Det går en suck genom konungens lustgård.
Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger
sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan
löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar,
hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets
kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa
springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga
tårar högt uppe i den molnfria luften.
Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.
Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt
utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som
står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.
Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita,
taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De
fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka
nischer här och der bryta den släta marmorytan.
Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära
yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru
eger af växter och blommor är representeradt.
I denna trädgård -- en kilometer från Cuzco -- omgifven af yppiga palmer
och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft
-- tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild
från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller
annan nyvald hustru ...
Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.
Allt är tyst derinne.
Endast springbrunnens sorlande ljud, löfvets sakta sus eller qvittret af
en sångfogels aftonsång bryter stillheten. Konungen har rest sig, han för
en gyllene bägare, fylld med en svalkande dryck, till sina läppar och
tömmer den i långsamma drag ... går ned ett par trappsteg till
trädgården och längs med en af de smala, med gyllene sand beströdda
gångarna, öfver hvilka löfträdens hvalf hänger djupt ned, bredande öfver
trädgården ett dunkelgrönt, mystiskt skimmer, afbrutet endast af
aftonsolens milda strålar, som här och hvar tränga genom löfverket och
bringa sandens fina guldkorn att glimma med förökad glans.
Upp för trädens stammar slingra sig växter med purpurfärgade blommor, som
utsända en aromatisk doft; och mellan dessa växter hänga i klungor
olikformade blommor, orörliga i vindens sus men med ett egendomligt
skimmer.
De finnas öfverallt: på de öppna planteringarna, i trädens löf, mellan
blommor och stänglar, kring trädens stammar -- dessa egendomliga blommor,
utan doft, silfverglänsande eller matt guldfärgade. De gifva åt
trädgården dess säregna karaktär.
Det är konstgjorda blommor af silfver och guld, gjorda af Cuzcos
skickligaste metallarbetare. De slingra sig med sina fina
silfverglänsande blad och förgyllda blommor och stänglar in mellan
grenarna och skina der i matt silfverglans likt stjernor, som spegla sig
i hafvet.
På de dunkelgröna gräsmattorna, som här och der bilda små öppningar i
trädgården, stå flockar af Vicunafår stela och orörliga, bevakade af en
herde, som sitter på en sten ifrigt sysselsatt med att skära en flöjt af
en trädgren.
Kring en af marmorbassängerna, till hvilka vattnet ledes genom
silfverrör från bergen, glänsa i äkta förgyllning imitationer af indiansk
säd, vackert formade höga strån med klängande ax och fina spetsiga blad,
mellan hvilka naturliga vattenliljor och neckrosor gunga på det klara,
kyliga vattnet ...
Men inne mellan gräs och strå glänsa spindelnät af silfver uthamradt i
fina trådar. Daggens droppar skimra i näten och spindeln sitter orörlig
som en stor, röd, blänkande rubin.
Der hvilar sagostämning öfver kungens trädgård, öfver hvilken aftonsolens
sista bortdöende skimmer kastar sina reflexer och låter metallernas
glänsande ytor glittra i obeskriflig färgprakt, tillsammans med
blommornas, marmorns och vattnets trolska färgspel. Fåglarna qvittra sitt
godnatt till den bortdöende dagen, accompagnerade af springbrunnarnas
sorlande ljud, löfvets hviskande sus. Och blommornas balsamiska doft
berusar och jagar tankarna in i fantastiska drömmar, hvilka drömmas med
öppna ögon, under det hvarje nerv njuter i detta paradis af rikedom,
natur och poesi ...
Ett sakta ljud höres af en tung portière, som drages åt sidan från
ingången till trädgården -- och en kvinna, med ett par mörka, ängsliga,
förvånade ögon och höghvälfd barm, hvars ungdomligt sköna form den lätta
klädningen ej förmår dölja, går tvekande ett par steg fram och stannar
återigen med ett förvirradt, öfverraskadt uttryck.
Det mörka, glänsande håret är i nacken uppbundet i en knut, fasthållen af
ett dyrbart smycke i form af en orm, inbäddad i ädla stenar och perlor.
Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel,
utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta
rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.
Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars
hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen
-- det enda som skyddar kroppen -- till jorden.
Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro
iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen
upp till knät.
För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken
ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.
Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding,
hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker -- ett rike utan
civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla
stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga
skänk af gudarne, hvilka till tackoffer fordra rykande menniskoblod
framför rikets talrika altare.
Från detta rike -- ett bloddrypande rike -- hade hon af förtörnade gudar
förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den
stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt
en obekant gud.
Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och
minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det
sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som
lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af
vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.
Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora
ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter,
syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för
att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon
egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de
förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.
Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken
från hans djupa, forskande ögon -- en blick, som hon besvarat på ett
sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut,
hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom -- en
förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och
förtviflan.
Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon
uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och
underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början
väpnat sig med trots och hat -- det lyste ur hennes ögon och genom nerver
och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd.
Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades
frid och harmoni.
De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor
-- incans slägtingar -- arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara
broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas
fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett
hårdt prof.
Allt andades frid och harmoni därinne -- lugna och ostörda gledo dagarne
framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet
och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att
genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och
vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde,
gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare
känslor, och ett vaknande intresse för omgifningarna gjorde sig mer och
mer gällande.
Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande
sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i
klostret -- ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning
af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård --
tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes
motståndsförmåga.
Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier
för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...
Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka
och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...
Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne,
bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som
opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga
minnen veko bort och glömdes.
Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde
hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina
tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig
skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg hon hans bild
träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför
solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom,
hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos
henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars
öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull
mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista
förhoppningar.
När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret,
ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i
trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med
hjertat klappande af ångest -- och förväntan.
Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag,
kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af
föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade
henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.
Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt
vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.
Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens
beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.
En bägare med vin räcktes henne; under sång och musikens toner fick hon
tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater.
En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes
framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda
ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo
spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med
att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom
skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.
Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina
älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det
ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder
föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på
starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål,
medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar
teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida
-- en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska
vexlingar.
Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset
försvann ...
Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande
tillstånd; hon lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i
en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så
innerligt älskade hemmet ...
Så for hon plötsligt upp ...
En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands
sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till
höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det
tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som
prisade hemlandet och dess skogar ...
Var det en dröm -- en inbillning af hennes uppjagade fantasi?
Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.
Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot
marken.
Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade.
Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld -- endast
ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning.
Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången
följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon
ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då
hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop af -- sångaren, en
peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon
lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och
hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.
Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.
Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i
början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig
nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla
blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens
balsamiska doft.
Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig
gestalt, som långsamt närmade sig henne.
Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad
med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.
Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver
honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att
hon till en början stod villrådig.
»Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar
ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, men här i din
närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen
ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar
dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. --
»Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» -- fortfor han hastigt, då han
kände, hur hennes hand darrade i hans -- »det är ej Inca, som talar till
dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma
bort lifvets bekymmer och strider.
Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och
fridens ... kom!»
Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga
ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt
skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor
voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande
drycken.
»Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan
försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck
förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»
Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon
ställde bägaren orörd på bordet.
Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och
beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats bredvid sig,
men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den
rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset
derute.
»Hvarför denna tystnad -- säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina
ögon? Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast
öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då
du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär --
hvad begär du mera?»
Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.
»Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack,
välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»
Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande
uttryck, liksom väntade han svar.
Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte
hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i
ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer
tillbaka.
»Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har
blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd
flykta för mig. Hvad har händt! Svara mig» -- upprepade han häftigt --
»hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?»
»Din bild» hviskade hon med glödande blickar.
Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.
»Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar
har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva
hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta
hviskning.
»Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som
gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. --» Han drog
henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du
längtat efter mig!»
»Jag har längtat efter dig, Inca, längtat -- längtat.»
Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga
kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep
kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid
skuldran -- det enda vapen hon egde.
Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt
uttryck af återhållen lidelse.
Han såg upp.
»Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»
»Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men
först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca,
djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd
som skiljer mig från mitt hem -- ett svalg, som du ej kan fylla, trots
din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta
från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min
själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du
slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat
och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt
hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt -- utom din
bild. Ja, jag har älskat dig -- en qvinnas förtviflade kärlek till sitt
hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars
son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter
dig, -- den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men
förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina
öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För
friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten
-- gif oss den tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af
oss alla.»
Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande
ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.
Incas ansigte hade i början förmörkats, men, efter hand som hon talade,
fick det ett mildt och beundrande uttryck.
»Hvad du är vacker, Yelva», bröt han omsider tystnaden. »Så, just så
tycker jag om dig! Dina känslor äro äkta, liksom din längtan till ditt
hemland. Det är musik i din röst; den påminner mig om dessa oförklarliga
toner, som jag en gång hört i urskogens mörker, dämpade, vemodsfulla,
lockande toner ...»
Han grep hennes hand och drog henne intill sig.
»Sjung för mig ditt hemlands sånger, Yelva, och för mig in i den verld, i
hvilken du lefvat. Låt mig få följa dig; jag skall bygga en bro öfver det
svalg, som du anser finnas mellan oss -- jag bygger den af alla de
känslor jag eger för dig och jag skall nå öfver till dig! Sjung, älskade,
sjung ditt hemlands sånger ... sjung om din förlorade frihet och låt mig
få följa dig på din flykt långt bort från mitt gyllene fängelse!»
Inca gled tillbaka mot hvilobänkens hyende -- han tillslöt ögonen, medan
han behöll hennes hand i sin.
»Börja, Yelva, sjung ...» Han log. -- »Hvad din hand darrar, barn» --
han förde hennes hand smekande upp till sitt ansigte och lade den öfver
sina ögon.
Yelva började sjunga, sakta, dämpadt och med melodisk röst: det var samma
sång som hon hört på vägen. Hennes andra hand var åter fast pressad kring
nålens hufvud, medan hennes ögon voro fästa på Incas breda bröst, som
skarpt belystes af månskenet. Handen knöt sig fastare och fastare kring
solgudens bild. Men hennes röst darrade icke; lugnt och i vaggande toner
sjöng hon hemlandets enkla sång, prisande skogen och dess skönhet.
Derute sorlade trädgårdens små bäckar mellan tufvor och gräs sakta och
med dämpad hviskning, ackompagnerade af springbrunnens enformiga
plaskande. Nattens höfding -- hennes stams namn på månen -- kastade sitt
glittrande silfverstänk in mellan löfverket vid ingången till den
halföppna bersån, medan fosforskimrande insekter glänste likt eldgnistor
i trädens och blommornas skugga.
Yelvas blick gled från Inca ut i trädgården.
Lustgården var försvunnen med sin för henne främmande och obegripliga
lyx, hon kände sig flyttad till hemmets trakter under urskogens träd,
sjungande sina visor vid hemmets härd.
Naturens stämning mildrade stormen i hennes inre; hon kände hur Inca ömt
smekte den hand, som hvilade i hans. Han låg i månljuset med slutna ögon,
med ett lugnt och fridfullt uttryck i det mörka anletet.
Hur lätt och fort kunde hon ej nu fullfölja sin hämd, hennes säkra hand
skulle utan att darra borra nålen i hans bröst! Nu var ögonblicket inne!
Så, som han satt der i skuggan, skulle han ej i tid ana hennes afsigter.
Men hennes hand gled åter tillbaka från nålen och sjönk ned i skötet. Det
var Incas känslor för henne, som efter hand öfvervann hennes eget
hämdbegär. Hon hade förut tvingat sig att tänka detta möte med honom helt
annorlunda -- en triumferande kung som begärde henne med den starkares
rätt -- en strid med honom, hvari hela hennes styrka skulle ställas på
prof och i hvilken hon skulle försöka att hämnas; och i stället möter hon
en man, nedstigen från sin upphöjda ställning, hvilken lugnt och
förtroendefullt lemnar sig sjelf och sitt öde på några ögonblick i hennes
händer i en löfklädd berså. -- -- -- Och återigen gledo tankarne, --
medan hon alltjemt sjöng -- tillbaka till klostret, der hon knäfallit för
solens bild, tänkande och drömmande om solens son. Och minnet af den
lära, de sökt inpränta hos henne derinne, dök fram ... »Genom det goda
skall det onda besegras ...»
Så stannade hon plötsligt midt i en strof. En skugga bredde sig öfver
Incas månbelysta kropp. Knarrande steg hördes utifrån vid ingången till
bersån; Inca for häftigt upp och gick ett par steg mot utgången, men
stannade plötsligt med ett öfverraskadt utseende: det var en af Coyas
(drottningens) chaquis, som stod framför honom med flämtande andedrägt. I
den upplyfta handen höll han en liten af guld arbetad barnfigur, som
månskenet skarpt belyste; figuren hade en röd trådfrans virad kring
pannan.
Kungen utbrast i ett jubelrop; signalen var gifven; inom ett ögonblick
var trädgården uppfylld af slottets personal, som från slottsdörrarne
endast väntat på detta tecken.
Den nyss så tysta parken genljöd nu af röster, medan gångarnas sand
knarrade af ifrigt om hvarandra springande menniskor, som alla talade om
den stora händelsen: Coya, kungens syster, hade skänkt riket en
tronarfvinge. Solen hade fått en ny ställföreträdare på jorden. --
Inca stod en stund vid ingången till bersån; hans högsta och innerligaste
önskan hade gått i fullbordan; han kände en oändlig tacksamhet mot guden,
som skänkt honom barnet, och mot henne, som efter flera års barnlöst
äktenskap gifvit honom den förste och ende rättmätige arfvingen till
riket.
Han slog ut med handen och helsade en högrest, i lång kappa insvept
åldring, som stod i hans närhet.
Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för
att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal
prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att
framföra sina lyckönskningar.
Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka,
hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag
har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan
och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på
Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»
Ett moln gled öfver Incas ansigte.
»Hvad begär du?»
»Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»
»Hvad jag har kärast ...!»
Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.
Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen
förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så
fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i
beskådande.