över Skinnarviksbergens bryn och som var synlig från alla Norrmalms
gränder som öppna en utsikt åt Mälaren; det var en kvarn med sex vingar,
vilken bar namnet av gagnet och kallades benmjölskvarn. Vid foten av
denna tingest, på höjden av Södermalm föddes Gregorius Ballhorn. Detta
kunde nu vara ganska likgiltigt, då det rör en sådan utmärkt person som
Ballhorn, men vi veta av den nyare filosofien, huru stort inflytande
barndomens intryck kunna utöva på en blivande stor man. I det lilla
samhället på Skinnarviksbergen bestämdes Gregorius tidigt att av fem
bröder läggas på till familjeärans uppehållande och rasens förädling. De
fem bröderna blevo mjölnardrängar, men Gregorius fick gå i skola. Tre
omständigheter, till utseendet obetydliga, gåvo nu sin riktning åt det
unga sinnet. Genom att umgås med mjölnardrängar, som icke visste att
mensa betyder bord, lärde sig Gregorius snart att behandla alla människor
som mjölnardrängar, helst dessa hans anförvanter med aldrig svikande
vördnad och beundran sågo upp till honom, som skulle förbättra deras
stackars ras.
Genom att dagligen hava för ögonen skådespelet av huru sådana bortkastade
ting som gamla urkokta ben kunde leda till nytta och föda en familj med
sex pojkar, fördes den unges tankar tidigt in på en stråt, som genom sin
ensidighet skulle bringa mannen in i stupiditetens avgrunder. Han fann
nämligen snart att allt som var bortkastat ägde värde och därifrån var
han snart inne på att det bortkastade var det bästa. Man borde således
samla allt bortkastat och därmed var samlaren född. Gregorius travade
omkring i alla tobaksland i Mariatrakten och samlade porslinsbitar; som
de mest voro olika varandra, uppstod verkligen snart en samling. Hade en
skärva legat över två år i jorden så att glasyren angripits, då var det
ett mycket gammalt porslin. Varför skulle det vara mycket gammalt? Jo,
för att få större värde för ägaren. Härmed var han inne på
antikvitetsvurmeriet. Bröderna, som icke ville anse dessa porslinsbitar
med vederbörlig aktning, blevo behandlade med vanvördnad. En yngre bror,
vars samlingslusta härav väcktes, tog sig för att samla sardinlådor,
vilka som bekant förekomma i alla tobaksland, men denna samling vann icke
broderns bifall, lika litet som då han senare samlade ostronskal och
tyglappar.
En tredje biomständighet, som skulle bli olycksbringande för Gregorius,
var den höga synpunkt varifrån han vandes att se ner på samhället; när
han nämligen stod på kvarnbacken såg han alltid Stockholm under sina
fötter och Stockholm det var naturligtvis hela Sverige för honom. Det var
under sådana höga vyers inflytande den tanken föddes hos honom att han
skulle bli Argus-Johanssons efterträdare och överta gamla Sverige. Han
såg det ju dagligen ligga vid sina fötter och liksom blicka bedjande upp
till honom: tag upp mig.
Vi göra nu ett språng över utvecklingens mindre betydelsefulla skeden och
kasta oss genast in i Uppsala. Med Gregorius' invanda höga vyer från
kvarnbacken, måste han genast betrakta Uppsala som en småstadshåla och
studenterna som mjölnardrängar. Därigenom vann han snart en aktad
ställning i studentkåren och erhöll i Estetiska föreningen uppmaning att
hålla föredrag. Gregorius är idealist, behöva vi anmärka det, och som
sådan är han naturligtvis beundrare av alla Sveriges idealistiska kungar,
och således mest Carl XII. Han beslutar sålunda att hålla ett föredrag om
Carl XII, men för att avvinna honom ett nytt intresse och erinrande sig
benmjölskvarnen, tar han ett sådant ben som icke förr varit malt på. Carl
XII som filosof, matematiker, nationalekonom, artilleriofficer, det var
gammalt, nej, Carl XII som estetiker, det var nytt. Saken var den, att
Carl en gång under vistelsen i Lund blev angripen av en magåkomma och av
misstag råkade springa in på en föreläsningssal. Olyckan ville att
professorn läste estetik. Carl, som icke ville somna offentligt, tog upp
sin kniv och karvade i bordet precis som andra akademiska medborgare.
Föreläsningen rörde borghesiska fäktarn. Carl som icke kände borghesiska
fäktarn, hörde icke på, utan skar ut ett par ridstövlar i bordet. Efter
föreläsningens slut kom professorn fram till kungen och ville tala
estetik, men denne sparkade honom i ändan på sitt vanliga rättframma
sätt, vilket tillvann honom alla studenternas hjärtan. Kungen blev också
genast vald till hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet
införlivades med konstmuseum i Lund.
Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick Ballhorn genom
att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där kungens namn stod,
och med det namnet kunde man köra långt. Sedan fanns ett brev ibland Carl
XII:s utgivna brev, där Carl anhåller att ögonblickligen få ritningar
till en kasern. Aha! Han förstod arkitektur! Avhandlingen, som
beledsagades av ett faksimile av stövlarne, ådagalade fullständigt att
Carl XII icke, »såsom man hittills inbillat sig», var uteslutande
officer, utan att han var en mycket framstående estetiker, och särskilt
intresserade sig för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i
Lund och var en tecknare av första rangen som med något mera utbildning
kunnat få en hög plats i vår »tyvärr oskrivna» konsthistoria. Efter denna
framgång var det som Ballhorn utvecklade sin benmjölnarverksamhet i stor
skala. Han släpade fram ur klädstånd och vindar gamla papperslappar, som
det var skrivet på. Här kommo nu intrycken från tobakslanden fram och
skapade en sats som icke kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl
tillämpas. Allt som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi;
icke medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför
var glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas i
litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges
klassiska författare.
De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta, grävdes
nu upp och i den nya upplagan av skolornas litteraturhistoria infördes en
hop glada eller melankoliska bruksbokhållare och prästgårdsmamseller som
haft den lyckan att skriva vers för hundra år sen och -- glömmen icke det
-- haft den äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare
omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien
stod nu »utgiven av Gregorius Ballhorn» på varenda sida. Men att denna
sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den
största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då
en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind
och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans
värdelösa. (Nu måste vi för de mindre bokkunnige upplysa om meningen med
de två stora orden. Upptäcka är lika med: låna ur ett bibliotek, och
utgiva lika med: läsa korrektur på.)
Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad. Hädanefter
voro alla upptäckter som för all framtid kommo att göras av andra än
Ballhorn förklarade värdelösa!
När nu dessa oskyldiga poeter gått till odödligheten genom Gregorius
Ballhorn, och inga fler fingo upptäckas, tyckte Gregorius att
litteraturen var en honom tillerkänd och numera omistlig erövring. Nya
oupptäckta länder vinkade i fjärran och benmjölsintrycken verkade
mäktigt. Ballhorn hade snart gjort en ny upptäckt som genom sin skenbara
orimlighet skulle slå världen med häpnad: »Det var icke i böckerna vi
skulle läsa människans historia, ty språket var som bekant tillkommet för
att dölja människans tankar, nej, det var utanpå dessa böcker, där den på
naturens omedvetna ståndpunkt sig befinnande konstarbetaren oreflekterat
tryckt tidevarvets stämpel i för den andligt skumögde, visserligen
oläsliga, men för den seende, så vältaliga hieroglyfer. Bokbinderiets
historia är mänsklighetens -- in nuce (i en nöt)». Denna djärva hypotes
som skulle hava behandlats med löje om den kommit från någon annan än
Ballhorn, mottogs med jubel, och snart lästes inga häftade böcker i den
lärda världen; man bara samlade bundna och dem läste man icke längre,
utan man betraktade deras pärmar genom loupe. Man såg i pergamentbanden
(icke det skinntorra, utan) det högre djurlivets varmblodiga omhölje, på
vilket människohanden (mässingsstämpeln) tryckt sina fotspår (!) under
vandringen genom odlingens nio världar, under det pappbanden med det
lägre växtlivets vävnader icke kunde giva samma levande uttryck.
Man förvånades över sådana härliga upptäckter såsom att band från
renässansens tidevarv voro prydda med renässansornament och band från
rokokon i rokokoornament. Nu behövde man icke längre råka i tvivel om en
boks ålder, ty nu hade den nya vetenskapen skingrat allt mörker. Förut
hade man nämligen måst slå upp boken och läsa på tryckåret, nu behövde
man bara se på pärmarna. Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit
Svenska Bokbinderiets historia -- på entreprenad, och han fann snart
formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess
bokbindares».
Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten
fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk
ännu vågat avdriva. Att Ballhorn var idealist hava vi ovan förklarat
onödigt att anmärka; med sin idealistiska riktning förenade han en stor
kärlek för det liderliga, ty sådana motsägelser kunna vi råka på i det
outrannsakliga människohjärtat. Men han hade en viss urskillning
härvidlag. Allt som rörde könsförhållanden och var skrivet före år 1850,
det var humor; men med smuts (som idealist älskade han ordet smuts)
menade han alla angrepp (efter 1850) på konungar, drottningar,
serafimerriddare, generaldirektörer, kommendörer, litteraturhistorici och
samlare. Nu beslöt Ballhorn att visa svenskarne vilka dolda skatter av
humor de ägde, och han anställde en djupgrävning i gamla visor tryckta i
år, hämtade ur minnet alla oanständiga historier han hört på krogar och i
idealistkotteriet, plockade ut otryckta bitar ur klassiska författare,
utgav dessa under den humoristiska titeln: »Geranier plockade vid
Parnassens fot». Som det mesta var vers, mottogs det av idealisterna med
uppräckta händer, men justitiekansleren som var en arg realist, det vill
säga lät saken gälla för vad den var, konfiskerade upplagan, som sedan
blev en stående raritet på de bättre bokauktionerna. Som justitiekanslern
var kommendör, vågade icke idealisterna göra larm, utan saken nedtystades
genom några andra kommendörers bemedling. Ballhorn hade emellertid
övertagit Sveriges humoristiska litteratur, och senare försök, ehuru i en
bättre riktning, hava av honom blivit hänsynslöst förföljda.
Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns
Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat
offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i
konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns
Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till
och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt
Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige»,
vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste
allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om
hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla
idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns
konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän
konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela
världens alla konster! Och detta på hundra sidor! Kolossalt! Men så stod
ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska
Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet,
i vilket tillkännagavs att Ballhorns bearbetning var en bearbetning av
en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de
kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så
här: humbug! Men saken tystades ner, ty idealisterna hava en oerhörd
förmåga i att tysta ner -- somliga saker. -- Svenska konsthistoriens
skrivande hade blivit uppskjutet i tjugufem år! Se där verkningarne av
entreprenadsystemet! Och följden! Jo, två månader därefter utkom första
häftet av en annan författares sedan många år hoparbetade Svenska
konsthistoria. Ballhorn slog ner som en blixt, skrev »varningar» (ny form
av anmälning) i alla idealisttidningar, hans vänner tjöto över att
arbetet, på vilket man väntat så länge, råkat i sådana orena händer, då
»mannen» var given; några kallade det inbrottsstöld, förräderi
o. s. v.; arbetet avstannade med första häftet, förläggaren förlorade
20,000 kronor och författarens framtid var förstörd.
Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar
på Ballhorns grav.
Frid över ditt stoft, gamle benmjölare!
* * * * *
Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den
svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men
obehagligt göra. De skola läsa alla osedliga böcker som utkomma och, vad
värre är, recensera (eller varna) för desamma, de skola besöka alla
oanständiga varietéföreställningar, varigenom de aldrig få tid att se en
god pjäs på nationalteatern; de skola se på alla oanständiga
fotografier, som säljas på gator och i bodar; när det icke spelas på
varietéteatern skola de tillbringa aftonen på krogen, för att höra på
ungkarlshistorier och se efter huru mycket punsch ungdomen dricker; vilja
de sedan vara nitiska, måste de gå ut på illa kända gator och antasta
prostituerade kvinnor, för att få reda på detaljerna i deras hemliga
yrke.
Ödet, som har sina grymma nycker ibland, hade till översteentreprenör för
detta välgörande sällskap utsett en person som aldrig drömt om en sådan
ära. Han hade efter en vild ungdom under årens lopp och genom
släktförbindelser tillskansat sig en lärareplats vid en anstalt, där unga
damer åtnjöto undervisning och vilka måste betala hans ynnest med sin
ynnest. Då och då hördes ett hotande mummel, men vår entreprenör var
frimurare och saken tystades alltid ner. När nu en tidig, kanske alltför
tidig ålderdom inträdde, och den gamle mannen, den vördade läraren, var
trött och mätt och längtade till ro, stego några dunkla aningar om en
viss ostraffad brottslighet fram, och den annalkande döden ledde hans
tankar in på allvarliga ämnen. Han tog avsked från sin lärarebefattning,
vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid
avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade
mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att
hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv
aldrig drömt sig äga. Efter avskedet kastade han sig in på religion och
välgörenhet och greps ögonblickligen av de välgörande fruarne, vilka just
nyss avslutat leveranskontrakt med osedlighetsentreprenörerna. Vilka
helvetiskt uttänkta belägenheter den arme syndaren nu råkade i, vilka
kval för den arme, då han en dag befinner sig som överste för
osedlighetsentreprenörerna. Hans sista år voro ett helvete sådant endast
en Dante kunnat uttänka det åt sin värsta ovän.
Han vaknar om morgonen efter en orolig natt, ty han har måst läsa Zolas
sista roman i svensk översättning.
Det väntar någon i mottagningsrummet.
Det är en välgörande fru, som är mycket rik, men icke skäms att tigga
offentligt i tidningarne. (Sedan polisen förbjudit fattigt folk att
tigga, hava de rika i stället ostraffat slagit sig på den näringen.)
-- Har ni sett uselheten? utropar hon och tager upp en packe fotografier
och andliga skrifter.
Direktören har icke sett; men nu måste han se. O, vad hans gamla syndiga
nerver skaka; han vänder bort sitt ansikte!
-- Men det är förfärligt, utbrister han och hans askgråa ansikte rycker
av sinnesrörelse.
-- Man skulle kunna rodna, säger frun, om man icke hade det etiska
momentet i sitt självmedvetande.
-- Dem renom är allting rent, säger direktören och sorterar korten på ett
sätt, som antyder en stor färdighet att handskas med kort.
-- Var ni på varietéteatern i går?
-- Nej, jag läste Zola. Vilken bottenlös dy, vilka skändligheter han
pådiktar den välgörande kejsaren och den dygdiga kejsarinnan.
(Här måste anmärkas att osedlighetsentreprenörerna såsom sannskyldiga
entreprenörer icke tillåta någon annan att röra i dynghögarne; det vilja
de göra själva! Därför lida de icke Zola.)
Det ringer igen hos vår direktör. En ung flicka, som skulle kunna vara en
Perowska vad entusiasmen och hänsynslösheten beträffar, erhåller
företräde:
-- Har direktören läst sista avhandlingen om ärftlig syfilis i The
Lancet?
-- Nej, jag har hållit på med en uppsats om Zola.
-- Nå, då måste ni läsa den, ty styrelsen har genom mig uppdragit åt
direktören att skriva om ärftlig syfilis.
Direktören, den gamle grånade skörlevnadsmannen, rodnar svagt på de delar
av kinden där han företrädesvis brukar lägga sminket, men han bleknar
genast och blir likvit.
Varför bleknade han? Låg det något lik i skåpet, som den unga Perowska
känt lukten av? Hans blickar söka ett hål på golvet, en lönndörr på
väggen, en hiss genom taket, för att släppa honom ut ur detta rum där han
icke kan fortsätta sin tillvaro utan att brinna ner inför dessa blickar,
som betrakta honom.
-- Ni lovar att skriva, herr direktör?
-- Jag lovar! Och han räcker handen till avsked.
Han blir ensam. Några minuter står han försjunken i sina tankar, därpå
tar han sin nyckelknippa, öppnar chiffonjéklaffen, drar ut en av
smålådorna. Hans öga dröjer ofrivilligt på de granna banden och de
lysande stjärnorna. Där ligger Nordstjärnans svarta band, svart som
ämbetsmannens allvar, svart som sorgen över utebliven befordran till det
blåa bandet; och stjärnan strålar så vänligt nescit occasum, »han kan
icke avsättas», en erinran om att ägaren lyckats hålla sig vid sin syssla
oaktat det smygande missnöjet; där ligger franska Hederslegionen; rött
som en blodfläck lyser bandet påminnande om de blodiga bragder som gav
den sitt upphov och om den fredliga (den att tillägna sin
doktorsavhandling till kejsar Napoleon), som förskaffade ägaren densamma;
turkiska Medjidieorden, som han fick för att han hjälpte Portens sändebud
att äta upp en middag på Hasselbacken, italienska Kronorden, som han
mottog i Civita Vecchia, därför att han lyckats vara uppbördsläkare på
ett svenskt örlogsfartyg som gick i Medelhavet, ryska Stanislaiorden, som
han fick i utbyte mot den Vasaorden hans hustru kunde skaffa den ryske
brännvinsbrännaren och verklige statsrådet under dess vistelse i
Stockholm.
Han beskådade härligheten med dystra blickar. Hur litet den betyder för
ägaren och hur mycket för den som icke äger den! Han drar ut lådan och
ställer den på klaffen. Därpå träder han in handen och får ut en
lönnlåda. Här har han trott sig begrava några minnen av ungdomens
förvillelser, men de hava dykt upp igen och gått igen; han tömmer lådan
på dess innehåll, en samling fransyska fotografier, och han kastar dem i
kakelugnen där en brinnande eld förvandlar dem till aska. De rulla sig
som ormar under den förtärande branden, alla dessa fresterskor med
svällande former, och han tycker sig i kakelugnsöppningen skåda uppträden
ur Dantes helvete och Ehrenstrahls yttersta dom.
Äntligen äro de försvunna, de vällustiga och uppskakande bilderna. Han
andas lättare och går till fönstret för att vila sitt öga vid dagsljuset.
Vad var det? De döda hava stått upp! Ligga icke en hel här av dessa
synderskor på hans skrivbord? Jo! -- Den välgörande frun hade glömt dem!
Nå, det betyder ju ingenting, ty hon kände icke vad som låg i chiffonjén
bakom ordnarne. Han samlar ihop korten och lägger dem i sin
skrivbordslåda; de såldes i går utanför teatern av en fattig gosse, vars
mor ligger på lasarettet, och i övermorgon skall gossen i polisen och då
skola fotografierna vittna.
Därpå sätter han sig vid sin toalett. Han känner sig orakad. Hm! Det är
en underlig känsla den där att känna sig orakad. Ansiktet är otrevligt,
man erfar intryck av att man icke är snygg, de finare linjerna i huden
äro igengrodda, små skuggor gå fram här och där och göra att man ser
förstörd ut. Rakborsten far över hakan och kinderna, den mjuka
tvållöddern värmer och smeker som en fin liten hand, en svag mandeldoft
väcker minnen som av sammet, grävsvinshåren stryka ut som hartassen på
griffeltavlan, och när man ser sig i spegeln, kan man icke se hur gammal
man är; det är som snön då han faller på höstsmutsen. Och så kommer
kniven som raderar ut allt och lämnar huden så frisk och ny som på en
yngling! Hans panna ljusnar när han betraktar sitt nyförvärvade ansikte i
spegeln, och då han stiger upp och knyter sin halsduk, har han återvunnit
sig själv. Han är åter inne i sin roll, hedersmannens, den vördade
lärarens, riddarens av alla de ordnarne som ligga i lådan framför
fotografierna ... nej, de äro uppbrända nu!
Han tar det omnämnda häftet av The Lancet, betraktar det med likgiltiga
blickar som man betraktar varje annan tidskrift av vilken man just icke
väntar sig varken nöje eller lärdom. Han läser om ärftlig syfilis som om
han läste om gödselvattning i lantbruksakademiens tidskrift -- det rörde
honom inte. Och när han slutat läsa, tar han en penna och börjar skriva.
Och han börjar så här:
»Av alla de följder osedligheten medför torde ingen vara av en så
oroväckande och farlig natur som» (här stannade pennan ett ögonblick, ty
han fruktade att höra dess skärande röst på papperet) »ärftlig syfilis.
Denna sjukdom kan med skäl kallas fädernas missgärningar in på barnen»
(här stannade han igen, men snart var pennan i gång och gick sin bana
till slutet, väsande över samvetslösa fäder, gnisslande över sedeslös
ungdom och skriande över kvinnors lättfärdighet).
Därpå gick han till frukostbordet och drack en halv butelj rött vin såsom
en sannskyldig nestor anstår. Varför bleknade då den vördade läraren
inför den unga kvinnan? Hade han något på samvetet som tvålen kunde
tvätta bort och rakkniven skrapa ut? Vem vet det?
Jo, han själv visste, att hans tankar i ett ögonblick satte sig i en
läkardroska, åkte uppför Drottninggatan, togo av in på Rörstrandsgatan,
åkte förbi cellfängelset, strövade uppför Sabbatsbergs backe och gingo in
på sjukhuset, där en ung man låg i sina sista andedrag umgällande med sin
död en av fädernas missgärningar. Men vad rörde det väl hedersmannen och
riddaren av alla de ordnarne, som lågo i lådan framför fotografierna? Den
sjuke bar ju icke hans namn? Nej! Men han skulle ha haft rätt att bära
det.
Och nestor, huru ägde han mod att referera The Lancet? Kunde tvål och
kniv rena ett samvete? Eller var han en hycklare. Han var en
självbedragare av allra vanligaste slag; han utförde de roller samhället
givit honom. Men samhället, som kände honom, varför log det icke, då det
såg hans namn i spetsen för osedlighetsentreprenörerna, då det läste
festverserna och hörde om hans ordensutnämningar. Samhället log icke,
därför att det erkände samhällsfördragets första grundlagsparagraf om den
offentliga lögnen.
* * * * *
Entreprenadsystemet visar sig även på andra områden. Att Svenska Folkets
historia bland annat är dess flintsakers och säkerhetsnålars har nyss
blivit lett i bevis. Detta har blivit en lätt sak då svenska historien
sedan urminnes tider varit ett kungligt monopol, varigenom
historieskrivningen blivit överlämnad på entreprenad åt några pålitliga
och handfasta personer. Våga ett försök att rita av en flintsak eller en
säkerhetsnål och ni skall få se huru ni blir behandlad som en
inbrottstjuv. Det vågar därför icke heller någon.