GÖTEBORG
WETTERGREN & KERBER
1896
GÖTEBORG
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI
Bland alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af
europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste --.
Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på
höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador,
Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.
Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön,
hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.
På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico,
herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna.
Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.
I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp
stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och
våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat och tillintetgjort
många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget
förstörelsearbete lämnat efter sig.
Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång
till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur
tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.
Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör
tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter
att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet
till en gemensam gudom: Solen.
Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel.
Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas
egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.
Solen var lifvets symbol.
För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och
präster.
Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje
förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.
Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld
lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga
pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest
ogenomträngliga och vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens
forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast
genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.
Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå
förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i
ljuset.
Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i
förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det,
man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en
bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de
materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven
funnits och studerats.
Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur
hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga
traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.
Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. -- Å
hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt
egendomliga, men mycket olika kulturlif.
Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen -- ty
skriftecken voro obekanta -- härstammade från Solen.
Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.
Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de
kringboende stammarne för sig.
Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande
folkstammar karakterisera incakungarne.
Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot
underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket
utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af
Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med
infödingarne.
Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.
Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning,
utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för
människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala.
Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen
menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och
blommor i offergåfva.
Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som
från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket och
omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.
Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att
uppvisa.
Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom
på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande
folket, hvad det behöfde. --
Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand,
hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter
hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje
själfständighetskänsla hos dem.
Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat,
socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell
egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång
undvikandet af förmögenhet och fattigdom. --
Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då
där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.
Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna
bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det
nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många
småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman.
Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af
den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af
tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid
Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta
stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har
värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.
Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk
med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få
kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets
upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.
Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och
aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.
Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter
ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.
I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå
under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra
den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika
trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi,
deras förste konung.
Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden tilltog, kulturen
uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med
sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna
blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.
Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga
kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade
sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen
illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.
Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla
krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa
föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på
rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla
familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i
äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.
Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos
dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras
efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell
framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha
användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för
åkerbruk och fiske -- kort sagdt, allt, som hos andra nationer är
kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling -- så har man svårt
att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna
härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de
i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera
uppåto.
Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett
själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. -- När solen
gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo
prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i
fullt utbrott. --
Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som
inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de
voro, och hvars lära de sökte utbreda.
Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva
konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det
egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu
i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som
föddes af solens dyrkan.