Mellan grafvar.
Det är sent fram på eftermiddagen.
Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en
arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom
dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark,
där mannens skugga aftecknar sig.
Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak,
gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man
de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom
hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader
finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro
statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött -- det enda, han
får äta och som på vissa dagar från statens slakterier utdelas till
arbetarne och deras familjer.
Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort
sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom
ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt
ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?
Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla
andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid
detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och
utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom
okända -- dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som
väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han
hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en
ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste
land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske
arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och
bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom,
skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord
utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än
han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått i arf efter fäderna.
Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.
Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig
klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans
familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft -- och samtidigt
stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.
Men _en_ dröm egde han dock -- den fagra drömmen om ett lif efter detta,
som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans
tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade
den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem
satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade
för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat
världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det
goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det
brottsliga samvetets härskare, råder.
I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst
sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i
denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i
solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång
skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.
Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver
näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen,
och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll
-- en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef
peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.
Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma
kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns
känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp
mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira
bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande
hem ...
Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och
gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det
enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och
hyllorna på väggen -- hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men
ytterst tarfliga rum.
Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna
sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva
år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen
dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till ett
bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.
Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös
stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det
ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen
sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde
gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af
en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.
Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin
knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända,
hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade
köttremsor samt -- högtiden till ära -- majsbränvin, som var häldt i ett
stort, gammalt stop.
Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den
blomstersirade skyddsguden -- en klumpig träfigur, föreställande en
sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och
papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i
grafven.
Man åt under tystnad. De bästa bitarne lades till den lille gossen och
gudabilden. Så reste sig fadern och sade lågmäldt, med darrande röst, i
det han grep det fylda stopet och såg på sitt döda barn:
»Människan är såsom solens strålar: hvar och en ibland oss har sitt vissa
ändamål att fylla. Äfven du, älskade son, hade ditt värf: att sprida
glädje i dina föräldrars hem. Från det första steg, du tog, till det
sista var du vår stolthet och för dina syskon en kärleksfull broder.
Ingen jord gaf bättre skördar, än den som gafs oss vid din födelse, och
ingen var lättare att plöja. Du var ett blomster i vår trädgård, solsken
i vårt hem. Nu bär din väg uppåt; och ingen stingande kaktus möter dig på
din stig, ty ditt hjärta var ofördärfvadt. -- Drag då i frid, kära barn,
och bed till guden för dina föräldrar och syskon! Bed honom, att han
välsignar vår jord i samma mått som den, han gaf åt dig, och som vi i dag
lämna tillbaka! Bed honom ock, att skilsmässan från dig ej må blifva för
lång! Och nu farväl och lyckosam färd!»
Han satte stopet för munnen och drack i djupa drag, de vuxna följde hans
exempel, och måltiden var slut.
Man reste sig från bordet. Fadern tog själf det döda barnet i sina armar,
de andra en leksak eller en blomma, och man bröt upp.
En smal stig ledde mellan klipporna högt upp till de dödas svala och
karga hemvist. Vägen gick mellan fjällväggar, som kastade djupa skuggor.
Fadern började sjunga och de öfriga stämde in, medan tåget sakta rörde
sig mot den sista hviloplatsen för tusen och åter tusen peruaner, som
sida vid sida, stående, sittande eller liggande placerats i naturliga,
öfvertäckta gallerier, genomsusade af den torra bärgsvinden, som eger en
underbart bevarande förmåga, som luftar i likens svepdukar och leker med
resterna af de sörjandes sista gåfvor ...
I en af de små dalsänkorna uppe bland klipporna, där en fors rann fram
och växtligheten var rik, stannade det lilla följet. Rundt ikring reste
sig bärg utom åt väster, där stora landsvägen till Cuzco gick förbi
talrika chulpas.[C]
Det var nära en af dessa tornbyggnader, peruanen och hans ledsagare gjort
halt. Bröd och bränvin togs fram, och man förfriskade sig, innan det bar
åstad högre upp. Fadern lagade i ordning de små facklor, som skulle
brukas längre fram på kvällen, då mörkret inbrutit. Dylika facklor, som
utgjordes af ett fnöskartadt ämne, utdelades till hvar och en i tåget,
äfven till barnen. Det äldsta af dem var ifrigt sysselsatt med att gnida
två trästycken mot hvarandra för att skaffa eld.
[C] Dessa chulpas voro tjugo till tjugofem fot höga
tornbyggnader af polerad kalksten, hvilande på
kvadratiska underlag med femton till tjugo fots sida och
en framspringande sockel, bred nog att tjäna till
sittplats. I den östra delen af hvarje sådan byggnad
fanns en liten fyrkantig öppning, som ledde till själfva
begrafningsplatsen, ett hvalf med väggnischer. Hvalfvet,
hvars högsta punkt låg intill tretton fot från marken,
var uppfördt på så sätt, att den öfverliggande
kalkstenen alltid sköt ett stycke framom den undre.
Nischerna voro intill tre fot höga och två fot djupa; de
inrymde gudabeläten och mat till de dödas behof, hvilka
sutto kring väggarne tätt bredvid hvarandra. Hvarje
chulpas inneslöt sin adliga ätt, och när den var fyld,
byggdes en ny.
Alla voro så upptagna af dessa förberedelser, att ingen ibland dem lade
märke till ett ungt par, som långsamt närmade sig. Det var kapten Vajny
och öfverste Tiraccas dotter, en helt ung, mörkögd flicka, klädd i bjärta
färger. Hon bar i handen en bukett af sällsynta blommor samt en korg med
små kakor, dem hon själf bakat; de skulle sättas fram för en af hennes
fränder, som dött för några månader sedan, och som hvilade i den
familjegrift, vid hvilken peruanen tagit plats med de sina.
Det unga paret hade hunnit till grafdörren, då ljudet af deras röster
väckte liktågets uppmärksamhet och alla reste sig för att vördnadsfullt
hälsa de nykomna. Vajny hälsade flyktigt till svar. Det hvilade öfver
honom ett drag af svårmod, som stod i skarp motsats till fästmöns glada
väsen. Då hon varseblef liket, tog hon ett par blommor och räckte dem
till modern med några vänliga ord; åt barnen gaf hon kakor.
Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som
därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med att
ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna
framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på
bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar.
Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt,
oroligt uttryck.
Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco
slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och
hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde
sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett
blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som
guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom
försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för
ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta
blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af
vägen, och en stenmur hindrade utsikten.
Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg
arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen,
betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom
ett tecken att närma sig.
-- Ditt namn?
-- Zicko.
-- Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg
på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.
-- Ja.
-- Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?
-- Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...
-- Röd eller blå?
-- Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...
-- Tack! Det är bra.
Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg
efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af
leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup
förtviflan, och han suckade tungt.
Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll
skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med
händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»
Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen,
där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.
-- Vajny!
Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och
långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.
-- Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen
de kaksmulor, som där blifvit kvar.
-- Nej; jag trodde inte, att du så snart skulle bli färdig ...
-- Jag märker det. Du har åter med dina tankar varit långt borta.
-- Jag tänkte på framtiden.
-- Framtiden? ... upprepade hon. Hvad var det, du frågade arbetaren om?
-- Statshemligheter, svarade han med ett tvunget leende. Om jag anat, att
du kunnat se ...
-- Jag kom händelsevis att blicka ut genom grafdörren. Men är det
hemligheter, skall jag inte fråga ... Det var endast uttrycket i ditt
ansikte, som öfverraskade mig.
-- Hur såg jag då ut? sade han likgiltigt och fortfor att späja nedåt
vägen.
-- Som en spegelbild af allt hvad ditt inre gömmer och som du döljer för
mig ... Vajny! Vajny! Hennes röst lät klagande, nästan förtviflad, och
hon grep hans hand: Skänk mig ditt förtroende! Du är ej längre densamme
som förr. Ack, jag är ju närmast till att dela dina bekymmer. Vajny!
Håller du mig kär? Är jag för dig detsamma, som jag engång varit?
-- Du tviflar på min kärlek, inföll han tvärt; eljes skulle du inte så
ofta som du gör återkomma till detta ämne.
-- Förlåt! Jag fruktade en gång att förlora dig ... Det var, då du drog
ut i kriget. Och när du återkom, var det till att börja med en annan,
som ...
-- En annan! afbröt han -- och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå
fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.
Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På
en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag
fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke
ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig
häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.
-- Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en
dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om
jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter
hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej -- fortsatte han -- hur föga
jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...
Det blixtrade till i flickans vackra ögon.
-- Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha
bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt
fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man,
jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute --
för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats
vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du
till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty
jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar
blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag
velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet
knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka
jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år,
och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall
skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt -- det är rättvist
straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D]
och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej
låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste
skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du
ödelagt.
[D] Månen.
[E] Venus.
Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor -- kärlekens symbol -- som
han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade
bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.
Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne
försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp
de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän
mot staden.
Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett
efterlängtadt mål -- men han nalkades med stora steg den ålder --
tjugofyra år -- då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde
alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka
utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse -- fast
hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!
Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta
hvad det ville. Utan _henne_ egde lifvet för honom intet värde. Han borde
för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i
den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan,
som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.
Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan
dömd att öppna sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de
sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva
tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den
edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige --
för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans
kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli -- en
fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens
hem!
Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna
-- så mycket aktade han ära och framtid!
Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med
säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars
af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde _henne_, som bar
hans längtans namn.