Dessa hafva hvardera tre våningar, den nedersta murad i sten, de två öfre
af cederträ, bärande en målad och på olika sätt dekorerad och förgylld
träkupol. Endast den nedersta våningen har ingångsdörr. I de öfre
våningarna är de aflidna konungarnas aska förvarad.
Dit upp kommer man endast med hjelp af stegar.
Också här står framför hvarje torn stenkaret med sin eviga eld, jemte en
stor trumma af ormskinn.
Detta är Mexikos alarmtrumma, som användes, när fara står för dörren.
Tornens nedre rum äro heliga, rikt dekorerade med guld och silfver.
I ett af dessa har den store solgudens bild sin plats. Den är huggen i
svart agat och föreställer en ung man -- odödligheten.
Underläppen är genomborrad af ett kristallrör med en grön fjäder inuti.
Håret hänger i en fläta ned åt ryggen, upptill samladt af ett guldband.
Öronen äro af guld; från deras nedersta kant utgå trådar formade som
sicksacklinier, symboler af syndarnas böner, hvilka höras af honom.
Hufvudet bär röda och gröna fjädrar, halsen är omgifven af talrika,
dyrbara smycken, som hänga långt ned på bröstet. Kring armarna slingra
sig ormar af guld.
I venstra handen bär han en spegel af guld, infattad i dyrbara fjädrar,
betecknande gudens förmåga att se allt, som tilldrager sig på jorden. I
högra handen håller han fyra pilar: straffsymbolen.
Guden sitter på ett säte, klädt med rödt tyg och broderadt med
dödskallar.
På fötterna har han klockor af guld. Vid den högra är bunden framfoten af
en hjort, symbolen för snabbhet.
Öfver axeln hänger en svart och en hvit kappa.
Framför guden står den stora offerstenen, rikt ornerad och skulpterad.
I de öfriga rummen finnas olika gudabeläten föreställande månen,
stjernorna (särskildt Venus), jorden, vattnet, elden, vinden.
Denna senare afbildas som en fågel. Vingarnes sus framkallar åska, ögonen
blixten.
Jorden tänkes flat, strandbrädden är dess begränsning.
Aztekerna uppfattade jorden som buren af giganter. När de byta om bärtag,
uppstår jordskalf.
I öfrigt äro rummen praktfullt utstyrda. Väggarna äro klädda med stuck
eller med ofantligt mödosamt uthuggna reliefer, framställande olika
episoder ur gudarnes lif, omgifna af mystiska tecken och hieroglyfer.
Bland annat ser man människans härkomst sålunda förklarad.
I skapelsen är vattnet det första elementet. Af vattnets gudinna, som är
alltings moder, föddes jorden, som sedan genom solen blir människornas
moder.
Af de öfriga gudabelätena må nämnas eldguden, som är naken, svärtad och
har en röd sten i läppen.
Vid de fester, som firas till hans ära, går det mycket barbariskt till.
De olyckliga krigsfångar, som skola offras och af hvilka det alltid finns
ett stort förråd, kastas först på glödande kol. Därifrån släpas de till
offerstenen, hvarest de fasthållas af män. Därpå träder prästen fram och
tilldelar offret med sin skarpa stenknif ett enda djupt snitt i bröstet.
Därpå uttager han hjärtat och lägger det framför guden.
Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter
döden.
I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig
vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer,
innan själen kom till sin hviloplats.
De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till
gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.
Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.
Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess
uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till
dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den
tillbaka till krigarna.
Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga
göromål.
Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.
Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.
Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid
en ålder af femton år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig
gifta sig.
Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid,
själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med
träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt
raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.
Nere i den stora tempelgården funnos utom först nämnda tempel sjuttio
till åttio andra pyramidbyggnader samt dessutom bostäder för prästerna,
gladiatorstenen och en stor dansplan för tempelfesterna.
Gladiatorstenen var cirkelrund och hvilade på en 9 fot hög afskuren
pyramid.
Här placerades vid festliga tillfällen krigsfångar, en och en i sänder,
med ena foten fastlänkad vid stenen.
Hvar och en af dessa fångar, som ensam förmådde försvara sig med ett
svärd mot ett visst antal azteker, hvilka en efter annan angrepo honom,
återfick friheten.
I det vi närma oss utgången, som är midt emot den ingång, genom hvilken
vi beträdt tempelgården, se vi ett stort fyrkantigt stenaltare, 15 fot
högt, från alla sidor tillgängligt medels stentrappor.
Detta altare är den plats, på hvilken aztekernas kungar och adel samt
ledamöterna af den förut omtalta orden efter döden förvandlas till aska.
Det är rätt intressant att lägga märke till, att aztekerna, liksom många
andra folkslag, som tillbådo gudabeläten, alltid brände sina döda.
I sammanhang härmed må följande bruk nämnas. När en släkting dött,
tillvaratogo de askan och förvarade den i en urna, som de placerade på en
hylla i hemmet. Vid högtidliga tillfällen, gästabud och dylikt,
framsattes de olika urnorna på bordet, och där, vid glada bacchanaler,
tömde de bägarne för sina aflidna släktingar, önskande dem all lycka i
striden med alligatorerna i de dödas rike och uttalande den önskan, att
de snart måtte som vänner råkas i solens sköte till gemensam jakt å de
sälla jaktmarkerna.
När likbränning infördes i Mexiko, vet man ej med bestämdhet, ej heller
orsaken hvarför sättet att jorda de döda öfvergafs.
I det vi nu lämna tempelgården, befinna vi oss på en stor, med stenhällar
belagd plats.
Midt framför oss se vi kungens palats, som är bygdt på en låg afskuren
pyramid, delad i trenne afsatser.
Denna pyramid är målad i bjärta färger. Dess inre innesluter stensatta
rum och gallerier. Platsen ofvanpå densamma intages af palatsets
byggnader, som äro stora envåningshus, två till tre hundra fot långa.
Byggnaderna bestå ytterst af en korridor, som omgifver alla fyra sidorna,
och som genom en mängd ingångar står i förbindelse med de inre delarna af
palatset, alltsammans uppfördt af sandsten och prydt med marmor och
porfyr.
Kolonnerna äro af sten och uppbära den tunga, rikt dekorerade gesimsen,
som, uthuggen i sandsten, framställer blommor, växter, ormar och blad i
yppig rikedom samt dessutom figurer i stuckrelief, målade och -- liksom
hos egypterna -- endast afbildade i profil.
Den kolossala byggnadskomplexen, som vi genomvandra, innehåller _allt_,
som hör till en rik, mäktig och njutningslysten monarks bostad. Den
inrymmer rum för uppvaktning, harem, gästrum, badrum, rättegångssalar,
hallar och gårdar med trädgårdar och fontäner.
Kungens mottagningsrum äro rikt prydda med ciselerade guldplattor och
mångfärgade snäckskal, infattade i silfver. Pilastrar och pelare, mellan
hvilka dörröppningarna finnas, äro liksom de yttre pelarna dekorerade och
utvisa en tillstymmelse till kapitäl och bas.
Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af
Mexikos gator.
Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.
På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25--30 fot höga.
Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa
staden.
Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga
prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och
särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder
öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande
skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom
och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.
Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket
nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet
höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4--5 fot öfver gatans
nivå och 10--12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till
markens sumpiga beskaffenhet.
På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.
Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka
ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af
selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett
doriskt kapitäl.
Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en
vanlig sims jämte fris och arkitrav.
Frisen är dekorerad och skulpterad. Man ser blommor, grenar, ormar och
figurer à la grecque, allt utarbetadt med mycken noggrannhet och finess.
Fasadernas olikartade behandlingssätt afbrytes här och där af smärre
trappor, som föra upp till taket. Detta har ingen lutning, utan är platt
och belagdt med jord eller lera samt omgifvet af ett slags attika åt gata
och gård.
Där uppe finnas de s. k. hängande trädgårdarna, i hvilka en mångfärgad
och rik blomsterprakt utvecklar de mest tjusande taflor.
Blommor och vinrankor hänga ned öfver murarna, hvilkas vackra färg bildar
en präktig relief för hela denna naturpoesi.
Ser man ned åt en sådan gata, smälter det hela tillsammans i horisonten
till ett blomsterhaf, som längst bort begränsar de skogklädda stränderna.
När därtill kommer befolkningens måleriska dräkter, som här inne i
staden utveckla sig i all sin originalitet, så har man framför sig en
tafla af sällsynt pittoresk natur.
Låtom oss stiga in i en af byggnaderna! Ingången är ej stängd med någon
dörr, men framför dörröppningen hänger en matta af skinn, försedd med små
klockor eller metallbitar, som gifva ljud, så fort man vidrör mattan.
Väggar och golf äro glättade i gips och kalkputs. De förra äro smyckade
med bildhuggeriarbeten i en fris, eller målade i lifliga, i synnerhet blå
och röda färger, eller också dekorerade med mattor af bomull och
fjädrar.
Möbleringen är sparsam och består mest af mattor af skinn samt låga
trästolar och bord, utskurna af hela trästycken i djurimitation.
Sofplatserna bestå af mattor med kuddar af bomull och äro försedda med
sängomhängen.
Angående själfva byggnadssättet bör nämnas, att hvalfkonstruktioner äro
okända. Där stenkonstruktioner användas, gifver man öfversta delen af de
motsatta väggarna en lutning, så att de mötas i en vinkel.
Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor -- dock
med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen.
Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och
låta rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda
gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.
Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest
familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens
stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i
hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika
vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra
ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom,
hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens
representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och
lägenhet.
Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de
mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt,
kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i
nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan
välsigna maten.
Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se
hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på gården --
allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader
afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi
träda ut.
Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.
Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa,
har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför
tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid
solens nedgång.
Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön.
Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen
glittra i bländande glans.
Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se
prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat,
d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och
utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna
och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de
förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa
och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull,
som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.
Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en
kort, ytterst vacker kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en
med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet
af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld,
gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor,
att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och
stenslungor.
Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig
tystnad upp mot templets helgedom.
Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som
väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck,
som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när
dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna
som välkomna gäster i solgudens sköte.
Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från
templets krön i den blåsvarta natten.
Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta,
slippriga steg.
Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu
staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda,
skärande toner ledsaga oss på återvägen. Hunna till de kringliggande
bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns
hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla
vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt,
som lider och jublar der i den sköna staden.