si en liten gubbe, som kom gåendes på sjön
från Bomans eka å höll kurs rakt på oss. Konstbesynnerligt å bedrövligt
såg dä ju ut, men vi hadde goa stål på oss bägge två, bå Walstersson å
ja, så inte va ja så värst inkiätt inte, fast dä kändes just som lite
besvärsamt. — Ja, gubben han kom allt närmare å närmare å te sist va
han alldelest ve båten å klev in över suden. — ’Gu kväll’, sa han. —
Gu kväll, sa vi. — ’Ni har väl inte lite mat å dricka te ge en fattig
stackare’, sa han, ’ja ä både frusen å hungrig. Ja va borta ve den där
andra båten å ba dom’, sa han, ’men di sa di inget hadde, fast sjuka
va nog den, att di inget ville ge.’ — Joo, sa Walstersson — han va en
kloker karl han — nog kan du få dej lite mat å lite dricka mä uti fall
du exmerar dä som finns, sa han, å så plocka han opp smör å brö å ost
å stekt strömming å en sup å bjö gubben, å han tacka å söp å åt. —
Ingenting sa vi, å ingenting sa han på en lång stund, men ja hadde dragi
slidkniven min — en finne tock som hanses — å stucki fast den i toften mä
skafte åt gubben. — ’Ni har skötar ute, förstår ja’, sa han te sist, sen
han hadde tacka för fängningen. — Ja, vi har så, sa Walstersson. — ’Ja’,
sa gubben, ’men nu ska du göra som ja säjer, så får du fisk’, sa han. ’Du
ska ta opp garna dina tvärt’, sa han, ’å så ska du fara bort å lägga dom
å di andra två sköta mä, som du har i båten, bort ve Storgrundskallan i
två skötrader mä korta band’, sa han, ’å sen ska ni ankra opp å koja er å
sova, för dä blir inget väder te natta, fast dä sir så ut’, sa han, ’å ja
ska köra strömmingen i skötarna åt er. _Men bärga dä du får_’, sa han te
Walstersson, å mä dä steg han över suden å va borta.»
»Nå, tog ni opp garnen?»
»Ja ja men. Vi tog opp mä en gående gång, vi, å rodde ner te
Storgrundskallan, å där la vi våra två skötrader priciss som gubben
hadde sagt mä korta band, fast ingen människa har väl fått strömming på
den platsen varsken förr eller sen, å så ankra vi opp å la oss. — Si,
Walstersson va en kloker karl han, si. — Dä vart inget väder på natten
alls, utan vi sov som herrekarlar te mårron vi, å då vakna vi på en
gång åv tre hårda knackningar i botten på eka. — Vi visste nog vem dä
va som purra oss, så vi börja på te ta opp mä däsamma, å fanken i mej
va dä inte så mycke strömming på skötarna, så vi kunde inte bärga men
än en i taget. Från överteln te underteln va sköta smäck fulla mä fisk,
så dä va te ta in dom så vackert tum för tum dä, å fanken så kvick va
Walstersson mä håven, som rakt utå en händelse låg i eka, å tog opp var
endaste en strömming, som lossna ur garna å låg å flöt på sjön, för si dä
hadde ju gubben sagt te om. Fyra vänner fick vi fara fram å tebaks från
Storgrundskallan te Långö, å ja ska säja kärringera hadde schå te gäla å
salta ner.»
»Nå, men Boman. Hur gick det för honom?»
»Inte ett liv han fick. Aldrig e fena heller å dä hadde han sin djädrans
dumsnålhet te tacka för. Hadde han givi sjökungen en sup å en strömming,
så hadde han fått fisk på sina garn mä, dä ä säkert dä. Han drunkna
förresten sen frampå vintern, så sjökungen tog nog sitt.»
»Säkert! — Men hur mycket strömming fick ni?»
»Jo, dä va sjutton tunner priciss dä, å fet å fin va han konstigt nog
fast dä va lekströmming.»
»Söderman såg inte hur han såg ut riktigt, sjökungen?»
»Nä, dä gjorde ja inte då, för dä va skumt på kvälln, då han kom, men
liten va han å va klädd i stortröja å mössa å storstövlar tock som vi.
Men andra gången ja såg’en kunde ja si bättre, för då va dä på ljusa dan.
— Månntro han har lust på en kopp kaffe?»
»Tack, Söderman. Jag säger inte nej!»
»Ja, då kokar vi’et här, för kvinnfolka mina ä te Bergmans å hjälper dom
mä julslakten.»
Gubben tassade in i köket där han sysslade en stund, varefter han kom
ut med en högfotad kopparpanna, som han satte vid elden över en hög med
stora glöd och återtog så sin plats på huggkubben.
»Det var ju här vid Backa, som Söderman såg sjökungen för andra gången»,
började jag, när gubben kommit sig i ordning igen och fått eld på sin
gamla snarkande pipa.
»Ja, dä va så. — Tvi! Rackarpipa te vara sur, tvi. — Ja, si dä va som så,
att mor å ja va ute dan före missommarafton ett år å lag våra abborrnät
här på grynderna väst på land ve Killingen, han vet. Bäst vi så höll på
te lägga, så fick ja si en båt komma roendes å i den satt en liten gubbe
å kajka å kurs höll han rätt på oss. Dä regna å slaska den där dan, så
mor å ja hadde oljekläder på oss å dä hadde gubben mä, såg ja, när han
kom närmare, å när vi va färdiga mä läggningen, va han långsides mä oss.
— ’Gukväll’, sa han. — Gukväll igen, sa ja. — ’Du har väl inte husrum å
mat åt en fattig stackare du’, sa han. ’Ja har rott många mil i dag å
ä trött å hungrig å många fler mil har ja te ro inna ja kommer dit ja
ska’, sa han. — Han må tro, ja kände allt igen kamraten, ja, å dä klack
te i mej te börja mä, men sen vart ja ju lugn igen, för ja visste ja
hadde gott stål ve svångremmen. — Joo, sa ja, dä kan du gott få, om du ä
nöjd mä va vi kan bju på, å mä dä rodde vi opp te sjöbon å drog opp våra
båtar. — Liten å grov va gubben som förra gången ja såg’en å såg mest ut
som en ann männischa utom dä att hakskägge hans va kluvet å såg ackurat
priciss ut som en fiskstjärt å ögena hans va bleka, näranpå gråvita. Ja
sa inte ett ord te mor om saken, för då hadde ho bara blivi besvärsam å
rädd, utan han fick sej mat i lag mä oss andra å så fick han koja sej på
kammarn här oppe på vind. Inte ville ja fråga’n heller vart han skulle
fara å varifrån han kom, för dä visste ja ju förut, utan vi talte om
fiske å bragder å doningar å tocke där. — Nå, inna han gick te kojs, så
tacka han för mat å dricka å så sa han: ’dä tarvas inte att hustru din
omakar sej te gå opp i mårron bittiga för nätenas skull’, sa han, ’för
dom ska ja hjälpa dej mä å purra förrexten, när dä ä tid’, sa han, å mä
dä gick han opp för vindstrappan. — Si, nu kokar kaffe. Vänt nu, ska ja
duka.»
Gubben lyfte pannan åt sidan och tassade ånyo ut i köket, varifrån han
snart återvände med en lastad bricka, som han satte på hyvelbänken.
Därefter gick han bort till spiseln, rensade pipen till kaffehurran genom
att hälla en liten del av innehållet över glöden, som fräsande sände upp
en liten sky av ånga mot rökfånget, satte pannan på hyvelbänken och vände
sig till mig.
»Varsego nu, om dä smakar. Kaffe ä kanske lite klent, för mor hadde inte
stort hemma. Bäst han slår i, för ja ä liksom lite darrhänt nu på kvälln
ätter allt plock mä Matts-Alfreds algubbe.»
Vi doppade och drucko den första koppen under tystnad, men då påtåren
hällts i förstärkt med litet droppar ur en flaska, som gubben hämtat ur
sitt storrosiga dalskåp, fortsatte han sin avbrutna berättelse.
»Ge mej si. Var va dä ja sluta.»
»Jo, när sjökungen gick upp och kojade sig.»
»Ackurat priciss dä ja. — Ja, vi koja oss vi också å kniven min hadde
ja stucki i sänggaveln mä handtage mot dörrn, så ja sov gott. Bäst dä va
så tyckte ja, att nån ropa mitt namn högt tre gånger, å då ja vakna å
satte mej opp, sto gubben påklädd å klar på golve. ’Dä ä tid te gå nu’,
sa han, ’så gör dej klar å kom. Ja går ner te sjön så länge å rustar mä
båten’, sa han. — Ja, ja gick opp å klädde mej å så stack ja ut näsa för
te si om dä regna, men dä va dä finaste väder en kunde tänka sej, fast
nog tyckte ja att gubben hadde purra bra tidigt, när vi bara skulle fara
ut å ta opp våra nät. När ja va klar, gick ja så ut på trappan å skulle
gå ner te sjöbon, men då mötte ja kamraten. — ’Hurdant skulle dä vara
te få sej lite färsk fågel i dag?’ sa han. Jaa, sa ja å grina lite för
mej själv, du kan ju få låna bössa å vettar å fara ut å försöka, sa ja.
Men ja tror inte dä nyttar mycke, sa ja, för så här års brukar dä bara
finnas en å annan helsing kvar utom dom som har kullar här, å dom rör en
ju inte, sa ja. — ’Gå ätter bössa di å doningar å kom ner te båten’, sa
han, ’så far vi ut en släng. Nätena kan vara te vi kommer igen.’ — Ja, ja
gick ja, fast ja inte tyckte dä va mycke lönt, å när ja kom ner te båten,
satte ja ifrån mej bössa å leta rätt på sjöbodnyckeln för te ta ut nåra
vettar. — ’Vart ska du gå nu?’ sa gubben. — Ja ska ta fram nåra vettar,
sa ja. — ’Vi tränger inga vettar’, sa han, ’för när ja lockar åt dom, så
kommer di. — Ja, vi gick ju i båt å gav oss i väg å gubben satt ve årerna
å knoga. Dä undrades mej mycke, vart han skulle ta vägen å undra fick ja,
för han rodde förbi alla di bästa ställena, för den vind som va, å där
ja hadde bra stenskårar förrexten. — Hur långt ska vi? frågte ja te sist
å så smet ja fram kniven å satte fast den i toften mä skafte åt gubben.
— ’Å, bara en liten bit te’, sa han då å så satte han kursen rakt på
Brunskär. — Dä va nog fint lä där på sydsida för all del, men där hadde
ja ingen skåre, å inga skjutportar hadde vi ju tagi mä oss. — Ja, bäst
dä va, så va vi framme, å gubben rodde bort båten i en bra skreva å där
drog vi opp’en. — Här på skäre har ja ingen skåre, sa ja, för ja ville si
va han skulle göra ve den saken. — ’Vi tränger inte nån tocken’, sa han,
’utan nu kryper du ner ve den där stora sten på udden, så sätter ja mej
bakföre å lockar.’ — Å dä gjorde vi.»
»Nåå?»
»Ja ja kröp ner å satte mej mä ryggen mot sten å va fanken så kvick te få
kniven min lagd riktigt, när gubben slog sej ner bakföre mej. — ’Nåå’,
sa han, ’undras mej hur dä skulle vara nu mä nåra alingar’, sa han. —
Joo, sa ja, dä ä go mat dä, bara en kan få nåra. — ’Ja, sitt du bara
still å pass på’, sa han, ’så skall du få si’, å mä dä drog han te å
locka så ljuveligt, så ja har då aldrig hört på maken i hela mitt liv. —
A-a-aroli-aroli-aroli, a-a-aroli-aroli, lät han. — Ja, dä stog aldrig på
dä, förrn ja fick si en svärm fågel komma utifrån have å rakt åt oss, å
gamla algubbar va di varendaste en. A-a-aroli-aroli, lät gubben å alinga
svara å slog te, så dä stänkte om dom, på lagom håll från mej. Ja lag
te öga tvärt å drog på å när dä small, blev fyra fåglar kvar å dom for
gubben å hämta mä båten. — ’Dä gick ju bra dä här’, sa han, när han kom
tebaks. — Jaa, sa ja, å fick en ny knallhatt på cylindern, dä här va inte
så tokit. — ’Nå’, sa han, ’hur skulle dä nu vara mä nåra gudingar?’ — Ja,
tyckte ja, ä du karl te få hit nåra, nog ska ja laga vi får en del mä oss
hem, sa ja, å då drog han på te locka igen — aaa-ooo, aaa-ooo lät han,
priciss som hadde ja haft en ådgubbe bakom ryggen på mej.»
»Och det kom ejder?»
»Ja ja men. Dä kom en hel drös mä gamla gudingar å brokiga helsingar
— åder va dä inga mä — å dom fällde också på lagom håll för gubbens
lock. Ja sköt tvärt ja, förståss, å fyra låg dä kvar åv dom också å
ja va storbelåten rakt, ja, när gubben kom tebaks mä dom, å tyckte,
att dä räckte te bra nog mä färsk mat som dä va. Men då sa kamraten:
’ättersom dä har gått så bra mä alingar å ådfågel, så ä dä väl bäst
vi får oss nåra pracker mä’, sa han, å mä dä börja han på te locka —
parrak-parrak-parrak — å priciss som di andra fågelsvärma hadde kommit,
så kom dä en hög pracknissar å slog i mä nacktofsarna styva som tråspik å
ögon, som lyste rakt gula i skallen på dom.»
»Och så small det på nytt?»
»Ja, ja fick fyra åv dom mä — si vi va fyra hemma i huset, så dä va
väl gamlingens uträkning, förstår ja — å när så gubben kom tebaks mä
dom, rodde han båten bort te mej å klev ur å så sa han: ’ä du nöjd nu,
Jan-Erik?’ — Jaa, sa ja, dä ä ja, å nu ska du ha tack för hjälpen. —
’Inget te tacka mej för alls’, svarte gubben då. ’_Tacka du ditt goa
hjärta å stålet, du bär ve bältet_’, sa han, å mä dä gick han ner mot
vattne å va borta.»
»Tog han fåglarna med sig, då han reste?»
»Neij då. Dom låg nog kvar i båten, dom, å ja rodde hem å väckte mor å
fick’na mä ut te nätena — för gubben hadde gett sej i väg i ottan, sa ja
— å maken te fiskafänge har ja aldrig gjort på nät varsken förr eller
sen. Å dä va sista gången ja såg sjökungen.»
Lampan på hyvelbänken hade brunnit ut och slocknat för länge sedan.
Bränderna i spiseln föllo i en stor glödande hög och det blev skumt
i rummet allteftersom kolen började falna och svartnade. Då jag reste
mig upp för att gå, tände gubben Johan en lykta och följde mig ut på
förstubron.
»Kom nu ihåg va ja säjer», sade han och nickade på sitt egna sätt. »Far
aldrig utan den kniven på sjön. Å händer dä någe, _så sätt stålet mot sej
själv å skafte mot faran_, så klarar han sej. Gunatt.»