På väg till Cuzco.
Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder,
vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla
stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt
jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.
Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed
floden -- stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och
gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett
lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en
sorlande fors -- den ende störaren af naturens dödslika tystnad.
Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas
praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden i
vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett
hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här
och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.
Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en
öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans
dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och
öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna;
på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med
fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar,
snörade ända upp till knäet.
Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett
säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis
lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.
Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där
urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem,
frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i
säfven och susar det i kronorna -- det är vaggsång och visa från de
otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall
återse ...
Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas,
ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från
hans sår.
Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster,
som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en
halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands
bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den
bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.
Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som
förstört hans hemland, dess seder och tro!
Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar
med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud -- den
förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans
blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.
* * * * *
Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam,
som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas
konungar -- incas -- ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden
af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och
större delen af Chile. Den krigshär, som nu efter sex månaders
lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på
trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned
till flodbädden.
På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med
kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt
incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan
deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt
att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig
befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der
klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.
Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i
skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på
fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och
flod.
* * * * *
Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden,
hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder
af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst
efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans
pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod
kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig själf som en sista
försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!
Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt
lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden
uppståndne befriare.
Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt
formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott
öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle
misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en
höfding utan land?
Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam
allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste
son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills
den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot
trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar
han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett
smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för
plikten mot fosterlandet.
Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring
slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från
den solbegjutna slätten -- de hemdragandes segersång.
Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i
minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan.
Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par
steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till
hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör
sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker
stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.
* * * * *
Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt
skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor
ljuder ett högt befallande: »Vänd!» -- »Vänd tillbaka!» upprepa en massa
röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser
upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta
peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med
en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.
* * * * *
Han står först rådlös -- men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut
är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne
tagas bort från vakternas bågar -- det är på detta ögonblick han räknat
-- och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.
Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och
femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen.
Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande.
Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.
Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och
soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina
hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer
har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i
land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens
broder sökt rymma och blifvit gripen.
De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge
mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och
kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.
Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på
slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en -- en ung
kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig
framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes
sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna
klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt
formade kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och
pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.
Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan
åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker
samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån
henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och
i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.
Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter
åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar
kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från
de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar
förut burit vittne.
Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till
afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem
blandas med sorgen -- helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de
själfva plägat bruka mot krigsfångar.
Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af
en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes
broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida
den unga kvinnan knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud
krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...
Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres
från deras led.
Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod.
Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i
solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver
det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...
Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda
uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka
tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig
själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.
* * * * *
I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en
väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna
färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå
två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som
ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en
bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte;
hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på
fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil och båge samt
stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller
jern känner man ej.
Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja
af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att
sprida blott en för ögat välgörande halfdager.
Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som
är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är
den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.
Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och
indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan -- gjord af
sammansydda torra blad af maquesplantan -- icke är något mästerverk, ger
den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga
hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar,
inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck
med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma
från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.
Efter den stora syndafloden -- solens straffdom öfver urfolket för deras
syndiga lefverne -- torrlades först af alla ställen på jorden en ö i
Titicacasjön. Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru.
Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den
vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna
och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att
vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla
jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.
På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga
gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande
att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de
förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som
småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle.
Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt
eftersom de bragtes under incas ordnade välde.
Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro
dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af
betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust
delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan
hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg,
sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på
sina ställen insprängd i snöfjället och har murats utmed svindelhöga
stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan
gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf
tornas upp till fundament.
Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men
mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas
befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.
Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med
mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det
eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta
detta arbete genom att färglägga gränslinjen.
Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många
månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta
förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står
nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han
tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att
snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i
Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer -- efter nutida mått -- finnas små
stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort,
och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med
förvånansvärd snabbhet. Dessa löpare, som vid stationerna aflösa
hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället
stort anseende.
Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens
uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett
maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är
tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty
den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren -- den är så
att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad,
som endast landets herre har rätt att bära.
Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt,
och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k.
quipus. Dessa utgöras af ett -- vid pass sextio centimeter långt --
snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd
kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker --
hvitt silfver, gult guld -- och å hvarje tråd kan göras ett visst antal
knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.
Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med
fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger -- de
kungliga färgerna -- jämte en röd tråd af samma skiftning som den,
hvarmed brefvet varit omlindadt.
Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna
tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många
dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen
skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika
hären.
* * * * *
Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af
konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält,
husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna;
fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.
Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som
soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid
uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen.
De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.
Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom
med de långa spjuten -- båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd
och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för
skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha
sina trähjälmar öfverklädda med koppar. Sköldarne bäras under marsch på
ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har
sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett
märke, gemensamt för alla rikets flaggor -- regnbågsmärket, som betygar,
att inca är himmelens son.
Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat
sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig
förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge
signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet,
hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga;
tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets
krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till
fosterlandet.
Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut
på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från
afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet.
Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt
eko från fjällsidor af porfyr och granit.
Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa
omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot
väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, hvilkas snötäcke af solen
förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.
Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i
afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och
energi.[A]
Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som
silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka
öfverrösta forsens brus.
Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde
nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter,
jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra
fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas
brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna
ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram;
sången har tystnat; men framåt går det -- framåt. Kungen har så befallt.
[A] De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af
fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en
säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta
tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var
några meter bred, och långs kanterna löpte på ett par
meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid
plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne
omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken.
Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte
sig då betydligt i midten.
Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt
uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.
Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla.
Vicuñafåren -- en outtömlig rikedomskälla för Peru -- beta däruppe; de
tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De
rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin
morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen -- incas fader --
förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula
pajonelgräset blänker som en gyllene matta.
Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor,
där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där
sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar,
så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje
trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med
gödningsämnen af fisk och fågel.
Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty
värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man
ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin
ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan
-- en manshög buske, hvars blad torkas i solen och kunna ersätta
tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som
kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och
bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott
den alstras under tropikernas glöd.
Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med
välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan
purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af
sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och
kvittra den nytända dagen till möte.
Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som
här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af
soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt
med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd
af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den
peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.
Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med
ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot
för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga
medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna
följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.
* * * * *
På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade
sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa
konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga
längs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre
förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens
underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade
byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig
midtpunkten.[B]
[B] Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i
cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen
granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att
fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne -- flere
meter höga -- sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken
bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än
marken framför muren; denna bildade sålunda ett
bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om
angrepp inträffade.
På den yta, som kringslöts af murarne -- ett utrymme af
flere tusen kvadratmeter -- lågo fyra aflånga byggnader,
som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder
och sofplatser.
Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre
och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen --
fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i
graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med
lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De
fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som
portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och
med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag
lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som
hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst
agavesnören -- spik och andra byggnadsmaterial af järn
och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den
inre, stora borggården.
Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större
envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var
slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna
den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes
-- ett slags soltorkadt tegel -- och dess ytterväggar
voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått.
Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med
fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne
påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade
nischform, taket var täckt med gräs eller strå.
Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det
regnbågsfärgade, är hissadt.
Det vimlar här uppe af krigsmän, från guvernörer öfver närliggande
landsdelar och herrar i hofvets galadräkt till menige man i deras enkla
uniform. Och traktens folk har strömmat till för att få se en skymt af
incan. Löpare och tjänare ila fram och åter, bringa bud eller tillföra
konungens bord läckerheter från när och fjärran.
Hela karavaner af lamadjur, peruanernas enda lastdragare, äro uppställda
i sina bås; de ha fraktat den kungliga packningen.
Slottet är afsedt att hysa incan, då han är stadd på rundresa i landet,
där han å hvarje ort tager del af och sätter sig in i allt som rör dess
välstånd. Det är den nu regerande konungen som låtit uppföra såväl slott
som fästning. Vid hans död förseglas hela byggnadsverket, och allt hvad
som dit hörer står sedan obegagnadt. Denna vördnad för den dödes
kvarlåtenskap grundas på tron, att själen en gång efter döden skall vända
tillbaka från solen för att åter ta sina jordiska ägodelar i besittning.
Slottets inre är lika praktfullt som det yttre. Genom förstugor och
korridorer får man inblick i talrika gemak, som alla erhålla sitt ljus
från den inre gården. Salarnes golf äro lagda i mosaik, väggarne äro
klädda med cicelerade guld- och silfverplattor med växtmotiv i klar
metall -- en skimrande skörd, som växer upp från golfvet och sträcker
sina fina stänglar ända till de utsökta väfnader af vicuñaull med mönster
i guld- och silfvertråd, hvarmed taken till hela sin längd äro behängda.
Bänkar, stolar och bord äro omsorgsfullt utarbetade i dyrbara träslag och
klädda med värdefulla täcken eller ädel metall. Öfver allt en rikedom,
hvars prakt efterlämnar ett oförgätligt intryck.
I dessa gemak bida incans närmaste och hans befallningsmän signalen från
härolderna, som likt stumma bildstoder hålla vakt vid förhänget till det
rum, där konungen nu ger företräde åt sina höfvitsmän och den fångne
fursten; den stund är snart inne, då inca skall visa sig för sin
segerrika här.
* * * * *
Solen stiger högre upp mot zenit. Soldaterna stå uppställda i en stor
halfbåge framför lägret med fångarne inom sin krets. Dessa hade i början
blickat trotsigt och vildt. Alla hade de dock gripits af undran öfver
hvad de här fått se; de hade i själfva verket gått i ständig förvåning
öfver hvad de fått upplefva alltifrån den dag, då de efter tapper fejd
dukade under för peruanernas krigslist och öfvermakt. Väntar dem nu
döden? Skola männen offras på krigsgudens blodiga altar, kvinnorna
skändas och barnen styckas till spis åt segerherrarne? Så hade varit
deras egen sed. Lif för lif! De öfvervunnas jämmer och deras egna
jubelsånger hade mängts i hemmets tempelgård. Skola de nu drabbas af
samma dom?
Den goda förplägningen under vandringen genom okända trakter, den
hänsynsfulla vården om sårade och trötta hade förefallit dem som en gåta.
Hvarför hade man ej genast dräpt dem, som voro blott till besvär?
Deras höfding hade hämtats till fiendens konung. Från fångarnes led sökte
många blickar fästningsmurarne -- skulle de snart få se den älskade
furstesonens lik som en blodig trofé fästas på vallens krön?
Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning,
som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till
ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro
förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där
de behandlas med läkande örter.
Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna,
som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna
vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut;
deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla
toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg,
konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det
stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.
Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans
under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden,
buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter
honom följer ett långt tåg af krigare.
Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och
brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten
af den rund, hären bildar.
Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt
och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer
och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck,
ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande,
kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är
liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå
ända ned till axlarne.
Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar;
på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon
sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.
Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett
tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med
klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:
»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder
farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse,
för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn
har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land
tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och
tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; men i
främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda
rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas
anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och
att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att
vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan
med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och
svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi
vunnit våra största segrar.»
»Och I» -- här vände sig konungen till de fångna -- »söner och döttrar af
en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära
den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och
ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns,
dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har
för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte.
Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt
våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna
ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu
befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar,
tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det
finns blott _en_ gud, och Inca är hans son! Detta må vara vår hämnd. I
mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen
till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig
finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på
fästet, att _en_ finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är
satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya
hemland!»
Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på
sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som
alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.
Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och
lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet,
peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.
Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig
förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då
glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på
förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka -- det var för männen
ett dunkelt och oroande tal.