Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på
sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.
Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon
vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på
jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan
träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma
majkvällen.
Se! Där kommer hon!
I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram
mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan
strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen
väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett
ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd
förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes
skyddande förklädnad smält samman med markens färger.
Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför
berget.
En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner
— men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa
vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften
och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre
grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner.
Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —
Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.
Den kullan kommer också åt mitt håll.
Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.
Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.
Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur
kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt
tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över
ungskogsbältets toppar.
Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då
det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten
står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min
bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.
Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och
småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och
konturerna smälta samman och försvinna.
Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och
spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.