»Ja visst.»
»Ja, dä ä va jag kallar för _riktig_ dans. Sånt som dä _ska_ vara. För
tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för
tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej,
vetja. Tvi för hundan.»
»Ja, det är aldrig för vackert.»
»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja
segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog
ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej
ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt
Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett
slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora
apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana.
Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom
hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom
hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när
en kommer i land på sina platser där sydpå.»
»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»
»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten.
Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa
som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts
Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag
va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken
te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft
varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»
»Det var väl längesedan, Häger?»
»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for
matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den
va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi
därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike.
Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må
han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in
mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han
va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde
varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som
kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va
ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen
stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus,
där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä
där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave,
en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja,
vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart
för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en
knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket
te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å
släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi
låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å
ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte
varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick
klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va
en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som
hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te
föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom
där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero —
Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket.
— Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten,
hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte
dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte
fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i
värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom
dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i
land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»
»Och trevligt fick ni?»
»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä
ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i
vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur.
Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej
opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss
vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses.
— Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara
oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo
härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han
kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset,
Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat
virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där
inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för
gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må
han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens
har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt
rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och
inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa
tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han
va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena
i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram
mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på
dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för
dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara
rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog.
Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen
våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i
ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å
dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut
å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som
mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å
alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. —
Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde
ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara
gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!»
Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet
om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar
här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja»,
sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig
på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två
i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde
sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde
dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån
inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä.
Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa
ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara
för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te
hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te
sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf
å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran
å en bleckback, _så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa
gammalvals_’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv,
å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart
dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi
ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes
där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans
rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å
blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt
på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å
dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken.
— Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta
trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en
sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar
te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en
rekorderlig Wäddövals.»
»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»
»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina
som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för
si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i
kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min
och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä
ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho
streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta
stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt.
Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka
fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng
om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort
hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals
hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman
å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å
skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som
ett åskmoln mellan träna, _å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten
mä Potimor ..._ Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. —
Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste
midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»
»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»
»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge
vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet
var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va
magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde
vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda
käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha
gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner
från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.