Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade
skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta
skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér.
Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden
och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga
strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder
och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller
bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar
och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats,
och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån
de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som
med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.
Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats
ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det
att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom
för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans
flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den
i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid
med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den
ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med
någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade
gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan
unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga
kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med
flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner
och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som
från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde
ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något
framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför
sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman,
Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal
tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att
där tillbringa midsommarafton.
Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och
prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit
av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens
röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat
där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och
glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts
Häger komma framklivande.
»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här
och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som
Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»
»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när
jag också —»
»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på
sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på
min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och
lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»
Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans
livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.