Pyramiderna i Arizona.
I nordvästra Arizona, Nya Mexico, Utah och Kolorado finnes i de nu
ödsliga öknarne ruiner af ett kulturfolks byggnadsarbeten, som ännu i dag
kunna räknas till en ensamstående märkvärdig byggnadskonst. En gång för
många århundraden tillbaka var detta ökenland betäckt med storartade
städer, och folket själft stod i civilisation högt öfver landets
nuvarande invånare. Rester af dessa städer, som med sina ruiner af torn
och spiror bilda en mycket karakteristisk arkitektur, ligga som Egyptens
forntidsminnen delvis begrafna i ökensand eller äro de likt svalbon
anbragta högt uppe mellan Koloradolandets otillgängligaste cañons. Mellan
klippor, bestående af marmor, granit och kalksten, hvilka under
årtusendens lopp genombrutits och underminerats af den mäktiga
Koloradofloden, hvars ström i styrka och otämjbart raseri säkert söker
sin like i hela världen, hänga dessa byggnader, täflande i målerisk
värkan med naturens fantastiska byggnadskonst.
Deras ålder går tillbaka långt före Amerikas upptäckt, och deras
byggmästare tillhöra den s. k. moquisstammen, som liksom Pueblo-stammen
i Nya Mexico, möjligen torde ha varit samma folk som mexikanerna vid
tiden före eröfringen genom Cortez.
Deras byggnader påminna till formen om Egyptens pyramider: men medan
dessa tjänade till att tillfredsställa kunglig fåfänga -- ett jätteskal
af sten inneslutande en sarkofag -- så voro de amerikanska pyramiderna
afsedda att hysa en stad med ett lefvande pulserande lif. Byggnaderna
uppfördes af en sorts soltorkadt tegel eller sten flera fot tjocka, och
våningarna höjde sig amfiteatraliskt uppefter, hvilande på en fyrkantig
bas af intill trehundra fots längd, sålunda, att golfvet i den öfre
våningen bildade undra våningens tak jämte terass eller platform för den
öfre.
Sålunda fortsättes det uppåt med hvarje våning något mindre än den under
belägna, tills det hela afslutades som en afskuren pyramid. På platformen
här uppe voro torn och spiror uppförda, där skiltvakter voro posterade
och hvarifrån man hade vid utsikt öfver näjden. I de nedre våningarna
funnos inga dörrar åt fasaden, endast små fönster, gjorda af selenit
eller kristalliserad gips, som blef klufven i blad.
Pyramiderna voro ihåliga. I midten sänkte sig en borggård, där
vattenreservoiren var anbragt.
Äfven inåt gården funnos fönster och dörrar, men mellan ytterrummen och
gårdsrummen lågo stora mörka förrådsrum, alla förenade genom passager och
korridorer.
Kommunikationsmedlen voro ytterst egendomliga. I hela detta väldiga
byggnadskomplex fans ej en enda trappa. Man begagnade endast stegar, ett
visst antal för hvarje terrass.
Dessa stegar voro konstruerade som fallrep och kunde uppdragas när som
hälst och derigenom hindra obehöriga att inkomma. Skulle man från
pyramidens yttersida in i borggården, fick man först klättra upp på
stegen till första våningen och derifrån genom en lucka i terassen krypa
ner för en annan stege.
Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var
anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades
sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.
I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och
öfverläggningsrum och till -- badrum. Detta gemensamma kallades Estufa.
Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot
i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under
jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess
inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna
väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken
brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer,
föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland
krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita,
bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden
svårligen kunde tillintetgöra dem.
Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af
cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde
moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med
pilspetsar i bjärta färger.
Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens
adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.
I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång
bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de
derinne sina tacksägelsefester.
Detta folkslag, som i forntiden räknades i hundratusenden, försvinner nu
mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och
annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de
nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.
Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens
medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning
och tillbedja solen.
Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot
omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa
som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan
klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.
När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger
ned från sina tak och ceremonien är slut.
Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd
i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma
tillbaka till dem -- från solen.
I denna tro lefva de ännu i dag. I århundraden hafva de hvarje morgon dag
efter dag sändt en deputation att taga emot honom, ifall han skulle
komma.
Moquisernas härkomst känner ingen: men bland spillrorna af detta folk
lefva sägner om forntids storhet och kraft -- deribland ock berättelsen
om nordiska vildar, som fördrefvo dem från deras land ut i Arizonas
ökenplatåer och bärgstrakter.
Eget nog är, att hoppet på deras jordiska förlossning sammanhänger med
deras bostäder. Ju förr dessa förstöras af naturen och hemfalla i ruiner,
dess förr skall solguden komma.
I en ej alltför aflägsen framtid skall denna stam vara utdöd. Endast
lämningar af deras sällsamma byggnadskonst stå då kvar. Men längre än så
skall nog minnet af detta folk lefve i historien -- ett folk, inför hvars
härkomst och lif man står undrande och frågande.
_Följande arbeten hafva legat till grund för förf:s framställning:_
_Prescott_: Perus eröfring.
_Möllhausen_: Vandringer gjennem det vestlige nordamerica.
_Brasseur de Bourbourg_: Monuments ancients du mexique.
_Meyer und Schmitt_: Die Steinbildwerke von Copan und Quirigua.
_Carl Bovallius_: Nicaraguan antiquities.
_A. von Humboldt und Bouplandt_: Reise in die Aequinoctial-Gegenden.
_Garcilasso de la Vega_: Historia general del Peru.
_Squier_: Peru.
_Pedro, C. de Leon_: Chronicle of Peru.
_Reisz und Stübel_: Todtenfeldt von Ancon in Peru.
_Rafn_: Americas opdagelse i det 10:de århundrade.
_Kingsborough_: Antiquities of Mexico.
_Markham_: A journey to the ancient capital of Peru.
m. fl.