Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak
vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.
I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna
ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda
trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande,
lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade
ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna
sänka sig över markerna en doftande majkväll.
Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över
himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel
gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner
som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.
Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga
och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första
gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här
inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och
lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från
de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket,
där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar
och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga
caltablommor.
Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av
den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar
från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står
brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa
sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar
och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen,
som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast
skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan
väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och
skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande,
blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket,
och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne
gärdesgårdar på åsens södra sluttning.
Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar
vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står
ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där
den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig
liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar
skymma.
Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en
sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna
hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av
fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga
punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka
sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade,
silverblänkande strömmingen.
Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln,
som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla
morkullpass.
Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna,
blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga,
av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står
den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att
storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och
öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.
Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning
mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans
överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför
mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle
tvärs över sin flata topp.
Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man
ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och
fågelsången en skymmande majkväll.
Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med
geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren
välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och
snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.
Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från
granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar
giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och
skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens
sänkor, mellan buskar och snår.
Men full musik är det ännu i skogen.
Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som
löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden
och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin
vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och
sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i
en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren,
och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande
strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.
Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se
mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:
Tjuvskytt! Tjuvskytt!
Är du där? Är du där?
Fick du nå’t? Fick du nå’t?
Joo pytt! Joo pytt! — — —
Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där
kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i
skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en
påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på
andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det
blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned
till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog
sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten.
De tyckas komma sent i kväll.
Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka
i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott
taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar
han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av
tätningen.
Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till
och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.
Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer
snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den
röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare.
Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —
Ett frasande i luften! Ett vin!
Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den
rovriddaren! — — — —
Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned
i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag
stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick
står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där
störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.