Cuzco.
I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco --
hufvudstaden i det mäktiga incariket -- satt i arla morgonstund en äldre
dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka
genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring,
det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och
stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en
kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med
mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa
solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter
landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark
granitbjälke.
Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro
omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med
nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan,
ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.
Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg
brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en
väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke
blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af
granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes
i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä
med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen
voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga
mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas
grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de
tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos
lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet.
I en af nischerna stod husguden -- »huaca» -- utförd i silfver med stora,
gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan
jordens barn och solguden. Kring bordet och längs väggarne funnos
stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan
ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor
inväft fantasiornament.
På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla
och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern
härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru -- som enligt lagen skulle
vara hans syster -- men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn
af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde
stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta
sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt
höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade
öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga
ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur
hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland
kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var
säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar
innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade
förvaltning.
Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det
mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som
lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett
mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver
mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon
allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för
att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats.
Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot
dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af
större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett
bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det
blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en
vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta
modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som
delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen.
Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en
medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark
framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en
öfvernaturlig skyddskraft.
Från trädgården hördes ljudet af fasta steg, och strax därefter inträdde
en äldre man. Han bar en dyrbar tunika samt bälte med stort
silfverspänne. Benkläderna voro utmed sidorna prydda med silfverränder,
betecknande hans rang som militär. På fötterna bar han sandaler.
Hufvudbonaden var barettformig med långa fjädrar, som hängde ned öfver
ena axeln.
Han var en högre officer i konungens lifvakt och beklädde dessutom
ställningen som amantus, d. v. s. lärare för några af incans söner och
slagna höfdingars barn, hvilka i Cuzco erhöllo undervisning i det nya
fäderneslandets religion för att sedan återvända till sina stammar och
där under en riksguvernörs uppsikt gifva de sina ett föredöme i utöfvande
af incas troslära och plägseder.
Han gick raskt in i rummet och nickade åt sin hustru, som mycket kort
besvarade hans hälsning; det uttryck, hvarmed hon såg upp från spegeln,
då han aftog sin hufvudbonad och torkade den mörka, fuktiga pannan,
tycktes varsla om åska i luften ...
Öfverste Tiracca lade händerna på ryggen och började att i något nervös
takt gå af och an i rummet, under det han emellanåt tilltalade hustrun,
som iakttog en olycksbådande tystnad. Toaletten var sent omsider
fullbordad, en sista blick i spegeln visade, att den lyckats, och husets
herskarinna vände sig mot sin gemål.
-- Du har talat med Vajny?
-- Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...
-- Naturligtvis; och hvad svarade han?
Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till
pannan.
-- Hans svar blef hvad jag väntat mig.
Frun reste sig till hälften.
-- Alltså fortfarande afslag?
Tiracca nickade.
-- Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är
detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter
att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma
hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss
engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han
borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår
släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod
på mödernesidan -- hans stammor var en fattig dansös från andra sidan
bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...
-- Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i
alla fall inte vill.
-- Inte vill? afbröt fru Tiracca med skälfvande röst. Jag fattar inte
hvad du menar! Min dotter vill, och jag vill -- och därför _måste_ han,
så visst som här fins lag och rätt i landet. Han _måste_, förstår du! I
annat fall bli vi till åtlöje, och hvad skall folk säga?
-- Folk ... Hvad har »folk» med detta att göra?
Den goda frun trummade med fingrarne på toalettbordet.
-- Man vet ju redan ... Det tasslas om i hela staden.
-- Hvem skulle ha förrådt detta?
-- _Han_ naturligtvis! Och medan han varit borta, har folk kommit med
antydningar, och jag har inte alltid kunnat bestämdt afvisa dem ... Ja,
kort sagdt ...
-- Aha! afbröt öfversten och reste sig häftigt. Du har, vid alla
rägnbågens färger, pratat bredvid munnen.
-- Det är nu inte tal om _mig_! förklarade frun med en blick, som
alldeles afväpnade den i fält så tappre krigaren. Spara din kritik till
ett lägligare tillfälle!
Tiracca hade åter satt sig.
-- Kom ihåg, fortsatte frun, hur viktig denna sak är både för oss och vår
dotter! Hon fyller snart aderton år och har alltså nått den ålder, då hon
enligt lag skall gifta sig. Hon är kär i Vajny, och får hon inte honom,
blir hon nödgad att äkta hvem myndigheterna utse. Men detta _skall_ ej
ske. Vajny är tapper och begåfvad. Han har framtiden för sig och är i
mångt och mycket en ...
-- Jag vet ju det, min vän, men ...
-- Inga men! afbröt hustrun. Här gäller att handla och det raskt ändå.
Låt mig få tala med honom! Först skall jag försöka med godo, men sedan
fins det andra medel.
-- Du tänker bjuda till att tvinga honom?
-- Jag tänker handla så, som jag anser klokt.
Tiracca skakade på hufvudet.
-- Du kommer bara att förvärra saken, så mycket mer som skälet till hans
handlingssätt är af ömtålig natur.
-- Skälet! Hvad kan _han_ ha för skäl? Så svara då! Hvad betyder denna
tystnad? tillade hon otåligt, då mannen tyst blickade framför sig.
-- Historien går nog tillbaka till sista kriget. Vajny har lofvat att
göra oss ett besök för att själf hos vår dotter aflägga räkenskap, och
jag har ej närmare åtsport honom ... Men det synes mig, som om hans
bekantskap med en af fångarna framkallat omslaget. Det var en dag vid
gränsen, under återtåget. Vi hade slagit läger vid en flod. En af våra
krigsfångar, den fallne höfdingens son, försökte att öfver floden fly
åter till hemlandet. Hans tilltag gick om intet, och det föll på Vajnys
lott att låta afrätta den redan till hälften liflöse ... Vid dennes
stoft såg han för första gången en ung flicka, som ju tillhörde den
kufvade stammen men dock i mångt och mycket var den olik. Hon är något af
det vackraste, du kan tänka dig. Sådana ögon, sådana armar, sådana ...
-- Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!
-- Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag
hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur
han sökte närma sig den unga kvinnan.
-- En sådan förrädare! mumlade frun.
-- Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende,
som erfor detta.
-- Jag märker det. Nå?
-- Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands
eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det
är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten
triumf.
-- Är du viss på det?
-- Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om
man behandlar honom försiktigt.
-- Hvar fins nu den där ...?
-- Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den
sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem -- ja, utom den unge
höfding, jag undervisar.
-- Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?
-- I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar --
tillsvidare.
-- Och Vajny är uppsyningsman?
-- Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af
klimatet.
-- När tror du, flickan kan sändas till sin stam?
-- Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till
alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den
natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta
måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig.
Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och
lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.
-- Det ges undantag.
-- Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att
gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af _en_ hustru i alla
dessa år -- ja, ja, förstå mig rätt! -- och det sker uteslutande af
faderlig hänsyn, om jag nu ...
-- Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du -- hon
rätade upp sig i hela sin imponerande höjd -- du skulle ta dig en ny
hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta
vågar du ...
-- Lugna dig, min vän! Det är ju blott ett förslag. Du vet mycket väl,
att du är och förblir mitt enda kära; men ser du, man får tänka på sina
barn, och ...
-- Jag undanber mig slika tankar. Aldrig i lifvet skulle jag tillåta en
sådan mesallians mellan dig och ...
-- Men, min lilla solstråle! Jag har ju inte den minsta känsla för henne.
Om du ville tillåta mig att närmare förklara ...
-- Tack, det är onödigt! Inte ett ord mer om denna sak! Det vore ju
upprörande att tänka sig ... Du sade, att Vajny skulle komma hit --
när?
-- Någon gång i dag. Men gör mig den tjänsten att ta saken lugnt och
behandla honom varsamt! Han kommer säkert att lämna oss full upprättelse,
kärnpojke som han är i grund och botten.
-- Det fins blott _en_ upprättelse, jag kan gilla: att han gifter sig med
vår dotter.
-- Han vill nog handla uppriktigt mot henne, men det ges tillfällen, då
öfverdrifven pliktkänsla leder till olycka. Hvarför förbjuder lagen
mannen att gifta sig före tjugofyra års ålder och kvinnan före aderton?
Naturligtvis af det skäl, att ungdomens känslor skola få tillfälle att
mogna, så att de unga icke kasta sig in i obetänksamma förhållanden, på
hvilka man sedan ej kan råda bot. Ja, lagen är bra, tillade öfversten med
en djup suck; men i praktiken ...
-- Ja, tänk! inföll hans hustru. Tänk, hvilken uppoffring den höll på att
kräfva af dig, om du skulle på gamla dar ha gått och gift dig med en tös
-- för att rädda ditt barn! Faderskärleken är i sanning en helig känsla,
fri från all egennyttig beräkning!
Hon gaf sin man en obeskriflig blick -- och seglade ut genom dörren.
* * * * *
Samma dag sände fru Tiracca till sin bror -- en högtstående ämbetsman i
Cuzco -- en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så
snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt,
fästa kungens uppmärksamhet på henne.
Det sista skedde.
Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor
första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i
Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att
bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.
Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen,
skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte.
Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta
vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte
man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.
Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla
suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga
flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?
* * * * *
Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits
bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora,
berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars
erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga
fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas
byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön
gjorde den ointaglig för fiendehand.
Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring
tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan
skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda.
Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt
bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och
otillgänglig.
Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna
syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att
fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt
var intill tjugo fot.
Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som
kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra,
så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som
förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder
för officerare och soldater.
Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader
kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns
bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och
imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder
inredda.
I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som
skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca
och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade
stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och
lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den
molnfria himlen.
Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande
tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare
voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.
Stenen -- ett säreget slag granit -- hämtades från bärgen långt borta,
där den med oerhördt tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att
klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora
klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog
vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande
peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen
män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels
linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd.
Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas
bud dess fastare bygga landets värn.
Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte
plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som
uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på
hufvudet:
-- Du vill lära mig att tro på _dina_ fäders gud ... Tänker du, att man
lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam
till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud
däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det
rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din
lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere
står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du,
att jag därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på
andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga
mig om sanningen i dina ord -- och jag skall med hela mitt folk falla ned
och tillbedja din gud.
-- Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår
troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina
stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp --
den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den
vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.
-- I vårt hemland ansågs arbetet som ett straff; så lärde oss våra gudar.
Hvarför skulle vi, deras utvalda folk, arbeta? De läto ju trädens frukter
i öfverflöd mogna dag efter dag? Gudarne skänkte oss vårt bröd och
källans klara vatten, och de lärde oss att till tidsfördrif jaga
steppernas djur och skogarnes fåglar, ty jagten gaf styrka åt våra
muskler. Lyckan bodde i våra hem; vi hade allt utan vedermöda och togo
för oss hvad gudarne gåfvo ...
-- Var det därför, afbröt Tiracca, som ni plundrade våra gränsbor,
slaktade dem framför edra afgudabilder? Detta ert handlingssätt
förtörnade solguden, han satte oss rättvisans svärd i handen, och vi
blefvo de starkaste ...
-- Ni voro hundra mot en! inföll Itos med flammande ögon. Var det för att
skaffa arbete åt ert folk, som ni nedhöggo våra skogar vid gränsen och
ändrade flodernas lopp, så att de icke längre befruktade våra marker?
-- Vi ville blott ert eget bästa, svarade Tiracca; och engång i tiden
skola ni förstå det.
-- Ja, ni ville, förstås, rädda oss och visa oss vägen till solguden,
hvilket ej kunde ske utan incas hjälp, fortsatte Itos med skälfvande
röst. Den frälsningen och den lyckan hade vi aldrig bedt er om. Ni fälde
vår konung, togo vårt land och släpade oss bort till hemlös »lycka». Men
-- utbrast han -- i motgången skall min stam lära känna sin egen kraft.
Ni må drifva oss hän hvart som hälst och krossa våra gudastoder och
tvinga oss att böja knä för en främmande gud, men ni skola aldrig släcka
vårt hopp att engång få återvända till vårt land, våra gudar och seder.
Det ges mycket mellan trädens toppar och flodens yta, som mänskoögat ej
kan se ... Den gud, som leder vågens svall mot sjunkande aftonsol, kan
ock kasta om böljans gång mot morgonsolen -- våra gudar, som låtit oss
föras hit, kunna föra oss hem igen.
-- Ditt folk skall engång åter draga till sitt land, men det blir då med
vår tro och våra seder. Intet tvång skall inplanta dem -- vi skola segra
genom mildhet, säger oss vår gud.
Itos skrattade hånfullt.
-- Var det mildhet, när han ingaf er att döda mina fränder?
-- Du förstår ännu icke de syften, som bestämt vårt handlingssätt ...
-- Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra
kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig
och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga --
intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan -- fåfänga intet krig!
De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af
de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd.
Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga
silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en
bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att
åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie
försvinna långt borta vid horisonten.
Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor -- som
rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita
sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem
en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af
folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre,
imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens
midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af
murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur
tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj,
kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som
förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa
byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp
mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i
jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare
speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens
enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo
till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter
dag i solgudens tjänst ...
Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång
skulle återse sitt eget folk -- som trälar och slafvinnor på främmande
jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare.
Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen
förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel --
detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands skogar. Och
där nere blänkte breda strimmor af guld -- dagerns spel på soltämplets
guldsirade fasad.
Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under
hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders
brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas
honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som
ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt
tystnaden.
-- Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin
gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras
sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp
till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så
högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad
äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga
kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus,
som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till
dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu
honom däruppe att taga blindheten från dina ögon -- och du skall prisa
hans namn.
Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett
ögonblick till sången där borta ifrån.
-- Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta
handen en båge öfver näjden från öster till väster.
Tiracca skakade på hufvudet.
-- Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro
alla solgudens tjänare -- det är ju han, som skänker oss vårt dagliga
bröd -- och från den högste till den lägste lyda vi under statens
myndighet. Staten -- det vill säga solgudens rike här på jorden --
uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria
bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck -- kort sagdt allt hvad vi
behöfva -- men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors
och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro
männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig
åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom
matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ...
Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i
vederlag arbete -- se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade
landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en
guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela riket delats efter
tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra,
medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett
visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får
som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år
-- det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin
födelse -- liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som
födes, ger staten honom ett nytt stycke jord -- för gossar dubbelt mot
flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna
del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess
jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter
landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på
bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den
jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och
administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång
öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur
och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares
till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.
-- Arbetar också din höfding?
-- Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af
hans bröder äro ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem,
som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom
afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen,
åkerbruket och skogsskötseln.
-- Räcker din höfdings släkt till för allt detta?
Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen
låg något retfullt.
-- Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus,
som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens
stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar
ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...
-- Är Yelva där? inföll Itos hastigt.
-- Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom
dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande
medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras
där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra
kloster i riket allt efter incans önskan.
-- Och Yelva? ...
-- Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...
Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet
plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande
byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I
denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och
herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk
granit och dunkelgrönt löfvärk.
-- Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den
blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?
-- Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.
-- Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.
-- Hans syster?!
-- Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga
släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir
äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras
bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden
hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen
inca att fröjdas åt. Men -- tillade han -- låt oss nu gå! Det är ej
tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.
De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och
hans lärjunge i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt
sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne
-- ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för
skogens mörkhyade son.