»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar
på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet,
vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast
framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta
gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån,
var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar,
att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å
skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på
Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej,
annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar
köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass,
så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om
tocke.»
Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del
grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg
slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och
knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i
lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen
och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av
seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben
satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som
en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till
midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.
Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin
gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen
berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev
omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt
på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under
hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans
mångåriga jägareliv ute i havet.
»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han
hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp
på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång
mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi
va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla
väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i
Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin
överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när
han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en
karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på
Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte
han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade
krafter han.»
»Ja, det var mig en best.»
»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i
land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver,
men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde
fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe
för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi
iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä
alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på
storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke,
sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men
se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å
som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring
ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar
å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som
hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den
tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va
graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja
brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä
sattes in rätt, kan han vara säker på.»
»Tror nog det.»
»Jo jo men. Så sa ja: ’där ligger två storskälar å en kut oppe där borta
ve isröse, pojkar’, sa ja, ’å nu ska ja smyga mej fram å försöka mä lod
på den ena, så får vi si, om vi kan komma åt di andra mä skäljärna våra’,
sa ja, å mä dä tog jag te å krypa på skäla i skydd av nåra stora iskäl,
som hadde rest sej på kant å frusi ihop. Dä va styvt göra, må han tro,
te hasa sej fram på magen ett så långt stycke, å dä värkte i bå rygg
å armar, inna ja kom fram, men dä akta ja inte. När ja så te sist kom
bort te di där iskälena å kika fram så vackert, fick ja si att dom va
fyra stycken, för dä va två kutar förutom ståten å gamlan. Nå, ja gjorde
mej klar ja å fick fram gevärspipa så vackert över en iskant å korna på
ståten å sköt, å som dä small fällde han ner huve å låg dö still, å dom
andra reste ner i brunn, så vattne spruta om dom. Dä vart springa åv för
bå mej å pojkarna, å när ja kom fram, va ståten all, å di andra gick å
steg i brunn å bara blåste.»
»Och dem tog ni också?»
»Jaa då. Ja fick opp kruthorn å kulpung i rödaste rappe å ladda om
på nytt å just som ja va färdig, hant pojka fram, å Flink kasta sitt
skäljärn som ett spjut i en åv kutarna, som just kom opp, å den andra
högg Guttorm strax ätter.»
»Men gamlan då?»
»Jo, när pojka hadde fått opp sina kutar, la ja mej teress ve isröse för
te passa henne, å då ho körde opp skallen strax ätter å blåste, så small
dä. Men ja va nog lite för ivriger den gången, för ho dog inte, utan vart
bara fel, fast Flink såg hur lode gick rätt igenom å tog isen på andra
sidan.»
»Nåå.»
»Ja opp i brunn kom ho inte mer, men ifrån den å bortöver va dä e lång
spricka i isen väl ett par tum bred, å där stog ho å blåste tag på släng.
Då sprang Flink dit, han, mä skäljärne sitt å ställde sej klar, å nästa
tag ho kom, rände han järne rakt genom spricka å in i skallen på’na, å då
vart ho slut. Se’n gick vi tebaks å drog fram båten te brunn å så högg
vi opp isen, där gamlan låg, mä våra yxer å så flådde vi henne å ståten,
’vakade åv’, som vi säjer härute, men kutarna behöllt vi hela.»
»Ja ’vakarna’ det är ju skinnen med späcket på det.»
»Jo, dä ä så.»
»Och se’n bar det hemöver?»
»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä
va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska
segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar
ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för
focken å tresnibben.»
I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe
i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben
körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående
delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då
Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten
lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet,
så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i
antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta
molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de
vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som
ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från
de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens
lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde
sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre
känningarna växte allt starkare och starkare.
»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om
och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står
oss nog.»
»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med
säljakten uppåt Understenshållet?»
»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första
dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter
som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen
för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi
kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå
å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen
syntes bara som en liten prick ner i syd.»
»Nå, träffade ni säl där?»
»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som
ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel
helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna
vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert
i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja
tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi
överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å
sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle
kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för
dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må
tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås
å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt
pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom
luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod.
Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta
sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften
vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven.
Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där
stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut,
så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»
»Det var ett riktigt stortag det.»
»Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ
inte dåliga dom heller.»
»Och se’n blev det att ’vaka utav’ dem.»
»Ja ja men. Men först skicka vi hem Anders Andersson ätter hästar å
kördon, för dä va ju en omöjlig sak te få rum mä hela den där högen i
båten. Nåja, han kunde ju inte hinna tebaks förr’n dan ätter, för han
skulle först förbi Understen å så hela långa vägen hem, men vädre va ju
fint å såg ut te hålla i sej, å vi hadde jämt göra mä fångsten våran, för
en ’vakar inte åv’ så mycke skäl i brådraske, ska ja tala om.»
»Hann ni med det på dagen ändå?»
»Jaa då, dä gjorde vi, fast dä va ju mörkt, när vi kom tebaks te
Understen på kvällen mä båten. Den va lastad, så mycke han tålte,
å resten hade vi lämna kvar i en stor hög där borta ve brunn ve
Grundkallen. Men dä va djädran så nära att vi hade blivi åv mä alltihop,
ska han si.»
»Hur så då? Bröt isen upp?»
»Nej för all den del, isen låg nog, men dä va finnar i farten, å dom
hadde nog rest mä hela rasket, om vi inte hadde kommi fram i tid.»
»Såå. Hur bar det till?»
»Jo, mårron ätterpå, se’n vi hadde fått kaffeskvätten i oss, så bar dä
iväg ut mä oss igen för te rusta i ordning riktigt därborta ve brunn,
så allt skulle vara klart te Anders Andersson kom tebaks mä hästar å
kördon. Långt hade vi inte gått, förr’n vi hörde dä ropa bakom oss, å då
vi snodde oss om, kom väl Anders körandes näranpå i sken på glanskisen.
Inte en blund hadde han sovi utan sela på å kört mä en gående gång. Nå,
vi vänta ju på’en å se’n bar dä iväg mä oss nordöver.»
»Nå, men finnarna?»
»Vänt ska han få höra. När vi kom så långt oppöver, så vi kunde si
platsen i kikarn, fick vi si att dä va folk förut, å som de ante oss, att
fan va lös på någe vis, fick vi brått värre å körde som riktiga skojare.»
»Nåå?»
»Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom
djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra
stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder,
Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på
hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde
också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så
kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom
visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om
också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle
dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej
hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»
»Det blev väl smörj utav kan jag tro.»
»Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga
tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då
sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes
här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar
kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in,
pojkar!’»
»Och det gjorde ni?»
»Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»
»Det var ruskigt.»
»Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som
vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»
»Och se’n börjades det.»
»Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man
mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot
slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också,
för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut
som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i
luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men
en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån,
men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va
vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag
utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live
på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte
han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då
gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för
Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag
på släng, tag på släng som en stålfjäder.»
»Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»
»Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som
Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja
se’n.»
»Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»
»Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna,
som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på
vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi
fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä
ä bäst vi tar ner å ror.»
»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro
nedtagna och vi kommit igång vid årorna.
»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja
Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä
fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va
di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för
te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n,
så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd
då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä
dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å
måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»
»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»
»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en
vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där
han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste
skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många,
långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som
själva Antti Karialainen.»