Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla
sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens
uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan
och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna,
talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris
och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben,
men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt
helsike för gubbkroken också.
Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson,
men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under
vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde
alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora
kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå,
mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars
bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades
strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där
det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna,
skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar
under sin långa flyttningsfärd höst och vår.
Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något
båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade
att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela,
ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad
i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett
tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans
närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna
till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just
då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela
jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den
namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad
sprit.
Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker
morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande
från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där
han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne
i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit
uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid
åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita
täcket.
Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp
geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det
hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter,
men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han
bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan
allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av
ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och
slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen
vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt
all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i
släptåg.
Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan
förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid
jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och
tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren
mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då
kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt
»hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört
en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid
tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla
skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris
prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.
Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda
åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för
en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart
fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall
man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den
gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman
säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom,
som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid
giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken
spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan
det är bara att göra helt om och lunka hem igen.
Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han
återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i
koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till
vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda,
svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna
och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda
tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han
ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid
korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och
spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna
och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några
kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till
träd under oavlåtligt kvittrande.
Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom
ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår,
som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit
med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga
gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt
varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att
komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som
klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där
släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och
skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det
gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka
efter första halvbukten.
Gubben hade knappast hunnit fram till grinden, flåsat ut och lagt in
nytt matsnus förrän det brakade löst där borta i stormossen, så det
sjöng i skogen. Spela måtte till en början legat alldeles tätt efter
harrumpan, ty hon formligen skrek, alldeles som en gris, som fastnat i en
gärdesgård, och drevet gick som en orkan upp efter åsen ovanför mossen
och sträckte ut i en vid båge mot hagarna på andra sidan Flolycketorpet.
Drypnäbben stod där på sitt pass och grinade helt belåtet. De där
svängarna kände han igen. Så brukade nästan alla harar gå, som togos upp
i närheten och om en liten stund vände nog jösse och komme tillbaka mot
upptaget, varifrån han ofelbart satte kurs rakt ned på vägen för att där,
efter en del krusiduller och abravinker fram och tillbaka på dikeskanten,
göra ett finurligt avhopp, som skulle villa bort den djädrans hyndan, som
skrek så förbaskat illa och som tvang honom att gno för glatta livet, där
hon låg som en rem efter backen i hans löpa.
Allt det där hade nu den här jössen lurat ut, medan han skvätte och for
som en tok därborta i backarna, mente Drypnäbben, men harpalten skulle
själv bli grundkuggad liksom många före honom på samma ställe, ty så
fort han kom ut på vägen, skulle han komma att göra en kullerbytta för
en svärm blyloppor ur gubbens kanon och sedan skulle Spela få sig ett
ordentligt busamål av tarmarna och det andra ljuvliga mojset. Så skulle
det komma att gå till, jaha!
Jössen hade nu vänt vid nyodlingen på andra sidan ekbacken och kom
skenande för fulla muggar nedåt stormossen till, men Spela hade blivit
något efter i vändningen. Ty fastän hon hade legat åt värre än hin
håle efter en kolportörsjäl, så hade hon blivit konfunderad genom ett
par lappkast, som harfulingen hunnit göra vid ett par rotvältor och
vindfällen och måst ringa, för att komma på det klara med hans knep,
men nu var hon med på löpan igen, så ekot storskrattade i de branta
Flolyckebergen.
Drevet gick, så det rungade i åsarna, ty hyndan hade ett sabla gott
målföre och det lät som om en hop halvgalna hunner kommit stormande, i
synnerhet sedan en rännarehund, beväpnad med en riktig hurrabas, hade
kastat sig in på löpan och gjort Spela sällskap. Den vilda jakten närmade
sig landsvägen allt mer och mer och Drypnäbben formligen både frös
och svettades på en gång, där han stod med tummen på hanen och snuset
rinnande i två långa tömmar från mungiporna, under det att de blekgrå
ögonen spejande foro fram och tillbaka från vägen till skogsbrynet.
Se där! — Där kom ju haren stor och vit borta i kröken och skalade vägen
rakt fram mot grindhålet.
Drypnäbben spände hanen, smög geväret till axeln och väntade, med blicken
fästad på jösse över siktet och kornet, att denne skulle komma inom gott
håll. Den vita bollen med de svarta öronspetsarna närmade sig allt mer
och mer, Drypnäbbens högra öga sökte siktskåran och pekfingret krökte
sig om trycket — då det plötsligt frasade i buskarna till höger om
vägen och fram på dikesrenen från gångstigen mellan storgranarna klev
Flolyckebondens satkärring, Krestin, med silkesschaletten på nacken och
en stor ostkakebit inlindad i näsduken.
»Nä si guda, guda Andersson. Dä ä mä te vara ute å jaga», gnällde
kärringen. »Si ja kommer från barndope hos Lovis i Tranmyran ...»
Pang! Kärringen snurrade runt ett tag på landsvägskanten, släppte
ostkakebiten och dråsade huvudstupa ned i diket under det att haren med
ett jätteskutt kastade in i skogen från den plats, som hagelsvärmen
piskade sekunden därefter sedan den först visslat tätt förbi snibben av
gummans silkesschalett, och Drypnäbben slog ihop klackarna och knäade och
neg under det att han svor, så betarna nästan lossnade i gapet på honom. —
När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg
hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var
till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons
gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den
decemberdagen.
* * * * *
Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben,
kärringen och haren, det var bara början det.
Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben
svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och
hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för
att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses
avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som
ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden,
ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och
fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt
pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt
åtskilliga långöron.
Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut
de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna,
glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och
ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne
efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod
genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den
gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp
i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det
löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom
hörhåll.
Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i
väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår!
Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer
till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»
Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela,
den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte
haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan,
sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme
att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.
Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten
varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl
se hela grannlåten.
Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega
och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för
att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att
lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen
att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan
och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...!
Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog
Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen,
fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så
mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö
då med hela jakten.
Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse,
men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan
därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn,
blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna
blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin
gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan
och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla
de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan
lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började
slicka fötterna.
Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens
stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar,
hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan
det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få
timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna,
som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och
gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under
den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och
nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde
därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från
markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp
skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan
på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig
karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i
markerna, så det var både lust och glädje däråt.
Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi
skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge
patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller
skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför
fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått
patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några
bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över
en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden,
marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in
i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg
över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar
Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så,
var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter
till.
Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax
bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen,
stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp
bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit
tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att
järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte
sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan
behagade resa jösse.
Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart
galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan.
Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen,
så han blev rakt svettig i näven.
Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna,
men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han
aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där
uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre
efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben.
Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej,
det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något
med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt
villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.
Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i
skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt
av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan
gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan
de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på
återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft
en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen,
rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar
anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han
fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen
hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav
Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen
heller, och —
Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför
honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna
rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt
hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran,
sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som
fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det
han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.
Nu! — Klick — Va fasen ...?
Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen
på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och
siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna
vid det ovanliga ljudet vid klickningen.
Nå, men nu djädrar ... klick.
Haren i väg som en raket, gubben ryckte ned geväret, slet upp hane och
slutstycke och storglodde i patronläget. — Tomt, absolut tomt.
Ett ögonblick stod Drypnäbben i samma ställning, men så stack han in
högra pekfingret i patronläget, liksom för att leta efter något, riktade
därpå ögonen mot höjden med ett uttryck av namnlös ilska, under det att
det ryckte i mungiporna och hakan darrade.
Så exploderade han. Bössan fick sig en släng, så hon åkte bort i närmaste
busksnår, mössan trillade av och den gav gubben en så mordisk spark, att
hon singlade upp i en gran och blev som Absalon hängande mellan himmel
och jord, och till sist tog Drypnäbben till att hoppa jämfota upp och
ned, upp och ned under det han grät, svor och stäade på en gång.
»Stä — stä — stä — stähä — djädrar innerligt — Spela — Spela — stähä —
faen — stä — stä koss i jisse välsignade — stä — stäääää di sathynda —
stääääää — mitt förgjordade fä, som tog ur patron — stä — stä — stähä
— Spela — dä ä kattafan, som ä skulden te alltihop — stääääää — å
Fimp-Stina den förgjordade trollpackan — stääää — — — — — — — — —»
Till sist orkade gubben inte mer, ty han var hes som en korp och
schackmatt därjämte, utan han sjönk ihop på en tallstubbe och satt där
som en gammal uv och bara glodde på harens avlopp, när Spela till sist,
gläfsande då och då, kom gående på löpan, sur och utschasad.
När Spela hunnit fram i gläntan, reste Drypnäbben resolut på sig, fick
fram kopplet ur väskan och krängde det över halsen på hyndan, varefter
paret marscherade tillbaka i gubbens gamla spår, för att genom röda
grinden komma ut på banan igen. Det skulle hin jaga mera i dag, allting
gick ju käpprätt åt Helsingland. Tänk bara att en så gammal jägare och
skogskarl, som han, totalt kunde glömma bort att han tagit patronen ur
geväret, som han gjort, för att vara säker för skogvaktaren, då han gick
över dennes gård och snibben av kronoskogen. Vad skulle hända härnäst?
Nästa gång glömde han väl bössan hemma eller tog grisen i koppel i
stället för hyndan.
Drypnäbben hade nu kommit ut på banan och följde den nedöver några
meter, men plötsligt tvärstannade han och storglodde på banvallen. Var
det inte det han kunde tro. Var det inte själva tusan? Här stod ju
harspåret tvärsöver. Nu, när han inte fanns där, passade det naturligtvis
jössen att skumpa över. Naturligtvis. Tacka f-n för det. Det var så i
stil med allting annat.
Men skulle han nu släppa på igen eller ej? Det var just frågan. Kanske
borde han släppa. Visserligen var det ju kronoskog på andra sidan banan,
men vad betydde det. Inte ett sabla dugg. Här skulle han nog klara sig
för den rackarns jägaren Hallgren, om han också komme. Haren var ju
upptagen på andra sidan banan och ville således tillbaka dit igen, när
han gjort bukten i skogsbacken mittemot, och med all säkerhet kom han då
i sin gamla löpa och blev lätt att knäppa, när han kröp igenom hålet i
snökammen vid sleepershögen, som han gjort, då han kröp under ståltråden
till stängslet. Ty nu fanns det skott i bössan. Djädrar anacka. Jo, det
var bäst att låta Spela löpa igen. Oturen skulle väl för hundra gubbar ge
med sig någon gång.
Sagt och gjort. Kopplet ströks av hyndan, som villigt nog tog an spåret,
och snart ljöd musiken igen taktfast och säkert. Drypnäbben log där
han stod på banan. Nu mente Spela allvar, det hörde han på tonen, och
harpölsa skulle hon få för sitt välförhållande, då jösse gått bukten ut
och stack fram nosen vid sleepershögen. Ty då skulle det smälla. Var lugn
för svenska folket.
Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste
strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med
färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon
var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både
Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det
svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt
tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.
Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till.
Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt
få se på gnistor.
Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där
borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på
sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.
Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd
av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver
igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande
av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i
karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt
bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast,
kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt
kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen
med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera
jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om
han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände
det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.
I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen,
från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans
hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och
Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar
och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten
hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina
bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot
kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop
frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de
skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt
täcke.
När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där
ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva
rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av
någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att
släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp
med jösse, Spela.
Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och
sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste
rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt
upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande
livet.
Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar
för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna
av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i
benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och
skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt
och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka
igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde
en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod
Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur
skogsbrynet.
Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som
han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där
borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett
skott, för att mota Olle i grind.
Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge
tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret
till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte
fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en
stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där
jösse nyss suttit.
Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det
i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han
också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen
ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev
av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också,
men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen
tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på
kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort
därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de
sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till
Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.