»Hallå — hallå!»
Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet
av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron
komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes
han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på
duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett
ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och
klev fram.
»Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»
»Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom
hos Nils-Gustavs Lotta?»
»Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä
lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä
nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en
gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel.
Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader
ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal
skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å
dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming
i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja,
när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så
nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»
»Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»
»Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt
skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te
mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju
inte kall. Nåå, kommer han?»
»Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»
»Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag
ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te
sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å
kom sen ner, så far vi.»
»Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»
»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»
»Adjö.»
Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen
vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat
duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu
hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid
och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen
skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna.
Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de
tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda
fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv
ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga
sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några
nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin
färd norr ifrån.
I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett
gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var
snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en
korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var
som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga
bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett
sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot
strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna
sidor.
Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med
bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på
och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för
att ej spilla tid.
»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste
rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog
vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä,
vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra
karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få
si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta
på ålsumpen, så reser vi.»
I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut
ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen
och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till
lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten
och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de
gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och
sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade
av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den
så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä
reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot
Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen
av Prästhalsen.
»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade
Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur
alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker
jag.»
Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och
voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i
vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat
något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda
på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin
undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora
trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer
tycktes avtaga och lägga sig till ro.
Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen
och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för
kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock
ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och
piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att
vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i
yttersta havsbandet.
»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor,
grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs
Lotten?»
»Äh, dä vete rackarn.»
»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»
»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall
inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam,
vetja, mycke mindre föda två munnar.»
»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med
sig i boet.»
»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på
ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev
skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak
blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror
vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för
ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer
tokiga ätter na.»
»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och
Matts-Aron får stå där med lång näsa.»
»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som
di där djädrans utländska markatterna gör.»
»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om
hon nu var utav rätta sorten.»
»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»
»Va det en engelska?»
»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»
»Och hon blev otrogen?»
»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho
tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi
gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som
hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»
»Hur blev ni okontanta då?»
»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja
opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer,
som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på
kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe
rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock,
bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja
frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å
hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja
hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela
rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta
på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick
opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa
di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn
stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å
enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»
»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med
henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är
inte gott för mannen att gå allena.»
»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal
å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men
— aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å
sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina
ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»
Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart
förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga
sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville
dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo
min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det
mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här
lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och
ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka
blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött
ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett
sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende
dyningen skvalpade emot klippan.
Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka
och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med
sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen,
strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från
kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra
gräsändernas bräkande och snatter.
Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i
ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av
båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...
* * * * *
»Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»
Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt
på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på
flykten.
I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning
från båtens reling.
»Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat
sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och
lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så
blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får
vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta
sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»
En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde
jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i
den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.
Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig
över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste
vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring
gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara
storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i
luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för
att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade
sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande,
puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna
i Transkärsvik.
Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens
akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans
ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen
voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes
inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades
upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens
överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och
började inhalandet.
Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden
och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln
till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.
»’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä
tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor,
för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»
Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande
näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade
bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.
Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga
över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin
storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in
på nytt.
Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den
besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in
över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade
och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det
formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup
suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte
sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.
»Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på
sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för.
Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk
fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom
lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in
å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp
fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»