Ett besök hos Aztekerna.
Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den
stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla
skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och
aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa
blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig --
staden Mexiko -- med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor
praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans
återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.
Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af
salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda,
trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit
sig uppe. Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet
qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa
förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de
århundradet!
Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare
aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och
öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.
Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att
så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.
I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som
kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker,
och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.
Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man
här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som
fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På
bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af
sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del
af Mexikos försvar åt landsidan.
Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy,
svartglänsande hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg
bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga
former.
Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till
knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett
skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger.
Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband
om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.
Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom
öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne.
Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen
handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en
underdomare, som väljes för ett år i sänder.
Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna
afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på
sanningen af sin utsago.
Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan
munnen.
Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare
muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och
andra gången varnad, tredje gången offentligen rakad öfver hela
hufvudsvålen och afsatt.
Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.
Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas
utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall
förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år.
Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste
son.
Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.
Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: _Kanin_, _Rör_,
_Flinta_ och _Hus_.
Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp
fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.
De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de
efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.
Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3,
4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.
Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra,
betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra,
betyder det att talen skola multipliceras.
Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; tecknet för 20 hade
formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.
Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt
nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna
svärdsorden -- Tichutliorden, den enda som fanns -- fingo icke åberopa
sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen
hafva utmärkt sig i krig.
Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i
krigsgudens tempel på en bestämd dag.
Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då
aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på
guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa
med ett tigerben och en örnklo -- symboler af kraft och hurtighet. I den
genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot
det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.
Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att
utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt
försedt.
Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den
stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills
han totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den
upphetsade prestens fötter.
Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen
klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han
ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna
förstod att beherska sitt sinne.
Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet,
der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden
sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar.
Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han
i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel,
hvarest investituren försiggick.
Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar.
Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter
öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och
nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och
männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte
honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.
Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora
solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot
himlen.
Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och
dyrbaraste palats.
I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades,
växte templet i storhet och prakt.
Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven,
stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och
skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång
och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.
Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de
fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en
ingångsport.
Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.
Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar
och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.
Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart
man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill
krönta med smärre torn med förgyllda kupoler, framför hvilka röken af
den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i
den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot
pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas
snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat
omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla
dessa glänsande reflexer.
Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast
presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.
Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små
processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för
tempeltrapporna och försvinna -- det är de blifvande presterna, som redan
från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.
Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!
Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas
lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående
konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna
nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå
till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.
Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, som ej var underkastad
någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.
Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om
man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver
den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör
de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som
sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.
Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer
eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess
arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt
lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade
obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af
forntidens mästare i olika former och kommen för att beskyddas och
förskönas, ej för att sönderplockas af en oförståndig ekonomi.
Låtom oss stanna ett ögonblick framför tempelgårdens hufvudtempel, en
pyramid i form af en rektangel 250 fot lång och 200 fot bred vid marken.
Den är 100 fot hög och består af fem inåt lutande afsatser, af hvilka den
öfversta bildar en platform af 8000 kv.-fots yta. Uppför denna mycket
branta terasspyramid för en rad granittrappsteg. Dessa börja i det ena
hörnet och leda från terass till terass i sned riktning, långs
yttersidan, på så sätt, att det är nödvändigt att gå hela bygdnaden rundt
fyra gånger, innan man hinner upp till öfversta steget.
En procession på väg till toppen företer ett ytterst måleriskt skådespel,
med sina i purpur strålande dräkter, sin rikedom af guld och silfver och
sina vackra brokiga fjäderbuskar. Pyramidens inre består af jord, sten
och lera, och är, såsom förut nämndt, utanpå beklädt med polerad granit.