Raymisfesten.
Peru fastade.
Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten,
som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då
solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka
samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den
utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen
voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran
vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga
prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.
Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan
bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika
dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.
Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara,
molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara
baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och
officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af
raska tjenare.
Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den
lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade
smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters
olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.
Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett
snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar,
metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af
fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf
hufvudet.
Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror -- under
fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas --
och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro
alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela
nationen.
Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt
hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med härligt
majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött
från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på
vegetabilier lefvande befolkningen.
Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt
från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess
omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i
staden.
På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.
Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka
platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det
reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro
ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget
och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt
afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af
hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt
prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession
från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på
torget, der solens uppgång skall inväntas.
Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst
och stilla är det i Cuzco.
Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar
-- ett allvar som ej ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas
karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och
påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt
hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.
En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem,
som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.
Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt
och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring
mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om
den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.
Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig
underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det
ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet:
Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes
välsignelse öfver land och rike.
Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla
den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de
detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.
Genom de stora lummiga löfträden, som delvis skugga öfver den låga men
temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att
tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda
gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina
aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de
dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.
De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården,
en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro
dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken
i form af fantastiska djurimitationer.
Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla
metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor,
belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen
uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med
en stor dyrbar baldakin.
Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida
samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder
till hans förstfödde son.
Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken
och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel
omkring den sitta Incas systrar orörliga, fyra till antalet, alla enligt
lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.
Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar
sin sofvande son.
I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och
de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika
med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt
den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är
omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig
ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten
jemte några af sina underlydande.
Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och
sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett
patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar
med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är
helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.
Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han
läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem
hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och
sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu
försjunken i djupa funderingar.
De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin
kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.
Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring
sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med
nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af
resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina
lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i
skärskådande.
Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par
steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess
strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af
den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor
framför stoden.
Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på
det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans
blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.
Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans
medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga
kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom
offersalen till drottningens rum.
De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.
Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som
tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.
Öfverstepresten tager en guldvigg -- enligt traditionen den, som solen
gaf den första Inca och hans hustru -- berör dermed barnets panna och
nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under
det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets
bröst.
»Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt
nya hemland!
Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen
ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika
nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på
jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de
uppfylla de löften, de gifvit honom.
Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här
nere, som vi önska dig!
Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan
att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till
rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och starkt uppbyggda
tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall
vara på din plats när du en gång skall döma!
Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess
böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar.
De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.
Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att
intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och
tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens
sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter
och skogens djupa suck -- allt ljud från naturens stora verkstad. Det är
solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt.
Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste
suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild,
varnande, kallande och uppmuntrande.
Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig,
mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf
är en bild af hans strålar.
Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst
i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte du alltid
blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva,
hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga
toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen
till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»
Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste
samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.
Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i
trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas
lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.
Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars
ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.
Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt
Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.
Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i
trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.
De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en
öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets
vidsträckta byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare,
prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala
fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt
ljus tränga in.
Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med
gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt
några stolar utgöra hela bohaget.
På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta
belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska
figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.
Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna
och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det
mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga
plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna,
obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar
flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver
pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.
»Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett
meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin
fästman -- förbindelsen har gått om intet, och hon nekar nu att välja
någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som
bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er.
Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i
stället, som möjligen behagar flickan?»
»Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror
min hustru skulle tycka om ...»
»Din hustru», afbröt öfverstepresten.
»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge
höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»
»Itos» frågade presten.
Tiracca nickade.
»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du
hunnit med honom?»
»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har
han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin
omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans
upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»
»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade
öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet.
Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till
solens brud ...»
»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.
»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag
haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.
»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få
råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga -- de sista
orden dogo bort i en sakta hviskning.
Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett
ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.
Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen,
drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.
Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.
Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en
dämpad qvinnoröst.
Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade
framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På
en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en
hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde
fritt nedåt ryggen.
Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom
löftaket med drömmande blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än
dämpad, än starkare.
Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var
hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.
Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han
sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.
Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en
liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.
Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd
presternas enkla drägt, trädde in.
»Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» -- började öfverstepresten efter
att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den
andres vördsamma helsning -- »men för dagar som dessa räcker min
stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag
känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».
»Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga
värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig,
innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den
höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»
»Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst
företaga den sista långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att
utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja
neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna
tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna.
Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det
offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»
Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig
med bekymmerfull min.
Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.
»Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det
heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I
ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du
sett.»
Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu
framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.
Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den
omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.
»Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så
vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om
en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft.
Den mystiska sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från
prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min
företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som
finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också
jag har tvekat i det längsta -- tills i dag.»
Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och
stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var
synlig.
»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt
rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten
följande dröm.
Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs
stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen
sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät
och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag
gledo in mot den finsandade stranden.
Allt andades frid och lugn.
Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled
blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de
sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord
trängde genom rymden. -- Det mörknade mer och mer.
Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede
guden lät åskan mullra öfver hafvet.
Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig.
Det var helt och hållet hvitglänsande -- både skrof, master och segel.
På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa
anletsdrag.
Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på
bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han
vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter,
ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden,
besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.
Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig
i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften
genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng
strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade
tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen
och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned
män, qvinnor och barn. De vadade i blod.
Templets inre skonades ej af våldsverkarne. Då allt var förstördt,
röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.
Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i
sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans
bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.
Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt
byte.
Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som
det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes
stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej
kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma
och försvann vid horisonten.»
Öfverstepresten tystnade.
»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt
intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet
framför sig.
»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen --
ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till
oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka
lära oss sina egna seder och bruk.»
»Men detta strider ju mot vår religion, som säger att hafvet begränsar
det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.
»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion
denna tro -- men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna
efter hvad man sjelf vill se och tro. -- Denna quipus mäler vidare, att
Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess
detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr
ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»
»Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min,
»att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor
betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för
folket».
»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse
vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste
grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag
ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess
lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af
mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring
väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem -- ett
återseende af sina kära -- och dermed knut på den tråden! Men vi andra,
vi prester i templets tjenst -- när ålderdomen närmar sig och den
fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet,
hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla
samvete!»
De båda presterna sände hvarandra en lång blick.
»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det
folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens
hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst -- ja,
äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss
hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»
»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick;
»den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde
incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i
början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande
framtid ligger gömd.»
»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta
detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För
folket få alla tecken endast båda ljus och solsken -- och så äfven för
dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på
illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver
hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag friska krafter till
kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och
ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.
Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den
stora, skuggiga och ljumma trädgården.
En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.
På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor
församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.
Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor
väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.
Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde --
den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som
öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för
dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan
den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är
synlig för allas blickar.
En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg den gryende dagen ännu ej
förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.
Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna
och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.
Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt
kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen,
hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och
följer den vaknande morgonen.
Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela.
Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier
och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger
och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens
gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.
Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och
menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.
Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på
himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka -- det är solens förposter, som
börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.
Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma
fram dragande med sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta
kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka,
deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig
öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och
starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga
nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare
lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.
Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa
hans exempel.
Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en
ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der
solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för
ögonen, som bländas af den strålande reflexen.
Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen
stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt
folket.
Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.
Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram
och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.
Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett
jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning
till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora
ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och
toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och
gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen
skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom
stora klippblock.
Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter
han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur,
och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den
stora kannan har vin att gifva.
Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med
majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar,
sjunger, skrattar och fröjdas -- allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem
glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.
Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar
honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha -- solgudens
palats.
Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans
närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan
riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.
En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de
andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade
familjen.
Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater
varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än
starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt
helsar åt alla sidor.
Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett
oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs
hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och
dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa,
medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne
monarken.
Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall,
imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig
tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan
begränsas af soltemplets långa ytterfasad.
Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna,
att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.
Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda -- enligt
ritualen -- barfota ingången till det heliga stället.
Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot
ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida
sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida
talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för
templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten,
hafvet eller bergen.
Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare,
öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter.
Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna
placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.
Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars
ingång öfverstepresten väntar honom.
Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter
går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]
Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, aflagt sin hufvudprydnad
och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå
af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det
halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der
uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för
balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.
[F] Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det
stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i
s. k. cyclop-murverk.
Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och
sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan,
med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.
Byggnaderna äro 30--35 fot höga. Taket är öfverallt af
strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro
fastbundna vid muren medels rep.
Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen
till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick;
han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse
upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom
till mötes.
Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han
stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.
Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna
intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och
glänser bilden i gyllene prakt.
I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett
anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck.
Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning på den från
motsatta sidan af hallen inträdande konungen.
Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans,
faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda
golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder
förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot
honom med sina guldsmyckade ögon.
Det är Incas förfäder.
På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga
förfäderna representerade.
Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina
präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro
guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på
fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga,
mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro
korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid -- de
förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla
andaktsöfning.
Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.
Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla
fyllda med frukter, spanmål och blommor.
Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och
hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.
Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har
en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet.
Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta
med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får,
hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall
utdelas till det väntande folket.
Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för
incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis,
fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna
särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall
utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.
Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående
presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens
brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall
invigas till honom.
Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet,
väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.
Så höres en skarp signal: Inca träder ut.
Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt
hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en
ung, hvitklädd qvinna emellan sig.
Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon
omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.
Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.
Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i
handen.
De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt
läger i altarets midt knälar hon ned.
Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på
örter, som ega en stark narkotisk verkan.
Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en
egendomlig fuktig glans.
Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick
nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt.
Hennes läppar röra sig såsom till bön.
Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker
ögonblicket derpå tillbaka på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande,
känsellöst tillstånd.
Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en
enformig, monoton sång.
Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med
hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret,
under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande
menniskomassan.
Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels
en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder
dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart
hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina
tungor upp mot den sofvande skogens dotter.
Lågorna stiga allt högre och högre ...
Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång
derute. Festens glanspunkt har börjat -- njutningens stund är inne --
köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket
tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka
detsamma.
I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och
röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista
helsning från en qvinna, som med glädje offrade sig sjelf i hopp om att
blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. -- --
--
Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag
sprida glans öfver Inca och hans hof.
På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna,
sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.
Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte
sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.
Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända
altaret.
Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i
nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid
solgudens altare.
Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och
stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud,
Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.
Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans
till okänd framtid invigda stam.
I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende
elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, af hvilka
han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter
svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till
kärlek, blodtörst till vänskap -- denna hos Inca och hans folk
outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda
menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga
länkar.
Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen
gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu
med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira
solens fest.
En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett
enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga
konturer taga vid, slår sig flocken ned.
Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt -- mot
nord. --
Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas
ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma
folkets morgonsång börjar dernere.
Ty dagen har åter börjat -- en ny dag för solens barn.