»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna
och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen,
»så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som
här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i
skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika
fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han
i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på
en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från
Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed
kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av
grävlingskinn.
En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då
skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per
Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få
något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i
markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt
avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt
och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så
hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev
förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han
skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi
två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller
några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit
sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den
grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid
vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund
efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben
släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök
fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som
han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax
nedanför ett större fall.
»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på
marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om
så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig
för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och
—»
»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog,
å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja
honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte
i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig
till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att
värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år,
fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och
arrenderade marker själv.
»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä
nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog
mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina
stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å
nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för
jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
»Och honom lurade Larsson?»
»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
»Var det också älg?»
»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel
mä åv dom.»
»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog
kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer
kaffe i flaska?»
Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina
grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par
nypor snus i gapet, började han sin berättelse.
»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä
där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte —
ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här
väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di,
å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt
utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å
vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja
skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna,
som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl
knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur
dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå,
ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån
bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så
på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä
nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å
såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl
också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från
skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då —
en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans
älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»
»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»
»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag
satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna,
som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i
väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå —
så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena
kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra
va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å
språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa
mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så
mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när
som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här
ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så
var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just
honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag
i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja,
att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä
nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»
»Ja, hund bör man ju ha.»
»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette
han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna
åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om
han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du
ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve
röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»
»Och det gjorde ni?»
»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka
en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora
mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å
väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä
hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan
utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt
från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg
fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä
första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä
andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te
följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»
»Var det mer än en älg?»
»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di
höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut
från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te
höger.»
»Och ni följde de tre?»
»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra
tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta
hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va
långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst,
fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å
försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i
moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
»Jaså. Hur då?»
»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp
te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna
stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner
ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå
te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så
här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä
samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä
någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så
dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å
bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
»Och gick ned till tätningen igen?»
»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna
stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen
ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å
skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
»Och Larsson släppte inte hunden?»
»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så
hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss
burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen
opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä
tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen.
Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i
nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å
bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde
ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan,
där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg
liggandes.»
»Nå, hur många hade de?»
»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka
bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga
te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en
stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si
ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda
på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg.
Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick
hund ta an dom å så bar de i väg igen.»
»Hade de gått långt?»
»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja
kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett
bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran
å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom
bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp,
som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket
å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på
fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna
å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från
varandra förrexten.»
»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja
bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja
inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä
va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te
äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på
älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En
har väl vari mä förr, vetja.»
»Hur fick ni hem köttet sen?»
»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö
å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände
en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge
karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle
ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»
»Nå, men den andra älgen då?»
»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt
lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde
å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å
så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i
ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t
mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som
att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i
en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan
kunde inte få tag i’n en gång.»
»Nå, men Larssons egen älg då?»
»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått
käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att
dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä
sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va
tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta
mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja
allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss
i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut
mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat
honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst
i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna.
Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass
mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom
ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl
själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle
få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra
åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde.
— När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes
här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i
Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’,
sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på
myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase,
som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men
har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han.
’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja
inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits
älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger
mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå.
Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna
gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä
på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö
han gunatt å gick.»
»Nåå?»
»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va
borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va
där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i
fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
»Nåå. Kom länsman?»
»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana,
att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han
mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin
väg.»
»Och fick inget älgkött den gången?»
»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel
stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen
vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så
sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven
hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött
under förbjuden tid.»
»Nå, men vem fick köttet sedan?»
»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela
slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle
ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä
va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt
mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera
fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen
bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja
i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa
han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se
snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar
i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej,
Harras, nu går vi.»