ådragit sig en envis magkatarr, varför han måste begagna en brunnskur,
vilken hade den lyckliga verkan att sjukdomen hävdes. En ljusfabrikör
bland stadsfullmäktige tog sina fem svågrar med sig och beslöt att
Svenska Folket skulle illuminera rikets huvudstad. Förste hovmarskalken
skickade en order till nationalteatern att den skulle med en italiensk
opera giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga
tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i
huvudstaden, mötte hans befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel
består egentligen i att man ger en gammal opera, tänder armstakarna på
raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fanns någon opera på
repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarr, bestämmer
man sig för Don Juan. Versstycket beställes av hovmarskalken samtidigt
med förfriskningarne av vederbörande hovleverantör och effektueras med
ackuratess.
Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den
öppnas äro alla biljetterna utsålda.
På aftonen är ändå Svenska Folket samlat i teatersalongen. På första
parkettbänken står blomman av nationen; låga pannor, höga skjortkragar,
fina frackar. De hava ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank så att
det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!
Längre upp på parkett stater och kårer och på amfiteatern sitter den
Svenska Kvinnan urringad och med solfjädrar döljande vad som är ämnat att
ses i fågelperspektiv från raderna.
På första raden: corps diplomatique, en brokig samling från det bildade
Europas stater, vilka skola vaka över att icke det krigiska Svenska
Folket begår några oförsiktigheter. På andra raden sitta stater och
kårer, på tredje raden stater och kårer, på fjärde raden hovbetjäningen
och på femte -- ja det vet ingen.
Det är en lysande församling och man kan vara stolt över ett sådant folk.
Så skulle nationen alltid vara representerad!
Emellertid sjunges Ur svenska hjärtan (corps diplomatique deltar ej i
sången) och därpå framträder publikens gunstling från dramatiska
nationalteatern, eller också den kungliga nationalintendenten för
teaterpjäserna. Han (författaren nämligen) börjar naturligtvis med den
sedvanliga förklaringen, att han icke lärt att smickra, men att han ändå
skall göra så gott han kan.
Därpå framför han en vördsam hälsning från Svenska Folket, som han
träffade vid en middag på Hasselbacken, och berättar att han fann det
mycket lyckligt och belåtet samt att det bad hälsa att det alltid skulle
vara troget och beskedligt. Sedan ger han sig ut på de egna djupen, där
de stora fiskarne gå; återvänder småningom till konungahuset, undviker
med skicklighet att nämna sjukdomens opoetiska namn och bugar sig
slutligen på Svenska Folkets vägnar.
Ridån går upp till Don Juan. De tyska sångarne sjunga så mycket tygena
hålla för att giva ett sant uttryck åt Svenska Folkets glädje över
tillfrisknandet.
Vad som står i Posttidningen kvällen därpå? Ack, inte behöva vi upprepa
vad som är så upprepat; men att Svenska Folket har skrivit det, det är
säkert!
De nyadlige.
Den gamle hade rätt besynnerliga åsikter i statsläran. -- Min son,
brukade han säga, samhället består av släktingar, vänner och bekanta;
samhället är ett kotteri, eller rättare en samling kotterier, vilka alla
regeras av det kungliga kotteriet. Du tror att kastväsendet tillhör
Indien. Det tillhör Gamla Världen. Människorna hava fått för sig den
villfarelsen att utveckling består i att lära det onyttiga, att bildning
består i att kunna vad andra icke kunna, sak samma vad det är. En bildad
person, d. v. s. en som vet när Carl XIII dog, kan icke låta sina barn
umgås med sådana barn, vilkas föräldrar icke veta när Carl XIII dog. En
ämbetsmans barn kunna icke bli hantverkare, de skulle tvina bort och dö
av sorg över hämmad utveckling, urartning eller återgång, vad det nu
kallas. Därför, min son, vill jag att du skall bli hantverkare och dö som
hederlig karl utan att veta när Carl XIII dog.
Men sonen svarade:
-- Varför får jag icke, som de andra, veta när Carl XIII dog?
-- Därför att då vill du också veta när Carl XIV dog och sen finns det
inga gränser. Roten till kunskapens träd heter högfärd. När jag låg i
Uppsala, föll det en student in att studera mandschuriska språket.
Därigenom råkade han kunna något som de andra icke kunde. Följden blev
den att alla skulle studera mandschuriska, ty man kunde icke lida att en
ensam ägde mandschuriskan. På detta sätt hava en hop vetenskaper
uppstått.
Men sonen svarade:
-- Jag vill bli detsamma som pappa!
-- En obefordrad ämbetsman! Son! Du föredrager att vara ett tjänstehjon,
att taga ett liv som en träl i stället för att vara en fri arbetare. Är
du arbetare, så byter du husbonde när du blir missnöjd med honom, är du
ämbetsman, har du honom för livet. Statens tjänster äro fideikommisser;
de tillhöra kotterier, släktingar, vänner och bekanta. Statenstjänster
äro pensioner, som hålla ämbetsadelns släkter uppe. Min far var hökare
och jag skulle förädla rasen. Sedan jag vid gymnasium förstört det lilla
far ägde, förstörde jag i Uppsala vad mor och systrar ägde. Sedan
förstörde jag som extra ordinarie i Stockholm vad fastrar och kusiner
ägde och ännu håller jag på att förstöra vad jag aldrig ägt. Ty jag är
femtiofem år och har aldrig förtjänat mitt bröd. Vad säger du om det?
-- Men 1809 års regeringsform stadgar ju att skicklighet och förtjänst
äro de enda befordringsgrunderna,
-- Regeringsformer äro som alla former livlösa och kunna som alla lagar
bli föremål för tolkningar. Vet du vad tolkning är? När den ena inte vill
förstå vad den andra säger, så skaffar han en tolk, vilken gör en
tolkning. Hör på! I det verk jag som extraordinarie tillhör eller
departementet för Sveriges boskap, vilket har att hålla räkning och föra
böcker över all Sveriges boskap, hände nyligen att chefen dog. Hur gick
det då? Verket höll på att gå sönder, ty det fanns ingen som kände
skillnaden på en springgumse och en bock, ingen som visste huru många
kalvar lades på i Västergötland, ingen som visste när grisarne skulle
mantalsskrivas.
Jo, det fanns en! Det finns i varje verk ett faktotum, ett slags högre
vaktmästare, som vet allt vad de andra icke veta och som gör allas
tjänst. Det är vanligen en mindre ansedd person, med klen ekonomi och
utan utsikt att bli befordrad; det är just honom 1809 års regeringsform
utsett till chef, emedan han är den dugligaste, men kunglig majestät och
regeringsformen äro icke goda vänner och i de flesta verk äro duglighet
och förtjänst ganska farliga egenskaper för innehavaren, såvida han icke
genast intager sin roll som faktotum.
För tillfället var jag nu den dugligaste. Den som var chefen närmast blev
tillförordnad chef, men därför var han icke den blivande chefen, och han
blev det icke heller, ty han var icke något chefsämne. Med chefsämne
menas något mycket obestämt; ibland menas en person, som för det första
har ett fördelaktigt utseende och stark skäggväxt, är fullmålig, det vill
säga håller minst sex fot, har råd att bära verkets uniform, äger en
eller ett par utländska ordnar, så att han kan visas i deputation på
slottet, har ett namn, som icke slutar på son eller berg eller lund, med
ett ord är en presentabel karl. Det är märkvärdigt att se huru ett
chefsämne alltid känner med sig att han är född till chef; han uppför sig
redan på lägre tjänstegraden som chef, behandlar kamrater med
överlägsenhet och vaktmästare med förakt; han sköter sin tjänst illa,
sätter för andra arbete, klandrar allas göranden och gör ingenting själv,
ty, säger tjänstemannainstruktionen, en chef får icke deltaga i de
löpande göromålen utan överskåda det hela. Och han överskådar det hela.
Han överskådar posten när den kommer och ser efter vad tjänstemännen
mottaga för brev, han läser alla brevkort, håller reda på alla
befordringar och utnämningar i alla verk. En dag mottog jag ett brev med
folkbankens stämpel utanpå. Chefsämnet hade sett det och han rapporterar
till chefen att jag hade dåliga affärer. Det har jag också, men det
brevet innehöll en kallelse till bolagsstämma, ty min syster har en aktie
i bolaget. En dag emottog en kamrat (utan dåliga affärer) en
middagsbjudning från en kanslist i Överståthållarämbetet, vilken varit
nog oförsiktig att begagna ämbetets kuvert. Chefsämnet inberättar att
kamraten fått ett utslag på halsen. Ett sådant livligt intresse för
verket kunde icke i längden bli obelönat, men denna gång dröjde det litet
längre än eljest.
Det var en morgon två månader efter chefens död. Man hade varit ovanligt
hövlig mot mig under denna tid, ty jag skulle utreda och städa efter den
avlidne. Chefsämnet, som icke fått förordnande, var vid dåligt lynne, och
sökte sin vanliga åskledare: diariet. Han slog upp några längder på
oringade svin och anbefallde fem åtals anställande. Därpå utfärdade han
några hotelsebrev för olaga slaktning. Men hans sinne blev icke lättare.
Dova rykten gingo omkring i rummen och slutligen kom en notarie fram med
den upplysningen, att varken chefsämnet eller den tillförordnade skulle
bli utnämnda, utan en helt annan, en främling.
Det var ett slag! Främlingen hade börjat som akademiker, fortsatt som
litteratör, bolagsman och boktryckare, tjänstgjort vid riksdagens kansli
och slutligen blivit en politisk person med dåliga affärer, det vill säga
skrivit i tidningarne åt regeringen och skulle nu belönas. Men chefsämnet
och den tillförordnade skulle tröstas. Regeringen kastar in en
proposition till riksdagen om två nya platsers tillsättande i
boskapsdepartementet, vilkas blivande innehavare skulle få titel av
underchefer och erhålla Nordstjärnan, varförutom chefsämnet blev nämnd
till kammarjunkare, som gav honom rang före chefen och vita plymager i
hatten. Riksdagen kunde naturligtvis icke annat än med tacksamhet erkänna
regeringens omtanke om boskapen och platserna blevo till och blevo
besatta.
Men nu blev ett nytt bekymmer. Två platser blevo lediga efter de
uppflyttade och nu blev ett sökande. Till en av de lägsta skulle jag vara
självskriven, helst jag skött verket i så många år, men nu förklaras att
självskrivenhet icke fanns och att endast skicklighet och förtjänst voro
befordringsgrunder.
Den nye chefen, som ägde en brorson i departementet för grödan och en
systerson i departementet för fisket, befordrade dessa »på grund av
skicklighet och förtjänst». Jag stod på förslaget men kunde icke
befordras emedan jag var »för gammal» och emedan jag hade »dåliga
affärer».
Sonen sade:
-- Men chefen hade ju också »dåliga affärer»?
-- Det var ju just därför han också blev befordrad.
-- Men huru kom det sig från början att du aldrig kom fram?
-- Det kom sig av flera orsaker. Jag skrev in mig i sex verk. I det
första var chefen östgöte och han befordrade av princip endast östgötar;
det är en lämning av den gamla förbundsförfattningen; i det andra var
chefen läsare och jag ville icke stå och hänga utanför hans bänk i
Beskowska kyrkan; i det tredje, som var ett dömande verk, hade jag något
utsikt, men en oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. De
gamle domarne dömde en dag i bakrus en stattorpare till sex månaders
straffarbete för att han lagat en plog på söndagen. Jag erinrade de gamle
om en nyss tillkommen kunglig förordning, som upphävde straffbestämmelsen
om fängelse för sabbatsbrott. Först förnekade de förordningens tillvaro,
och då jag lämnade fram det tryckta exemplaret, ja, så blev jag
obefordrad. I det fjärde verket, som var ett granskande verk över
ämbetsmännens räkenskaper, bestod min lön i provision på de fel jag
upptäckte. En dag upptäckte jag att man under loppet av många år upptagit
skoning åt arméns vakanta hästar. Med triumferande min bar jag fram min
upptäckt till chefen, som tackade mig med ett bittert leende och lade
undan handlingarne. Jag återsåg aldrig de handlingarne mer och aldrig
några andra heller, och så var jag från den banan.
Sonen:
-- Men det var ju din syssla att upptäcka fel?
-- Fel, ja, men icke brister!
-- Vilka upptäcka brister då?
-- De upptäckas icke! Därför har man chefernas årsberättelser att allting
är som det skall vara! Därför har man tidningar som säga att svenska
ämbetsmannakåren är den bästa i Europa, därför har man festtalen som säga
att den svenske ämbetsmannen är ett mönster av samvetsgrannhet, och
därför har man Nordstjärnan som nian får när man varit befordrad i tio år
och icke blivit beslagen.
Min son! Din farfar var hökare, jag fick aldrig Nordstjärnan; låt oss
återgå till vår bestämmelse; vi äro icke födda till jarlar, låt oss
fortfara att vara trälar och vara lyckliga; snart kommer nog trälarnes
tid och då är kanske gott att icke vara jarl.
* * * * *
Om människorna av somliga indelas i civila och militära, så indelas
återigen militärerna i löjtnanter och icke-löjtnanter. Det finns intet
streck på hela den sociala skalan som är så oöverstigligt som det mellan
underofficeren och löjtnanten. En skomakares son kan bli professor, en
bonde minister, en löjtnant biskop, men en underofficer blir löjtnant
först då han vid gravens rand lämnat tjänsten och givit skriftlig
förbindelse på att häri aldrig skall begagna uniformen. En soldat kan
befordras -- till korpral, sergeant och fanjunkare, men en underofficer
kan aldrig befordras förrän som sagt i sin dödsstund, och då är det så
dags. En löjtnant kan vara förtrolig med en soldat, men aldrig med en
underofficer. Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om
utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt,
hämmande i sig och är därför sällan lycklig.
Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig
lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli
styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte
sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade
yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka
honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men
vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås
med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något
pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas
bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått.
Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse
bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle
spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara,
förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av
modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten
är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har
därför något berättigat i sig.
Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och
icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva
löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han
beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.
Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela
det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt
förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt folk bland dem
och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo
uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och
vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för
föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.
Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i
sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och
Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre
grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade
manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och
sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till
livet.
Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han
ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan,
vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de
omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och
skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av
en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist
bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av
pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo
honom här med fräcka ögonkast.
Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och
frågade:
-- Vad heter du?
-- Jag heter Lundqvist.
-- Fy fan! svarade den längste och svaret hälsades med bifallsskratt.
Uppmuntrad härav fortfor han:
-- Vad är din far?
Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student
kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av
presentation, flammade nu upp och svarade:
-- Med vem har jag den äran att tala?
En örfil blev svaret och frågan upprepades:
-- Vad är din far?
-- Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.
Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon
militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad.
-- Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är
akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord
av femtio icke-studenter.
Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd, som han med möda
bestigit, och hans lidanden under den treåriga fängelsetiden har han
aldrig haft mod att upprepa, knappast för sig själv.
Han kände sig som en opersonlig liten del i en maskin. Hans borgerliga
namn upphävdes och han blev ett nummer i en samling. Allting var så
omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde mest med trumslag,
ihåliga, döda, oartikulerade ljud. De evigt återkommande kommandoorden
tycktes komma från en maskin och gjorde genom vanan hans hjärnverksamhet
överflödig. Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön,
allt gjordes till sist som av sig själv av hans muskler. Bland det
värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka
häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna
kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom
förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.
Han avlade en vacker utgångsexamen. Då han skulle välja regemente
uppstod, i anledning av svaren på de två livsfrågorna: Vad heter herrn?
och: Vad är herrns far, nya svårigheter. Guvernören anbefallde Jämtlands
fältjägare eller Västmanlands regemente såsom havande den bästa »turen»
(det vill säga voro längst avlägsna från huvudstaden och från Karlberg),
men Lundqvist hade underkastat sig de tre fängelseåren endast och
allenast för att komma in på Svea artilleri, och han stod fast. Detta
regementes officerskår tillfrågades, om den ville mottaga den nye
officeren. Sedan de två livsfrågorna ånyo blivit framställda blev han med
en rösts övervikt mottagen. Denna röst skall ha tillhört en
regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt
värdera båda.
Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och
fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och
sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje
var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att
regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom,
knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty
det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som
att ha gått in på det regemente, där fadern var underofficer, det kunde
de aldrig.
Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han
ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans
trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra
av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära
varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift
var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon
uppgift.
Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre
år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra
av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga,
mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till
inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och
baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet
i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra
vetenskap äcklade honom.
Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva
regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.
Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns
dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom,
fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse
att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han
kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt
icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, bli befordrad, få
löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och
han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer
utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga
ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som
människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person,
utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb,
vars livré han bar och som han icke fick fläcka.
Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör
anställdes.
-- Löjtnanten umgås med sluskar?
-- Nej!
-- Man påstår så?
-- Det ljuger man!
-- Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?
-- Det är unga artister och litteratörer.
-- Vad heta de? Känner jag deras namn?
-- Nej, det tror jag inte!
-- Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!
-- Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.
-- Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter
mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?
Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig
inne i fem dygn.
Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och
hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar.
Stämdes för en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det
honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke
skämma ut officerskåren.
När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till
honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man
kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man
ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna
kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och
mest förtjänte.
Resande landsmän berätta att de på den avlägsna Rue Monceau i quartier
Latin funnit ett levande skelett i en säng. Saknande gångkläder hade han
tillbragt ett halvt år i denna säng, studerande Darwins lära om arternas
härledning och utvecklingsteorien, och hade efter anställd jämförelse
mellan sig och sin starka fader kommit till det resultat, att han hade
urartat genom uppfostran, och genom densamma blivit urståndsatt att
fortsätta kampen för tillvaron.
Landsmännens mera populära förklaring, att han var ett offer för
högfärden, sin släkts och sina kamraters, vann mera anslutning.
Våra entreprenörer.
I små samhällen och hos utlevade nationer, vilka förlorat
företagsamhetens gåva, uppstår lätt ett missförhållande, som är noga
bekant under namnet entreprenadsystemet; det behöves blott att en herre
med något litet relationer stiger fram, »viker av» en stol och säger: det
är min, hans vänner instämma genast och säga: det är hans, och det är
hans på livstid. Ve den som vågar titta åt den stolen.
I Sverige, som nu faktiskt är ett litet samhälle, har detta
missförhållande varit beständigt, och just genom detsamma har den odygd,
vilken eljest är gemensam för hela mänskligheten, avunden, råkat att
synas mer hos svensken än hos andra (efter vad man påstått).
Emellertid!
Efter Argus-Johansson, vilken som bekant övertog Sverige strax efter
1809, hade riket legat för fäfot i några och tjugu år, då Gregorius
Ballhorn hade hunnit födas och växa upp till yngling.