Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för
Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när
vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst
tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig
därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta
betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden.
Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och
ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast
inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag
skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en
mycket sämre skjutplats.
Nu har jag emellertid varit där ute.
Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån,
föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med
sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och
därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan
mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter
havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn,
som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom
bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en
lagom stigning från tångskogen där nedanför.
Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid
vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta
punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med
en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej
allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man
där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.
Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned
och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en
hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan
man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes
visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med
rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat
sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande
tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla
väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt
några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad
märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från
vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande
skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de
anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att
det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att
brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter
kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.
På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en
veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av
drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann
man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade
dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit
lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt
från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp
nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i
en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade
de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den
närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd,
som vågade sig dit.
* * * * *
För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till
Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade
havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens
låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina
hjässor något över vattenbrynet.
Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag
gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina
ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden
ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade
jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan
jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej
lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit
in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i
fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en
högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan
himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.
Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade
omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så
att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka
sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring
i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med
vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av
och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men
sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de
inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig
nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den
ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt!
— Så vänster — klick.
Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär
sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret
och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna
hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften
hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna
och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet
naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.
Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått
för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare
lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade
just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes
komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt
gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga
årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på
toften.
Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma
manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket
med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.
Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt
som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.
Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om
för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare
sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och
plaska ned bredvid vettarna.
Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i
vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick
igen med andra pipan.
Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna
på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt
Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina
torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig
vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod
från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag
mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.
En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket.
Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten
och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist
trots att den var så gott som ny och duktigt stark.
Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig
och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom
upp på nytt, small det.
En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han
igen med halva kroppen över vattenytan — pang.
Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag
rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en
torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och
jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och
trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös,
vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den
ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.
Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det
var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.
Jag har ej varit på Svartrodden sedan.