komma att upptäckas och vilka bevisa annat än att Karl XII, Gustav II
Adolf och Carl Michael Bellman voro födda gudar, äro förfalskade. På
denna grund förklarades Gustav II Adolf hava förfalskat sin egen
namnteckning, då han i egenhändig skrift angivit orsaken till
trettioåriga kriget vara politik, och man är betänkt på att vid nästa
jubelfest få hans obefläckade avlelse införd i den augsburgska
bekännelsen. Om Carl Mikael Bellman borde aldrig den som har hustru och
barn yttra sig; kalla honom Sveriges förnämste vissångare och uteglöm
bara epiteten gudaboren, oupphinlig o. s. v. och ni skall göra väl att
sälja ert möblemang och köpa biljett till utrikes ort.
En gammal man, som vågat kalla Bellman aristokrat därför att han
lovsjungit menedaren Gustav III:s statskupp, hade sådana erfarenheter av
saken att han på dödsbädden testamenterade detta råd till sin avhållne
son: »Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalskriv dig som
ateist, angrip det regerande konungahuset, men för d--n rör aldrig vid
Carl Michael Bellman; våga aldrig hysa några andra än andras meningar om
honom; anfäktas du av tvivel, så gå ut i ödemarken, men tig, tig; säg att
han är nationalskald, skriv i tidningarne att det inte finns någon svensk
bonde av de fyra miljonerna som icke älskar hans visor, som icke kan dem
utantill; har du röst som en korp, så lär dig sjunga Bellman; får du en
son, så döp honom till Carl Michael, får du en dotter så kristna henne
till Ulla, köper du en brännvinsflaska, när du skall sätta bo en gång, så
rista hans namn på ena och Gustavs på den andra sidan. Jag, min son, var
nog olycklig att ha en annan mening än de andra; var är ve, var är sorg?
Vad var läsarnas ofördragsamhet, franska skräckväldets hänsynslöshet mot
den förföljelse som de frisinnade anställde mot mig, samma frisinnade som
varje dag predikade tankefrihet och som kunde bli uppskakade av raseri,
då de sågo våld begås mot den heliga tanke- och yttrandefriheten;
fullblodiga demokrater blevo blinda av ilska och tyckte sig se en
demokrat i Bellman, i Bellman. Gudar! -- Vilka anställde och ledde
Bellmansförföljelsen tror du? Jo! Bellmansentreprenörerna! Min son,
uppfyll min sista önskan innan jag lägger igen ögonen! Bliv entreprenör
-- och du skall bliva stor -- och lycklig!»
Oaktat överdrifterna i dessa den döende mannens ord kunna vi icke förneka
dem en viss grad av sanning. Av erfarenhet kunna vi vara i stånd att giva
unga författare ett lika gott råd, som de icke böra underlåta att
begagna. Om du är ung och ännu icke skrivit något egentligen, på sin höjd
några versstycken, som dock ännu icke utgöra en julbok, om du vill
framåt, men icke har tillräckligt stark kropp att du kan undvara en och
annan middag, om du sätter värde på en god cigarr och icke kan leva utan
människors smicker, om du med ett ord vill komma fram utan något besvär
alls, så låt poussera dig, knuffa fram dig, av entreprenörerna, av
ryktbarheter, vilket för övrigt kan bli dig ganska behagligt då dessa
dina beskyddare alla äro beskyddarinnor. Vår gamle vän som skriver
litteraturanmälningar i Den obesticklige erhöll en dag ett
inbjudningskort till en litterär séance på Grand Hotel. Lockad av
inbjudarinnornas namn och i förhoppning om en god supé var han nog
obetänksam att infinna sig på platsen. Där finner han samlade alla
Stockholmstidningars litteraturrecensenter, inträngda i fönstersmygar och
belägrade av beskyddarinnor, så att de icke hade någon annan utväg till
flykt än att gå ut genom fönstren. Försiktigtvis hade entreprenörerna
tagit våningen tre trappor upp, så att varje tanke på flykt var omöjlig,
helst dörren var strängt bevakad av en tebricka. Teet serverades också
under bevakning så att våra litteraturanmälare måste pina i sig den för
dem motbjudande drycken och doppa skorpor till på köpet. Efter teet
serverades en ung man med fördelaktigt utseende, vilken varit snäll att
lova ett föredrag. Herr Lagerström, så hette han, var nog blygsam att
bedja om ursäkt innan han började en föreläsning om Henrik Ibsen. Vilka
njutningsrika timmar, det var två timmar, för våra gamla bokanmälare att
få en liten repetitionskurs i Ibsens skrifter, och huru lärorikt att få
en ny synpunkt över sakerna, helst denna synpunkt var delvis avvikande
från deras egen! De vredo sig som trampade maskar, de kastade längtande
blickar mot dörrarne om icke någon punschbricka skulle synas (om toddy
hade de övergivit allt hopp), de langade tobaksrullar bakom damernas
ryggar för att motarbeta verkningarna av den för dem ovana tedrycken. När
predikan var slut, måste de gå fram och tacka den okände ynglingen, måste
de svara »charmangt» när beskyddarinnorna frågade dem om det icke var
bra. Därpå gavs tecken till uppbrott. Supén då? Fanns ingen!
Men ännu återstod en angenäm överraskning som damerna på sitt vanliga
älskvärda sätt förstå att anordna. Vid dörren satt en vaktmästare med en
blyertspenna och en lista. Var det insamling också? Nej!
-- Två kronor och femtio öre, om jag får be!
-- För vad?
-- För tesupé, lokal, belysning och servis.
Motstånd hjälpte icke, förbannelser ännu mindre. Att behöva betala där
man borde haft betalt! Det var oerhört. Men vad gjorde det. Ändamålet
var ju vunnet. Den unge mannen var känd i den litterära världen.
Nedkomna på hamnbryggan svuro våra bokanmälare i månens åsyn en dyr ed
att icke med ett ord i tidningarne nämna om hela uppträdet. Och de
erkände sig skyldiga att bli kastade i Norrström om de bröto den eden.
Och de höllo sin ed.
Detta hindrade alls icke att de följande dag fingo läsa, var och en i sin
tidning, de mest smickrande lovord om den unge mannens föredrag. De kloka
fruarne hade i tid iakttagit teets verkningar och vädrat tobaksrullarne
för att låta en dyrbar tid gå förlorad.
Herr Lagerström fortfor att låta sig bäras på mjuka armar. När han
skrivit sin första enaktspjäs, sammankallade de beskyddande fruarne
kungliga nationalteaterns artister och tidningarnes teaterrecensenter,
men aktade sig att bjuda några bokanmälare. Den förnämste skådespelaren
vid lilla nationalteatern måste läsa upp stycket, vilket läst av honom
måste göra lycka. Dagen efter lyckönskades nationalteatern i tidningarne
till det nya stycket och den inhemska dramatiken till en ny författare.
Att stycket antogs efter den betan, det var givet.
Efter ett par år utan några umbäranden eller missöden var vår Lagerström
så stor författare, att han å sin sida börjat beskydda unga författare.
Han tillämpar därvid en grundsats som han har ur erfarenheten: det är ens
eget fel om en icke kan komma fram.
Nå, men de, vilka icke låta beskydda sig, eller de, vilka icke äro nog
lyckliga att falla de beskyddande damerna i smaken? De finnas icke till
för dem. Första åren svara de att de »icke hört det namnet». Heter den
stackarn Petterman, så börja de på femte året tala om en viss Pettersson
och fråga om det är något med honom. På åttonde året känna de till herr
Petterman, men de »ha icke läst något av honom». När han på femtonde året
icke kan förnekas, börja de äntligen erkänna, att han är författare och
visa honom den äran att gnata på honom i sina tidskrifter. När han
slutligen blir översatt på tyska, tala de om honom under benämningen den
unge lovande författaren och det namnet får han behålla till döddagar.
Chefen för detta entreprenadbolag är ett mycket lärt fruntimmer. Hon kan
tjugusex språk och har alltid med sig på ångbåten en koptisk grammatika,
vilken hon icke försummar att lägga uppslagen efter sig på akterdäck. En
grosshandlare, som rest i sex somrar på samma ångbåt och alltid går och
tittar i den uppslagna boken, när gumman går under däck, är numera
övertygad om att koptiskan är det svåraste språk av alla, och han
försäkrar sina vänner att man behöver minst sex år för att lära sig
detsamma.
Men hon åtnöjer sig icke med att beskydda unga okända svenskar, hon
beskyddar också alla stora utländska författare, till vilka hon skriver
brev och tackar för deras sista arbete, dock alltid med en och annan
bifogad lärorik anmärkning, den hon icke kan återhålla, emedan hon har en
öppen natur.
Bolaget har också övertagit den svenska tonkonsten (tonkonsten i sin
helhet har redan sin beskyddare) och det har visat sig att unga sångare
och sångerskor sällan lyckats utan att ha lämnat sitt öde i bolagets
händer.
I ett samhälle, där skyddssystemet är så utvecklat, skulle man ha rätt
att vänta sig mera lysande resultat än man i verkligheten finner. Tyvärr
har en upplyst samtid funnit entreprenadsystemet gammalmodigt och
hindrande för utvecklingen, vilket haft till följd att detsamma ändå
varmare omhuldas av sina vänner och gynnare och synes hava en bättre
framtid att vänta än det förtjänar.
Våra idealister.
Varken mantalskommissarien, uppbördsmannen eller statistiska byrån har
reda på några idealister; förgäves hava vi efterhört hos traktens
polisvaktkontor och församlingens prästerskap, men de hava inga sådana i
sina längder, åtminstone inte vad de veta; de äro överallt och
ingenstädes. Icke såsom icke idealister skulle betala kontribution, gå i
kyrkan, besöka polisvaktkontor eller så; de göra nog allt detta, men som
sagt, i adresskalendern och statskalendern får man icke upp dem. De
tillhöra således de tvivelaktiga existenserna, om vilkas tillvaro man
endast då och då påminnes. Avslöja bara en humbug, och ni skall strax se
en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en
växel för växelförfalskare, och en idealist skall visa sig och säga att
ni förlorat idealen; om ni förlorat pengarne, det vilja de icke tala om,
ty de bry sig icke om pengar, säga de; vänd på vilken social komposthög
som helst, och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner
i jorden; men vill ni se dem i ansiktet, så bjud på en stor middag, och
ni skall se dem svärma som flugor, stora feta köttflugor; annonsera ett
statsstipendium, en pension, en syssla, och de skola komma fram som
gräshoppor och de skola ofelbart hava stipendiet eller sysslan.
Vad som egentligen menas med idealist har ännu icke blivit klargjort och
som alla sjuka frågor har även denna funnits lämplig att hållas
svävande.
Håkan Olsson tror att det är ett hemligt sällskap som har sina anhängare
i riksdagen. Där utmärka de sig genom sitt livliga intresse för alla
kulturfrågor. De uppträda alltid till biskopslönernas försvar, tala
alltid för anslaget till statens aktör- och balettkår, som de sätta över
alla andra bildningsfrågor, predika samvetstvång, yrka på skatternas
läggande på de fattiga, uttala öppet förakt för de arbetande medlemmarne
i staten och anse timmerhuggare följa med skogsköp. För övrigt påstå de
världen nu hava nått höjden av utveckling i konungariket Sverige och
varje rubbning av det bestående vara en återgång.
Anders Rindholm, student i Uppsala, menar att idealisterna äro ett
hemligt sällskap bland studenterna.
Carl Rydberg i Morgonbladet tror att det är ett jesuitersällskap bland
tidningsskrivarne.
Jag för min ringa del vet inte vad jag skall tro. Jag har träffat dem
överallt, men icke egentligen fått reda på dem. En gång delade jag deras
mening som ansågo dem vara ett jesuitersällskap, men jag övergav meningen
då jag såg en idealist full. En jesuit hade bestämt icke berusat sig. Att
de äro ett hemligt sällskap trodde jag en hel sommar, som jag tillbragte
i sällskap med en tidningsskrivare i Aftonbladet. Vi voro ense i alla
sociala och politiska frågor, trodde lika litet på Napoleon III som på
Kristi gudom, ansågo sanningen vara ofunnen men att spåren voro funna, vi
voro med ett ord fullkomligt ense i alla huvudsaker. En dag frågades jag
av en bekant hur jag kunde trivas med den mannen.
-- Därför att vi äro ense i de flesta frågor.
-- Ni? men han är ju idealist?
-- Hm! Vad vill det säga?
-- Har du inte läst Aftonbladet?
-- Nej! Jag läser aldrig Aftonbladet.
-- Läs den då, sade han med ett egendomligt uttryck mitt emellan hån och
medlidande.
Vid middagsbordet föllo mina ögon alldeles ofrivilligt på en blågrå
makulatur, som låg under brödkorgen. Jag framtog den försiktigt, vecklade
ut den ändå försiktigare och mellan fläckar av soja och senap upptäckte
jag en rubrik som ådrog sig min uppmärksamhet. Artikeln var undertecknad
med min väns tämligen okända signatur.
Jag hade trott mig känna världen och människorna rätt bra, men efter den
läsningen ansåg jag mig vara en duvunge. Signaturen visade sig nämligen i
sin skrivna artikel icke allenast sakna alla de övertygelser han
samtalsvis förfäktade, utan även vara i full besittning av alldeles
motsatta. Han var nu patetisk, moralisk, ofördragsam, inskränkt och
religiös.
Jag torkade mina händer på servetten och stoppade makulaturen bakom
islåren.
Om aftonen träffade jag återigen idealisten och jag upptäckte att han vid
klockkedjan bar en bronsmedalj med den nyss dödade prins Napoleons bild.
På min fråga varför han bar densamma, svarade han att han fått den. Och
då jag frågade vad som menades med idealist, frågade han mig skrattande,
om jag ville dricka konjak.
Längre kom jag icke den gången i mina forskningar, och resultatet blev:
skratta och dricka konjak.
Idealister träffas bland alla samhällsklasser; jag har känt vinhandlare
och ångbåtskaptener som varit idealister, men vari det bestått, det fick
jag aldrig reda på. Hos en ångbåtskapten yttrade det sig i att han läste
ett kapitel ur bibeln var kväll. Ett kapitel skulle det vara. Men som han
var full var kväll, har ingen fått reda på hur det gått till. Hos
vinhandlaren tycktes det blott vara ett sjukligt tillstånd som tog sitt
uttryck i begagnandet av bilinervatten om morgnarne.
Yrkesidealisterna åter, vilka äro det hemliga sällskapets synliga ledare,
hava givit en mera bestämd form åt det saknade innehållet. Det är
isynnerhet två av ledarne, vilka framstå genom sin oerhörda förmåga att
idealisera. Den ena är skalden, den andra patrioten. Skalden tillhör den
lilla och lyckliga klass av människor som kallas de omtyckta. De må bära
sig åt huru bakvänt, klandervärt som helst, de äro nu en gång bland de
omtyckta, som få göra vad de vilja.
Han var omtyckt av lärarne i skolan för sin vackra sammetsblus, han var
omtyckt då han skulle konfirmeras och kunde lägga en hundrakrona i
prästens hatt, han var omtyckt i studentexamen då han höll middag på
Hasselbacken. Han for utrikes och besåg oljefärgstavlor, marmorstatyer
och kyrkor samt roade sig och läste poemböcker. När han tröttnade på det,
kom han hem och promoverades till filosofie doktor i poemböckerna, vilket
tillgick så, att han skulle säga vad den examinerande professorn tänkte
om de och de poemen. Som han var god vän och du med honom så kände han
tämligen väl hans tankar; de andra, som icke voro du med professorn,
fingo gå i många år innan de kunde utleta professorns tankar, som icke
stodo i några böcker. Vår vän blev naturligtvis förklarad som snille
efter han gick om kamraterna. Efter att nu ha läst så många poemböcker,
så var det naturligtvis icke svårt att göra poem själv. Han gjorde ett
att börja med. Att hans framgång var fullständig säger sig självt; men
olyckligtvis räcker icke ett poem att göra en människa odödlig. Han
beslöt alltså att göra flera. Och han gjorde vid alla tillfällen. Hans
lärde vän hade nämligen lärt honom att det var förenat med mindre risk
att läsa upp sina poem än att trycka dem, och att denna väg var både
behagligare och genare. Tillfällen saknades icke under jubelfesternas
tidevarv och vår vän valde kungsvägen. Det fanns ingen jubel- eller
invigningsmiddag då icke vår omtyckte poet vid desserten inför en rusig
hop herrar och damer läste upp sina poem, vilka mottogos med ändlöst
jubel och avtrycktes med festreferaten i alla tidningar. Men när han gått
på med detta i tio års tid, började hans lyra bli ostämd, utsatt som den
var för temperatur- och vindväxlingar av alla slag, och han undgick icke
det öde som drabbar alla stora förmågor, nämligen att bli utsatt för
löjet. Skämtet döpte honom till krokanskalden, emedan han alltid fick
gudayran när krokanen bröts, och jämförelsen mellan hans poem och en viss
dessert som kallas snömos anställdes.
Lyckligtvis blåste en ny konjunkturvind upp som skulle fylla skaldens
slappa segel.
En av vår tids lyckligaste idéer var utan tvivel bolagsidéens praktiska
tillämpning på poesien. Vi minnas alla poesiaktiebolaget Då. Grundaren av
en poetisk tidskrift såg sina ansträngningar att få fart i tidskriften
stranda mot tidningarnes obenägenhet att befordra densamma. Han ändrade
nu affären till ett bolag, i vilket alla recensenterna erhöllo aktier --
se, nu var företagets framgång tryggad. Vår vän, som alltid tyckte om det
solida och garanterade, åtog sig nu en leverans av poemer att avlämnas
till varje häfte. Som han enligt bolagets stadgar garanterades beröm för
allt vad han skrev, blev han inom året en berömd skald och när han så
till julen samlade sina bitar, så blev det en versbok, som bands i blå
klot, passande till julklapp. Vad han skrev om? Ja, egentligen var det
ingenting. Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång
påklädd med blommor. Han var naturskald, men naturen var för honom ett
orangeri och en trädgård. Georginer, lövkojor, astrar, kronärtskockor,
meloner, sparris, alla odlade växter som genom trädgårdsmästarens
»idealisering» kunde fröjda de timliga lustarne, de voro föremål för
poesien. Andra året, då leveranskontraktet skulle fullgöras, började de
odlade växterna att tryta. Han kastade sig då över ogräsen, nässlor,
maskrosor, trampgräs och bolmört. Den vilda floran hade han aldrig sett,
ty han blev mörkrädd i skogen och på ängen hade han aldrig fått gå för
sin mamma, som var rädd för ormar. Men efter att ha berömt i två års tid,
började recensenterna att ledsna på detta som just icke var
överensstämmande med deras lynne eller tillhörde deras verksamhet.
Bolaget sprack och vår naturskald stod där övergiven. Men blida nornor
vakade över honom. Han samlade alla sina dessertpoem i en stor julbok,
med den följd att han invaldes i Svenska akademien och utnämndes till
hovpoet. Och nu hade han kommit på den plats, dit natur och begåvning
kallat honom. Hans verksamhet som sådan känna vi i botten. Eller ha vi
icke läst hovmarskalkarnes redogörelser för jubelfesterna.
Kör. Recitativ. Kvartett, Solo med kör. Av W. C. D.
Potage tortue | |
à l'Indienne .... | Xeres............... | Oscar-Vals, Strauss.
--------------------| |
Rissoles d'Ecrvisas | | Svenska Folkvisor
à la Russe ...... | Château Lafitte 1844 | av Geijer(!).
--------------------| |
Glaces, Compôtes, | |
Dessert ......... | Champange Monopol | Verser av W. C. D.
»De högstämda verserna gjorde ett gripande intryck och voro skrivna med
ovanlig talang av den skald till vars älskliga toner Svenska Folket
suttit lyssnande sedan en längre tid tillbaka», säger hovmarskalksämbetet
i sitt referat.
Men tiden går sina tunga steg och driver mänskobarnen för sig i skaror.
Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i
horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans
kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren
stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett
avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska
fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker
georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarne,
ruskar på kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor
och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta
stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i
en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som
agnar.
Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!
Vår vän såg sig en dag i spegeln och fann att de evigt upprepade
jubelmiddagarne givit honom ett apoplektiskt utseende. Han såg ju ut som
en grosshandlare och icke som en skald. Detta bragte honom på eftertanke.
Han började sova oroligt om nätterna och hörde i drömmen pistolskott; han
började i vaket tillstånd lukta krutrök. Som hovpoet hade han till
binäring att hålla utkik. Han såg i fjärran okända segel dyka upp,
flaggor, dem han icke återfann i regeringarnes flaggkartor, djärva
resningar och skarpa kölar som han icke sett förr. Vad var det för ena
friseglare? De funnos icke i milorna, alltså fiender! Han rapporterade
förhållandet och blev genast utnämnd till litteraturfiskal. Denna syssla
skulle vara alldeles betydelselös, om icke svaga själar funnos, som tro
på de utnämnde. Detta blev ett nytt uppslag i skaldens verksamhet. I
hovtidningen förklarade han nu öppet, att allt vad alla andra skrev var
smörja, och att vad han själv skriver är det bästa, och det hans vänner
skriva, näst det bästa. Och varför? Därför att han har idealet! Vad är då
idealet? Det har han aldrig förklarat och därför bevaras hemligheten. Att
döma av hans gärningar tyckes idealet vara: Konung och ärkebiskop,
Svenska akademien, Serafimerorden, vers, konjak à 75 öre glaset, 20,000
kronors årlig inkomst, bänknyckel, syrener, domkyrkor (med målade
fönster), ett litet parti på Sällskapet. Men om man frågar honom, om han
anser detta vara idealet, så svarar han »inte det», men han säger aldrig:
»se här är'et». Vad däremot icke är idealet, det kallar han smuts. Det
har hos honom utbildat sig en sjukdom att se smuts överallt, och denna
sjukdom, vars upphov tillskrives oordentligt levnadssätt och blivit en
förnäm sjukdom, som smittat hans vänner, har redan fått det grekiska
namnet: Kopromani. Med smuts menar han: all litteratur, som icke är
skriven på vers eller handlar om kungliga personer, syrener och
domkyrkor; vidare fattigdomen (all fattigdom är självförvållad!) tiggare
(tiggeri är i lag förbjudet!), trasiga barn, obotligt sjuka, (undantag:
apoplektiska), fallna kvinnor, dåliga middagar; misslyckade (undantag:
misslyckade hovpoeter!) poeter, smutsförfattare äro alla, som häckla
hovpoeter, som avslöja lyckade humbugar, som söka orsakerna till det
mänskliga eländet, och som vända på sophögar för att möjligen finna
pärlor. Av allt detta kan man ändock icke få fram hans ideal! Tänk om det
icke vore någon idé! Tänk om det icke vore någonting alls! Tänk om det
bara vore en svart bonjour, som man har hängande och tar på sig när man
går bort! Tänk om det vore en annans namn som man skrivit själv! Tänk!!!
Men det finns en annan idealist som i sina verkningar skulle kunna vara
farligare än han är, om han icke vore så dum, det är patrioten.
Han är tre alnar lång, har stort skägg, begagnar enpåk och stövlar med
skaft. Han är produkten av ett tidelag mellan studentmötena och
folkhögskolan. Han har gjort sin lycka i världen med ett gammalt
flintlåsgevär, som han brukar knäppa med. Han började knäppa med det i
en folkhögskola åt livbeväringens vänner och har sedan knäppt med det i
en stor tidning. Men flintan är sprucken och han har förgäves hembjudit
bitarne åt historiska museum; fnösket är vått och krutet är unket. När
ingen trodde mer på hans gevär, till vilket han skrev dåliga poem varje
år, tog han fram en sabel som han köpt i en lumpbod. Nu skramlar han
emellanåt med sabeln, men det lockar inte något folk!
Hans ideal äro naturligtvis Karl XII, svenska folkvisorna och förre
ecklesiastikministern. Hans religion är den antagna bänknyckelsreligionen,
och hans svenska historia är hans konungars; han tillhör historiska
polisen och gör beslag på alla ostämplade varor i den vägen.