»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med
nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats
utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju
på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle
bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han
inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte
sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke
djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve
Södersankan.»
Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga
kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga
stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna
himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan
höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss
alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka,
vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna
och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet
under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora
undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på
gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för
att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av
våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste
därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde
se, verkade en rasande, kokande avgrund.
»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan
vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt
alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar
eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste
vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å
di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min
tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken
å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på
klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så
förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka
sej.»
»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk
guldmedalj för livräddning?»
»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände
— ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari
mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där
gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där
herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt
te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»
»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»
»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid»,
grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja
får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga
ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden,
när dä blåste, va lugn för dä.»
När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade
strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad
och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.
»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som
så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan
på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den
tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä
fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk
lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla
å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde,
å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut
under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men
då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på
förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla
stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja
hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken,
när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i
lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju
hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä
skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä
blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan
dur åv dä, ska han si.»
»Hur så då?»
»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde
förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej
mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som
gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska
si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä
mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit
sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han.
’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä
fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom
har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra
karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir
bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart
över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar
här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»
»Nåå?»
»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa,
så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si
hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta
nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp
på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi
hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta
jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n
å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te
havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så
ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes
vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å
vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv
saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften.
Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja
honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt
mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där
fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva
på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta
ja ner igen te lotsålderman, som stog å vänta ve foten utå lejdarn, å
gav honom igen tuben. — ’Såg du vårt folk, Söderman?’ frågte han, när
ja kom ner te’n. ’Nej’, sa ja, ’inte ett dugg ja kan si åv varsken båt
eller folk, men samma ä dä, för di fyra karlarna ä kvar på Södersankan,
å nu ä dä ja, som far ut å frestar te bärga dom’, sa ja. ’Ja har sitt på
sjön, vilken väg dä blir bäst te ta sej ut’, sa ja, ’å får ja bara nåra
villiga karlar mä mej i båten, så ska ja mä Guds makt rädda liv i dag, du
ålderman’, sa ja, å mä dä gick vi ner te byn.»
»Va det svårt att få folk?»
»Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för
dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara
pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde
fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan
Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa
nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven
varendaste en, ska han si.»
»Och så bar det i väg?»
»Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill,
Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl
inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din
ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att
ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra
sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i
dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla
andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde
kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han
igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»
»Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur,
Söderman?»
»Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja
honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te
pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga
dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja,
’å dä _kan_ vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å _lyder
h’order_’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer
ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja
i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle
bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å
mä dä basa vi i väg.»
»Det var väl ett styvt arbete?»
»Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä
någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt.
Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde
jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å
rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen.
Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart
först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä
gjorde vi.»
»Det blev väl segling, så det förslog?»
»Jo jo mensan. Dä va inte stora lappar vi satte på båten, för vi hadde ju
revat innan vi for, men di va allt tillräckliga, märkte ja, när vi kom
i väg igen. Dä gick mä en rykandes fart utöver, må han tro, å de va te
passa skot å rorkult ordentligt, så man inte segla ner sej. Saltvatten
å skum spruta om oss ätter som vi for fram, å gång på gång vräkte sjön
båten halv mä vatten för oss, men pojkarna öste för glatta livet å höllt
gott läns, dom. Dä knaka å braka i masten å i halsar å skot å barduner,
men höllt gjorde dä, åt ut segla vi mä en sjusjungande fart i dä där
kokandes helvetet, där storstormen vråla å brottena dåna å vräkte på, så
skumspruten stog i himmelens höjd. Lugn va ja, kall som en isbit, där ja
satt i aktern å styrde, fast ja hadde ju varenda nerv på spänn, å han
kan ge sej fan på, gosse, att dä va en seglats, som en inte glömmer i
hela sitt liv, för dä va döden, som röt å vråla efter oss från brott å
bränningar, där vi susa fram. — Där ute på Södersankan hadde di sett oss
komma, dä såg ja när vi hadde rundat Gråskärsbådan å kom utrusandes i
dä där öppna gatte öster på Gråharan, för en man hadde tagi sej opp på
berge ett stycke å vinka mä mössan sin. — Allt värre å värre tog stormen
i å sjön vart allt grövre å ändå mera brytande ju längre vi kom ut, men
grejerna våra stog rycken å pojkarna öste som slavar, så ja höllt fullt,
å om en liten stund va vi ute ve Södersankan å segla oss ner i lä om
klabben. Där la ja opp båten i vind å pojkarna rev ner mast å segel i en
handvändning å sen tog dom te årerna. — Nu går dä ju ut ett grund där
på nordsidan, som han vet, så ja tordes inte ro dikt opp inunder bästa
läland, för då hadde båten blivi sönderhuggen i den sjögången som va
där, utan vi tog oss opp ätter yttre kanten på gryndan te norra udden.
Hela sjön låg på där långsätter berge, så dä va min själ inte mycke lä
vi hadde, men vi höllt båten rätt emot mä årerna å klar åv grundkanten
innanför oss mä en lång bärling, vi hadde.»
»Och så började ni bärgningen?»
»Ja, vi gjorde så. Men han kan tro, dä va inte någe nådigt göra, för än
va båten oppe i himmelens sky på toppen åv en våg, å än va han så långt
nere igen, så ja trodde han skulle hugga i botten. — Nå, di där fyra
stackarna, som va där oppe i storskreva, di tog sej ner så vackert åt den
där branta sluttningen på nordsida, där vi låg å höll. Ja ropa te dom ett
par gånger först, för te höra va dä va för folk, å då svarte di på tyska.
Dä språke kunde ja ju inte så mycke åv då, så jag tog te engelskan, ja, å
dä gick galant. Ja skrek, att ja skulle kasta opp en ända åt dom, å den
skulle en åv dom ta å binda under armarna på sej å så ge sej i sjön, när
som vågen va som högst, så skulle vi dra’n ombord, å dä vinka di å ropa
tebaks, att di begrep. Nå, ja tog fram en lång, smäcker ända, ja hadde,
å gav den te Herman Åkerblom, som skötte främsta åran, å ba’n kasta, när
vi hadde rott fram så långt vi tordes under berge, men dä gick inte. Lina
va för lätt. Men då tog ja tampen å knopa fast nåra lagom stora stenar,
ja hadde i båten, ve den å ba Herman kasta, å då gick dä. — En åv di fyra
karlarna fick tag i bukten åv lina, som ho kom oppsusandes på berge, å
så stack han den på sej under armarna å vänta på signal från mej. Länge
behövde han inte vänta heller, för strax efter kom dä en storvåg farandes
långsmä klippan så dä dåna å fräste om’en, å så skrek ja mä full hals:
’Jump for your life! Hurry up!’»
»Och då hoppade han?»
»Ja ja men. Han gav sej i sjön burdus å följde mä vågen ut klar berge, å
vi hala’n ombord te oss i båten. Dä va inte mycke mä’n, stackare, ska ja
säja honom, för våt å stelfrusen va han, men han fick krypa ner på botten
å fick en sjötröja om sej så länge, mens vi bärga dom andra.»
»Och det gick lika bra?»
»Ja, mä di två nästa gick dä galant, för di va unga karlar å hoppa i sjön
mä däsamma ja varskodde, men dä höll på å gå på tok rakt mä den fjärde —
dä va skepparn dä, fick ja veta sen — för han va bra nog gammal å hadde
fari mäst ont utå kölden å vätan.»
»Men ni fick ju honom med till sist. Eller hur?»
»Jaa då. Vi fick honom mä som väl va, men nära ögat va dä, att han hadde
blivi där, ska ja säja honom.»
»Hur så då, Söderman?»
»Joo sir han. När vi hadde fått dom där tre lyckligt å väl ombord, så
skulle vi ju ta den sista, så vi rodde ju opp som förut under berge så
långt vi tordes, å Herman kasta lina. Första gången fick skepparn inte
tag i’na, men andra gången lyckades dä, å så skulle han då knopa sladden
om bröste på sej under armarna. Ja satt ju där akter i båten å passa
rodden å sjön å vakta skepparn mä, när han höll på, å ja tyckte väl han
stog där å fumla å fumla mä sticket. Så te sist varskodde han då att han
va klar, å vi tog oss fram lite längre å vänta på en storvåg, som ja såg
komma ve sydändan åv klippan. Den kom också mä brak å dunder å sköljde
högt opp på berge å då skrek ja: ’Jump, jump, captain!’ men han rygga
tebaks för vågen å hoppa inte.»
»Nåå?»
»Ja, stackars fan. Han va väl så illa mäfaren utå väta å köld å hunger,
så han va visst inte riktigt klok. I vart fall inte då. Å si skuta hadde
han ju mista, stackarn. Men vet han hur han gjorde?»
»Nej.»
»Jo, han passa på nästa gång en våg hadde gått förbi å då gav han sej i
väg slirandes mä fart ner för dä våta, branta berge å föll te sist ner
i grundvattne, som va där ett ögonblick utåv suget. Ja skrek te Herman:
’Hal in, hal in, gosse. Hal va du orkar’, å dä gjorde han, men då gick
sticket opp kring kroppen på skepparn, så illa va dä slaget, å Herman
fick bara in tomma linan. I nästa sekund kom dä ett rytandes brott å
vräkte upp, så skumspruten stog i högan sky, å ja såg ett ögonblick
kroppen på skepparn oppslungad i fradgan just på branten åv berge. Då
vråla ja åt pojkarna: ’Ro, ro pojkar, ro för livet’, å di tog i, så
askårerna stog som sprättbågar. Opp rännde vi med fart te nästa våg kom,
å mä den körde ja båten halvvägs opp på berge. Farligt va dä ju, men dä
gav ja rackarn. Dä gällde ju te rädda liv, vet ja. — När vågen rulla
tebaks, höll pojkarna igen mä årerna, så båtstäven tog i berge mä en
smäll, å då skrek ja te Herman, som hadde slängt in sin åra å kika över
bogen: ’Sir du honom, gosse?’ å i samma tag vräkte han sej överbord mä
halva kroppen å låg still så, fast armar å axlar arbeta på honom, å då
förstog ja, att han hadde fått tag i skepparn. Båten fick följa mä suget
ut klar klippan å Herman höll fast som en hund i en grävgalt, å när vi
var gott klar berge, kasta Alrik Bergström in sin åra mä, å han å Herman
drog skepparn inombords.»
»Va han vid liv?»
»Ja, han va dä, men sanslös å sönderslagen å full mä vatten förståss.
— Nu gällde dä te komma hem mä folket så fort som möjligt, så tre åv
pojkarna å den åv tyskarna, som va morskast, spände på te ro runt insidan
Södersankan å vidare oppåt så mycke dom rådde. Herman släpa skepparn
akteröver bort te mej, han, å fick opp’en på en toft, å där rulla han
honom å arbeta mä armarna hans för te få liv i’n å vattne ur’n å blon
i omlopp. — Ja, pojkarna å den där tysken rodde som hedningar rätt
emot sjön i den där helvetesgryta vi va, å långsamt gick dä alldeles
förskräckligt, men dä _gick_. — Min tanke va den, sir han, te ta mej
rätt opp mot sjön i lä under Törnskär å få god höjd å så sätta segel å
basa i väg hem.»
»Nå, hur blev det med skepparn?»
»Jo, mens pojkarna rodde å rodde å ja satt å styrde å passa sjöarna, så
höllt väl Herman på mä honom, stackare, men dä va lögn i helsike han fick
liv i’n. Då sa ja te sist: ’Ta rodre du, Herman, så ska ja fresta’, sa
ja, å mä dä bytte vi plats. — Ja, ja rulla en karl å arbeta mä honom, så
dä kan han aldrig tro, men han låg där rakt som ett lik, å inte va dä
gott te arbeta mä kläm heller i den sjögången å överspolningen. — Men så
kom ja te tänka på brännvinsflaska, som ålderman hadde gett mej, så ja
tog å vände skepparn på rygg, så huve hängde bakåt utanför toftkanten,
å så tog ja fram buteljen å slog en dryg skvätt i näsa på’n. Dä va allt
boten för’en dä, ska han si, för då nös han te så ja trodde han skulle
spräcka skallen på sej. Ja vart gla utå helsike, kan han tänka sej, å så
sa ja: ’Jaså, du nys, din lilla djäkel’, sa ja, ’då ska ja snart få liv
i dej’, å mä dä slog jag en redig klunk i halsen på’n. Dä gjorde susen
dä, må han tro, för han kasta sej helt om mä en utsjungning, å saltvattne
stog som en kvast ur halsen på’n. När ja sen hadde arbeta mä honom en bra
stund te, så va han så tom som ett urblåst ägg å fick igen anden sin
riktigt bra å pulsen mä, för den deln. Då slog ja i honom en halv sup å
svepte en tröja om’en å sen fick han ligga där å ta igen sej, å så gav ja
de andra karlarna mat å brännvin också å söp å åt själv mä, å dä pigga
opp oss duktiga tag.»
»Så ni kom upp under Törnskär till sist?»
»Ja, vi gjorde så. Men då va vi dödströtta varenda man å halvdränkta utå
saltvatten, å två utå årerna hadde bräckt för oss. Men vi hadde ju tockna
i reserv, så dä gjorde ju ingenting. — När dä börja te skymma på på
ättermiddan va vi te sist oppe under Törnskär, å då sa ja: nu slipper ni
ro mera pojkar, för nu sätter vi segel å basar i väg hem.»
»Och det gick väl galant?»
»I helsike heller. Som vi hadde rest masten å fått på traserna å kom oss
ut förbi klabben, så kom dä en rasande by, så saltskummet for som aska i
luften å pang, strök vantnålen te lovart å mast å segel å hela rasket i
sjön. Men då skrek ja: ’Fram mä yxer å knivar å kapa, pojkar, å så ut mä
årerna, annars blir vi borta varenda man’, å i en handvändning hadde di
kapat oss klara från segelgrejerna å höllt båten emot sjön mä årerna. —
Dä va fan i mej tappra pojkar, ja hadde i båten, ska ja säja honom. — Så
dela ja ut den sista brännvinsskvätten ja hadde å så sa ja: ’Ro nu för
livet, pojkar’, sa ja, ’för kommer mörkre på oss innan vi når hamn, så ä
vi sålda’, sa ja, ’för vi har inte krafter te ligga här å hålla i natt, å
tyskarna dör ifrån oss, om di inte kommer under tak snart.’»
»Nåå?»
»Jo, han kan ge sej fan på, att pojkarna lydde order in i dä sista, fast
di va nära nog så gott som halvdränkta å rakt skinnlösa i händerna utå
rodden. Men hur vi arbeta å slet, så ja trodde vi skulle arbeta ihjäl oss
där i stormen å brytande sjön mä mörker å kyla, så klara vi både oss å
tyskarna te sist å kom i hamn mä båten. Men då måtte di mest le oss hem,
så trötta å slut va vi. Ålderman å nåra kvinnfolk tog hand om tyskarna
å fick folk åv dom igen, å ja å pojkarna sov i ett helt dygn, innan vi
va karlar te lyfta ett finger. Men ingen åv oss blev sjuk ätter dä där
kalase. Vi fick min själ inte så mycke som snuva en gång. Nä för all del.
— Folk plär säja, att dä tarvas inte e storslägga för te dräpa e lus, men
djädrar i mej tarvas dä inte grövre don för te sätta sjukdom i kroppen på
rekorderligt sjöfolk. Dä vet ja dä.»
»Men hur gick det för Abel Norrman och hans kamrater?»
»Äh», svarade gubben Johan och reste sig upp från sin plats på
strömmingstrummorna. »Dom segla masten över bord mä samma dom kom ut ett
stycke, dom, å sen tordes dom inte ge sej åv ut te Södersankan, utan tog
i land i lä på Håskär å skulle laga grejerna, å mens dom höll på mä dä,
fick dom se oss komma rusandes, å då gav dom fan i alltihop å rodde hem.
— Men nu ä dä middagsdags sir ja. Ska han följa mä hem, så ska ja bjuda
på riktig sjömanskost, för ja vet, att mor har laga i ordning lappkojs —
tocke där magspackel, di kallar’t — å ja tror, att ja har en tår kvar i
skåpe. — Å så ska han få titta på medaljen. Lägg undan grejerna å kom,
gosse.»