Produced by Projekt Runeberg and Ronnie Sahlberg
Transcribers note:
This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
Samlade Verk #10: Det Nya Riket
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/nyariket/
Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at =http://runeberg.org/=
SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG
TIONDE DELEN
DET NYA RIKET
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
DET NYA RIKET
SKILDRINGAR FRÅN ATTENTATENS
OCH JUBELFESTERNAS TIDEVARV
AV
AUGUST STRINDBERG
»Mr Pickwick gick några steg bort från
de kringstående, och sedan han vinkat sin
vän till sig, gav han honom en forskande
blick och yttrade i en dämpad, men tydlig
och eftertrycklig ton följande
anmärkningsvärda ord:
»Ni är en humbug, sir!»
»Vad för slag?» sade mr Winkle och
ryckte häftigt till!
En humbug, sir. Jag skall tala tydligare
om ni önskar det. En bedragare, sir.»
Med dessa ord vände sig mr Pickwick
långsamt om på klacken och gick tillbaka
till sina vänner.»
(CHARLES DICKENS.)
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
_Copyright. Albert Bonnier 1913._
STOCKHOLM 1913
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI
_»För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag gör det med
vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går jordades, och under vars
medeltidsdräkt ett svenskt, ett ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag
gör det med oro, kanhända därför att jag icke känner henne så väl som jag
kände den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes första
steg bliva stapplande; det är då vår plikt att stödja henne, och vi skola
göra det kärleksfullt; kanske behöver hon ännu en uppfostran; det är då
vår plikt att giva henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt,
så att hon en gång för våra efterkommande må bliva vad den hädangångna
varit för oss, att hon må bliva, icke blott älskad som den gamla, utan
även såsom hon lycklig, stark och fri.»_
_(HENNING HAMILTON 1865.)_
_»Ja, mina herrar, penningen är verkligen en makt, och jag kan gärna
tillägga, en av de kraftigaste hävstängerna i ett samhälle.»_
_(F. A. CEDERSCHIÖLD 1865.)_
_»Jag anser mig pliktig endast förklara, att jag, efter noggrann prövning
av förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående, utan att förmå
skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall för ett älskat
fädernesland medföra ofred och olycka.»_
_(ARVID POSSE 1865.)_
Illusionernas dagar.
Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller
förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa,
breda Storgatan, med dess fond av Skogsinstitutets vackra parkträn, har
klätt sig i festskrud, fönstren äro uppslagna, damer i teatertoaletter
äta apelsiner och titta i elfenbenskikare på en ensam förbivandrande
officer, vilken alls icke känner sig brydd av uppmärksamheten utan gör
halt och front samt tager den livliga gruppen i betraktande genom sin
lornjett eller, om han följt med tiden, sin pincenez. Det kan hända att
han för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en
förstulen nick och fortsätter sin väg; det finns så många olika sätt
att hälsa, på Storgatan. Trottoarerna fyllas med en vandrande folkström,
som sakta vältar fram åt Djurgårdsbron. Det är på eftermiddagen och man
väntar de kungliga när som helst. Spridda hyrvagnar med familjer rulla
framåt gatan; en och annan civil kavalkad kommer som förbud för
förtrupperna -- vita rockar på svarta hingstar, det är Upplands
dragoner; man ser inga ansikten under de stora kaskarna, men det kan
också vara detsamma; därpå komma tjänstemännen i det finaste
ämbetsverk nationen består sin konung, de hava blåa kläder, damasker på
huvudet och flaggor i händerna, det är livvakten (livvaktsexamen är
den svåraste näst bergsexamen, ty till den fordras introduktion på
Riddarhuset och 6,000 kronors ränta); fotvakterna, som varken hava
hästar eller vagnar, få icke deltaga i promenaden, ty man promenerar icke
till fots på första maj. Därpå komma rikets herrar. Vilka äro rikets
herrar? Konungens informatorer och faddrar, konungens studentkamrater,
tionde gradens frimurare, förre kronprinsens adjutanter, kammarherrar och
första tenorer. I första vagnen åker rikets förnämsta herre, ädlingen
utan fruktan och tadel. Han är den finaste statsman Sverige haft på
hundra år. Hans yttre är mycket enkelt, och hans ansikte uttrycker intet
ovanligt överskott av förstånd, pannan är smal och låg, de från Oscar I:s
tid härstammande husarlockarna krypa fram bakifrån öronen och äro
något för långa -- som hartassar. Han känner alla statskonstens
hemligheter, diplomatiens djup har ingen lodat som han, sina första
studier gjorde han vid Karlberg, vilket läroverk han genomgick med heder;
han fullkomnade sig sedan som statsman i kronprinsens (Oscar I:s)
sällskap under dennes studier i Paris och Vichy, där han hade äran att
dagligen se Napoleon III, vilket skall hava haft ett avgörande inflytande
på hans senare statsmannaliv. Hemkommen genomgick han Marieberg och
kallades året därpå till ecklesiastikminister. Vid Oscar I:s död
kallades han samtidigt till utrikesminister i Petersburg, biskop i
Linköping och överståthållare i Stockholm, varförutom han icke kunde
avsäga sig några hedrande uppdrag i egenskap av ordförande i
Kreditbanken, revisor i Kropps stenkolsbolag samt landshövding i
Skåne. Var och en av dessa sysslor skulle ha tagit en vanlig människas
hela arbetskraft i anspråk, men vår statsman ägde ovanliga arbetskrafter.
Han är för tillfället icke särdeles populär hos folket, emedan han
röstar mot det vilande representationsförslaget, men hos konungen, som
också är emot förslaget (det kungliga!), är han i fortfarande
förtroende. Vi låta honom nu emellertid passera i sin statsvagn bland
andra storheter som nu gått till skuggorna. Så komma rikets fruntimmer. Om
dem kunna vi icke yttra oss, ehuru de stå i statskalendern och som
sådana skulle kunna hava något inflytande på det offentliga livet.
Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna
fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda
till Carl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de
fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat. Så
kommer kungen, han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt,
öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet
kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt
själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla
fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren
icke vågade, det vågar han, han nickar bekant upp till det där fönstret
och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där
med vita håret som åkte i vagnen, ty häri vet hur folket vill ha det, och
den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal
uppriktighet. »Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa
folket, att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en
gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad
mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni
heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha'n I mina goda
vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej
för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i
min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser
livad ut?» Ändlösa hurrarop för piprensarn!
Men vid konungens vänstra sida rider en ung man. En blekhet som antyder
stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta
mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt
leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för
något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få
genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna
och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.
Det är gunstlingen. Han har en lysande bana för sig, är adjutant hos
konungen, kapten vid gardet, och väntar när som helst ett regn av
utnämningar. Han känner kungens tankar, men delar dem icke fullständigt.
Han är också skeptiker, men han känner en gryende pliktkänsla, som bjuder
honom vara något annat. Han vet att kungen tänker så här, nu då han rider
fram på Djurgårdsbron:
»Ni hurrar åt mig, därför att ni tror jag skall skänka er en ny fri
författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag
ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min piprensare,
och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att
skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum,
utan kan skratta med åt kungligheten, då han låter spela Menelaus på
nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger
jag, som ni få betala själva! Ni vill ha humbug! Här har ni den!»
Gunstlingen har sedan en tid oroats av aningar om att det icke är fullt
moraliskt att understödja den nya stormakten humbug, ty för det första är
det icke så avgjort att alla vilja hylla den, och för det andra finns det
svaga huvuden som icke förstå ironi.
Men nu dånar musiken från Blåporten, folkmassans blickar söka den
omtyckte monarken och gunstlingen känner sig för en stund värmd av de
korseldar som gå förbi honom till hans höge granne.
* * * * *
Dagen därpå kunna vi söka upp gunstlingen, greven och adjutanten i en
studiekammare långt uppe på Regeringsgatan. Han har insett att hans
bildning icke räcker för de strider som förestå, han känner huru
genomfuskade hans skolår varit och han har beslutit göra om alltsammans.
Han har sökt upp sin gamle lärare och sitter nu på dennes skinnsoffa
insvept i ett moln från dennes tobakspipa. Här är det bara min kära Johan
och rektorn och resolvera Cornelius, ty greven har insett att utan
klassiska studier, dem han försummat, kan man varken förstå eller göra
sig förstådd på Riddarhuset, där han har säte och stämma. Han är
visserligen nog upplyst att inse romarspråkets brist på egentligt värde
för sig, men han känner också nödvändigheten av att icke kunna mindre än
de andra.
Han inser humbugen, men han känner dess bindande makt; glosor och
deklinationer tuggar han som den sjuke i ett slags hjältemodigt trots
tuggar sina piller, emedan han tror på deras inneboende kraft. Vilka
själsmarter för en ung självverkande själ, som i sin mannaålders kraft
kände alstringsförmågan hämmas genom denna instuvning av främmande gods,
som icke alls kunde få några beröringspunkter med hans egna avsikter. Men
när han fick en bra fras, lade han den åsido för att ha till hands i det
stora slaget, så att han till slut hade en hel liten vapensamling av »vae
victis», »etiam si omnes, ego non», »timeo Danaos et dona ferentes»,
»plus esse quam videri», »ille faciet», varmed de lärde officerarne på
Riddarhuset brukade beskjuta varandra. När han gick uppför trapporna till
lektionen kände han sig förödmjukad, rädd som en skolgosse för sin läxa,
och han tänkte mången gång kasta av den besvärliga och som han stundom
tyckte falska rollen och vända om, men han höll ut; hela hans ställning i
livet var ju så falsk!
Och han höll ut!
* * * * *
Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så mycket adelsmän samlade
på Riddarhuset. Stora och små statsmän, högre och lägre officerare, unga
ärelystna extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga
sporrar. Så mycket smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk
historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar,
trumvirvlar. Leipzig och Lützen, till och med Pultava, Hannibal och Carl
XII, Gustav II Adolf och Epaminondas, Tocqueville och Guizot, Boströms
statslära, Sturar och Vasar, men först och sist: Svenska Folket. Huru
mycken lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur Virgilius,
Esaias Tegnér, Horatius, Homer. När någon yttrade ett förståndigt ord
blev han nedtystad. Känslosträngar värderades mest. Gamla ruinerade
regementsofficerare lade upp sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina
hjärtan på fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet
skulle störta samman med dem; inbitna stockaristokrater blevo rabulister
som talade mot konung och regering; gamla syndare blevo religiösa på nytt
och bitar ur gamla och nya testamentet haglade. Värst voro vältalarne.
»Vår Herre söker människan på många vägar! Kanske skall från det stora,
lojala, i fred åt sig självt (det är: åt landshövdingarne!) lämnade
folket genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!), ett ångestrop
tränga fram till tronen; kanske läser konungen redan däruppe i
höganloftssal domen över edert förslag i samma eldskrift som vi se låga
på dessa murar (karlen var nu faktiskt galen!): Mene, mene thekel
upharsin, jag haver vägt dig på ena våg och funnit dig för lätt.» Denne
man ansågs vara bland de styvaste.
Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo framstupa med 25
dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön
vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin
passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som
hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de
på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir
människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: de egna.
Vår unge greve, som tyst åhört detta oväntade vrövel, gjorde den
anmärkningen, som man så ofta får göra, att utlänningarne voro de största
patrioterna och mest hemma i svenska historien: han hörde sålunda sina
gamla wirakamrater, greve Hotch-Potch av Hotch-Potch, baron de la Patrie,
baronerna Fibelhausen, Pffefferkorn, von Snabelstiefel och Mühlenburg
bita omkring sig som hungriga vargar, dem man berövar sitt byte. När den
förrumlade ryttmästar Pott förklarade sig vara amicus Plato, då föll
sista illusionen för vår unge statsman. Han hade sitt tal utarbetat och
inlärt, men innan han fick ordet, hade hela svärmar av vältalare sagt
allt vad han ämnade säga, begagnat nästan samma uttryck, använt alla hans
latinska citat, alla hans svenska versar; alla regentlängderna voro
åtgångna, så att det bara fanns några stackare kvar som voro obrukbara
såsom Johan III, Sigismund och Carl XIII. Detta bragte honom på underliga
tankar. Hur kunde alla dessa hjärnor just 'komma på samma idé som han.
Kanske det inte var några idéer? Mycket möjligt. Var det ord då? Ja, det
var det! Det var ord!
Efter en sömnlös natt, under vilken han genomtänkt sin ställning och
funnit den falsk, skrev han om sitt tal. Enkelt, anspråkslöst, på sak.
Men när han genomläste det, befann han sig ånyo i en falsk ställning,
gent emot den kungliga vännen, ty han hade talat för det förslag, som
denne ogillade, och han talade för det med övertygelsens hela styrka.
Hans hjärta kämpade ut sin strid, han räddade sin själ och gick upp att
begära ordet. Det var ett ögonblick, som kunde ha haft stor betydelse, om
ödet så velat. Han började med att granska skälen till motståndarnes
farhågor för det nya förslaget. Han fann den befarade demokratien icke
allenast ofarlig, utan önskvärd: »att folket med de inom detsamma
levande, i civilisationens tjänst arbetande krafter skulle bliva
härskande och styrande, däri» föreställde han sig, »skulle ridderskapet
och adeln desto mindre finna något lyte hos förslaget, som r. o. a.,
med aristokratien på sin fana, alltid förfäktat, att det bästa inom
samhället skulle vara härskande, och något bättre än folkväldet i nyss
angiven mening torde svårligen kunna uppställas; vartill kommer det på en
gång livande och stärkande och med klokhetens fordringar överensstämmande
i att omfatta de intressen och tendenser, som äga en framtid, och
folkväldet är ett intresse och en tendens, som äger framtid!»
Det var ett mene thekel, det, på väggen, men det såg ingen, icke en gång
den rasande galningen! Det skulle ha slagit blixtar för ögonen på gamla
och unga, men de voro blinda, och sådana ord på Riddarhuset hade man
aldrig hört och därför satt man och gapade och teg. Men han gick på.
Förslagets motståndare, som dragit fårskinn över sina rävpälsar, hade
beklagat (med utbrända hjärnors dråpliga slutledningsförmåga) att
valcensus till andra kammaren vore för hög och att detta missförhållande
skulle skapa en klass uteslutna, vilka kunde bli farliga! Greven
(lämnande fårpälsarne opiskade) ansåg att dessa uteslutna icke nu voro
angelägna om delaktighet i representationen, men »skulle förhållandet i
detta avseende förändras, så kvarstår ju alltid möjligheten att nedsätta
eller ock alldeles borttaga denna census, en åtgärd, som jag för min
ringa del och från min ståndpunkt skulle med glädje hälsa».
Hava vi skrivit de orden i guld, hava vi hållit den mannens minne och ära
i helgd? Vad ha vi gjort, vi demokrater, som aldrig kunna hålla ihop!
Ingenting, ty vi älska icke att kanonisera -- sådana!
Han slutade sitt anförande utan att ha sagt ett ord på latin, eller läst
upp någon vers, blott med uttalande av den övertygelsen, att
konungamakten skulle »genom en innerligare anslutning till folkviljan,
vinna i förmåga att föra landet framåt». Hans tal mottogs med tystnad,
åtminstone bevarar icke det tryckta protokollet något minne om bifall
eller missnöje.
* * * * *
Klockorna ringa förstgången i Jakobs kyrka, en vacker söndagsmorgon i
maj. Karl XIII:s torg vimlar av unga och gamla, kvinnor och barn. En
trumvirvel höres från östra allén, en till, och snart stiger från torgets
alla hörn virvel på virvel, det spinnande ljudet har ett egendomligt
inflytande på de oordnade massorna; det ser ut som varje trumma vore en
spinnrock, vilken samlade ändar från den orediga totten, drog ihop dem
och lade dem upp på tenen! Uniformerna draga sig ut från de civila
massorna och samla sig kring varje trumma, först i en svart massa, i
vilken man ännu ser här och där en instucken vårklänning eller tyllhatt,
vilken dock snart frånskiljes, då de svarta uniformerna ordna sig på
rader. Det är Stockholms frivilliga skarpskyttar, 2,000 man av de 40,000,
som nationen själv satt upp. En folklig armé på 40,000 man, som icke står
under krigsartiklarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela
indelta och värvade armén tillsammans! Det var dock en idé! Kände vi det
så livligt då? Och varför tröttnade vi? Dansade vi för mycket, sjöngo vi,
drucko vi för mycket punsch! Vi ledsnade, icke för grinets skull, utan
därför att vi tröttades med onyttig paradexercis; vi kurtiserades nog och
fingo stå vakt utanför slottet, när garden voro på manöver, men vi fingo
aldrig skjuta annat än med lösa patroner. Kanske det fanns djupare
orsaker. Insågo vi det tomma i sysselsättningen; funno vi humbugen,
upptäckte vi, att det hela var lärt på några timmar, som yrkesmilitären
begagnade år till, och ändå icke blevo fullkomliga, ty det kan man aldrig
bli i den saken, vilken är den enda på jorden, där man begär
fullkomlighet. Eller upptäckte vi några dolda motiv? Gud vet, men
tröttnade gjorde vi, det göra vi nu så ofta. Äro vi gamla, månne, och
längta till ro? Lärde vi något? Ja, en stor sak, att allmänna värnplikten
var ett attentat mot folkfriheten, att den var en lömsk förrädare, som
under frihetens lånade fana ville lägga ett folk i träldom; det lärde vi,
och därför voro vi beredde, när den gjorde sina första anlopp; vi kunde
svara dem, att vi ej trodde på det fosterländska i deras två års
kasernering, då vi visste att deras skräp kunde så lätt inläras på lediga
stunder.
Emellertid, våra kompanier stå uppställda; släktingar och vänner nicka
avsked och återseende till gärdet[A] Är det det nya statsskicket eller
»representationsförslaget», som vållar denna demokratiska anordning? Här
står lektorn bredvid gymnasisten, grosshandlaren bredvid drängen,
fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän (dock högst få!),
artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en
brokig blandning. Ståndsskillnaden var då verkligen upphävd? Ja, till en
tid! Vad vi voro demokratiska, entusiasmerade, förhoppningsfulla! Själva
militären, den mest aristokratiska, den mest hatade och fruktade var ju
faktiskt nedsatt, då vi visade, att vi kände alla deras hemligheter; vi
hade ju till bataljonschefer officerare från konungens egna livgarden,
kaptener och majorer i riktiga uniformer med guld och silver. Ja, men vi
ha också en bataljonschef, som icke bär konungens livré. Där rider han,
hög, nedlåtande och allvarlig, allvarligare än då vi sågo honom vid
konungens sida den första maj för ett år sedan. Greven har tagit avsked,
avlagt bottmoller och vapenrock med guldtränsar. Han är iklädd den enkla,
svarta skarpskytterocken och de fula blåmelerade bojbyxorna; hans bröst
ser friare ut sedan de blanka knapparne och de lysande ordnarne äro
borta; han andas lättare och bär huvudet högre; det glada leendet har
försvunnit, men blickarne äro lugnare, ty de ha funnit ett mål. Vad har
hänt? Det vet man icke! Ty skvallret och lögnen äro syskon! Att han
kommit i onåd, det är tillräckligt! Han har nedlagt sin militär- och
hovsyssla, ingått i en bankdirektion och är ledamot av den nyvalda andra
kammaren, det har man sett! Man har också sett huru kungen mottagit en
million i nationalbelöning för den erhållna friheten.
Och nu är han bataljonschef vid skarpskyttarne. Är han intim med dem,
söker han deras gunst! Han tyckes snarare erbjuda dem sin tjänst och är
medveten om att de stå i skuld till honom. Behöver han dem? Nej, icke han
dem.
Men hatet kallar honom demagog!
Klockan ringer igen i Jakob. Trummorna röras, kompanierna sätta sig i
rörelse åt Ladugårdslandet till, släktingarne bilda eftertrupp och tycka
att stegen äro så lätta när trumman går. Och på gärdet! Nya bekantskaper
vid frukosten, erfarenheter under beröring med andra samhällsklasser, som
man aldrig träffar annars inom stadens murar; här är så högt i tak, här
kan jag gömd bakom uniformernas skyddande likhet tala med min skomakare
om annat än räkningen, här kan gymnasisten se att lektorn är en människa
och icke en kvarn, bokhållarn upptäcka att patron också tycker om en sup.
Och denna känsla av frihet från kyrkotukten. Man hör alla stadens klockor
kalla till den officiella gudstjänsten, men vi hava dispens, vi få bryta
sabbaten som Frälsaren, därför att det är en plikt vi fylla, en plikt,
som är erkänd av samhälle, stat och kyrka! Och när vi hålla vår korta
gudstjänst i den stora fyrkantiga kyrkan, vars väggar utgöras av dubbla
led med levande människor och vars tak är en vårhimmel, då äro vi
uppriktigt andäktiga; och när vår korpral stiger fram och läser sin
lovsång till den Evige utan att nämna namnet på någon människa, han må ha
varit aldrig så stor, då känna vi oss som separatister, vilka flytt från
statskyrkan, vars högmodiga kupoler vi kunna se över hustaken; vi kunna
göra vår gudstjänst, vi 2,000 medborgare, utan präst. Samma dröm som att
vi en gång skulle kunna försvara oss (icke göra krig!) utan militär.
Det var drömmar, det är sant, men man drömmer endast om morgonen; nu ha
vi vänt oss mot väggen och snarka som om natten aldrig skulle bli morgon
mer.
* * * * *
Tidningen Aftonbladet innehöll en afton följande ledare under rubrik: _En
ny tid randas!_ Det nya statsskicket, som alltid hade sin varmaste
försvarare i oss, har redan visat sina hälsosamma frukter på alla
samhällslivets områden. Vår industri och vårt affärsliv, som på tjugu år
icke visat några livstecken, har plötsligt vaknat och som genom ett
trollslag hava hundratals bolag uppstått, dessa väldiga hävstänger i
civilisationens tjänst, vilka med kapitalens förenade krafter funnit den
Arkimedespunkt, varmed jorden kan röras. Tusentals idoga arbetare hava
genom dem fått ett lättvunnet bröd och våra små kapitalister ett gott
intresse på sina pengar.
Själva modernäringen jordbruket tyckes liksom andas lättare och skördarne
gunga sina gyllene ax under de nya friskare politiska vindar, som nu
blåsa över riket, så att hans örter måga drypa; fett och hannog flödar ur
lantmannens korn, sedan genom de nyinrättade landstingen (ett upplivande
av våra urgamla landskapsting) självstyrelsen blivit en verklighet och
sedan de nyöppnade järnvägskommunikationerna underlättat samfärdseln.
Men icke blott de materiella intressena utan även de andliga hava varit
föremål för våra nya lagstiftares omsorg; sålunda har folkundervisningen,
som hittills varit ett styvbarn, blivit upptagen bland skötebarnen,
särskilt veta vi huru som huvudstadens folkskolor blivit omorganiserade,
så att lärarne numera hava 800 kronor, varigenom denna ganska betydliga
kår erhållit rösträtt till riksdagens andra kammare ... o. s. v. Ett
nyvaknat intresse för det politiska livet spörjes från alla håll
o. s. v.
* * * * *
Utdrag ur protokollet hållet vid taxeringskommitténs sammanträde i femte
taxeringsdistriktet d. 0:e i 0:e 0000.
Byggmästaren Husberg ansåg för sin del, att mureriarbetarnes ställning
genom det förändrade statsskicket och därmed förbättrade konjunkturer
blivit sådan, att man med full säkerhet kunde uppskatta deras inkomster
till 800 kronor.
Bryggaren Maltholm var övertygad om att ölutkörarne, vilka med
förbättrade villkor, en följd av de uppblomstrande näringarne, numera
kunde med all säkerhet påräkna en årlig inkomst av 1,000 kronor eller
allra minst 800 kronor.
Brädhandlaren Sörgren instämde vice versa med bryggar Maltholm rörande de
800 kronornas tilllämplighet även på kransågare med dagspenning.
Rektorn för stadens folkskolor avlämnade en av honom egenhändigt
upprättad lista över lärarne med uppgift på deras löneförmåner.
* * * * *
Byggmästar Husberg är chef för nittonde skarpskyttekompaniet.
Skarpskyttarne äro numera en erkänd stormakt. De ha fått statsanslag;
kungen rider ut och skrattar åt dem ibland, och en gång tog han dem med
sig på en stor manöver till Drottningholm, där de fingo marschera hela
natten och ro kanonpråmar följande dag, varpå de lades i en skog, där
varken hördes hund eller hane; utan mat eller dryck blevo de här i
regnväder liggande till eftermiddagen, då de fingo upplysning om, att
striden var avgjord och slut. Ledsnade de ändå? Nej, intresset levde och
levde upp med ett alldeles spritt nytt liv.
Byggmästar Husberg sitter vid sin kaffefrukost en vårmorgon och läser i
bladet, att skarpskyttarne skola rycka ut på gärdet nästkommande söndag.
Korpralen på nittonde kompaniet, verkmästar Hagberg, som också läst
morgonbladet, har skyndat till chefen för att få order.
-- Gud bevare herr kompanichefen!
-- God morgon, korpral!
-- Är det några order?
-- Jo, vi ska rycka ut om söndag!
-- Går inte!
-- Varför det då?
-- De tusan djävlarna (han ansersig ha rätt att svära som militär) ha
satt bort sina uniformer.
-- Hos pantlånarn?
-- Jo säkert. Det har varit en svår vinter för murarn och fjolåret var
inte det bästa i sin helhet; de säga att de inte förtjänte mer än högst
600 kronor.
-- Å, håll mun! Jag vet vad de förtjänte, jag, för jag sitter i
taxeringen. Tag ut paltorna emellertid! Vad kostar det?
-- Ja, Jag vet inte vad de ha fått, men nog går det till pengar. Det
värsta är att gevären också ...
-- Gevären? Som de ha lånat av kronan. Hagberg går genast omkring och bär
upp alla pantsedlarne, kallar hela surven till ställning ner på Klara
materialgård söndag morgon klockan sju och säger till att uniformerna
vänta dem på stället.
-- På stället?
-- Ja, de få klä sig på gården! Jag lämnar inte ut uniformerna annars. Se
så! Marsch!
* * * * *
Hagberg går, men kommer igen på middagen. Hän är trött och arg.
-- Nåå?
-- Ä, de säga att de ge fan alltihop, för det är inte trevligt längre.
-- Har Hagberg tagit ut uniformerna?
-- Ja, så många det fanns sedlar på. De d--a hade gått och sålt sedlarne
också!
-- Nå, men varför vill de inte komma, de andra då?
-- De tycka det är odorvigt att gå ut i hettan och slita skodon utan att
få en bit mat till frukost.
Chefens ansikte klarnar.
-- Hagberg! Tag en droska och åk omkring till de lymlarna och säg att jag
bjuder dem på frukost till Ladugårdsgärdet om söndag kl. 11, men att
samlingen sker i torget med uniform. De som sakna uniform få ta bara
mössa.
-- Ja, men de ha gått och murat i mössan.
-- Nå så köp ett par dussin mössor! Men gå först till fru Lorentz och
beställ frukost. Förstår Hagberg sig på det?
-- Åja, så där!
-- Löskokta ägg, kräftor, pannkakor, öl och brännvin. Är det klart? Höger
om marsch!
Underligt var det, men nog var nittonde kompaniet fulltaligt i torget om
söndagsmorgonen.
Efter frukosten beredde chefen sitt kompani en överraskning. En
hyrkalesch inneslutande chefens maka, barn och pigor anlände till
lägerplatsen i Fågelbacken. En korg med portvin och ett hundra femtio
glas lyftes ur vagnen. Chefen känner sig uppmanad att hålla ett tal till
kompaniet. Talet måste vara politiskt. »Det nya statsskicket hade gjort
en oblodig revolution; det fanns inga samhällsklasser numera;
arbetsgivare och arbetstagare voro fria medborgare, jämbördingar, ty de
ägde båda samma politiska rättigheter, de heligaste rättigheter en nation
kunde äga; talaren hälsade därför sina kamrater, ty de voro kamrater både
i militäriskt och politiskt avseende och hoppades att de skulle som
politiska personer visa samma nit och intresse som militära; talaren såg
detta senare nit ådagalagt genom den fulltalighet som kompaniet i dag
gjort gällande på ett sätt som intet kompani och han hoppades att se dem
lika fulltaliga och nitiska då de snart skulle samlas till valurnorna.»
-- Vad är det för rättigheter? frågade murar Pettersson sin granne.
-- Det s--r jag i, sade denne och öppnade kurtis med sin »kamrats»
huspiga, varöver frun och dottern blevo galna och läto köra hem till
stan.
Vid nästa prövningskommitté inlämnades 500 klagomål från Stockholms
mureriarbetare över för hög uppskattning. Med siffror »sökte de göra
troligt» att ingen enda förtjänat mer än 600 kronor. Besvären ogillades,
emedan de dels kommit in för sent, dels voro behäftade med formfel.
Om hösten valdes byggmästar Husberg till ledamot av riksdagens andra
kammare. Hans politiska verksamhet utmärker sig för en strängt
konservativ riktning och han tål inga onödiga nyheter, allra minst i
grundlagen, vilken han finner vara fullkomlig. Han har talat en gång i
kammaren; det var mot allmänna rösträtten. Han hade med egna ögon sett
huru politiskt omyndiga de arbetande klasserna voro och han kunde se huru
de, begåvade med rösträtt, skulle fösas som djur till valurnorna,
liggande i händerna på politiska vinglare. Byggmästar Husberg blev på
grund därav invald i konstitutionsutskottet och erhöll Vasaorden vid
sista jubelfesten.
Men mureriarbetarne erhöllo vid nästa taxering nedsättning på sina
kontributioner, så att de numera endast behöva skatta för 500 kronor,
varöver de blevo mycket glada. Nittonde kompaniet upplöstes, »sedan den
allmänna värnplikten gjort skarpskytterörelsen onödig», efter vad
byggmästar Husberg förklarade vid upplösningssexan.
* * * * *
Men vår unge greve? Han fick aldrig se det nya statsskickets frukter, de
goda tiderna, industriens blomstring, bolagens välsignelse,
växelrörelsens omfång, folkskolans vård, religionsfrihetens utsträckning
och den unga Sveas uppfostran av de gamla ädlingarne utan fruktan och
tadel; han fick aldrig se det nya riket, ty han dog i sin ungdom, med
sina vackra förhoppningar och fasta tro. Han fick aldrig se huru våra
unga förhoppningar jordades, han fick aldrig se »ångerns dagar», då
folkhjältarne, hans gamla vänner, som stigit på arbetarnes axlar till en
politisk ställning och 1,200 kronors inkomst, lämnade dessa arbetare i
sticket och sökte generalkonsulat, han slapp se huru framåtskridandets
nyliberala parti blevo ångerköpta och tröstade sig med kommendörsband
över försummade tillfällen, och det var kanske lyckligt för honom.
Men bar det nya statsskicket dåliga frukter?
Troligen icke! Att rikets fyra miljoner jordbrukare fått övervikt över
dess halva miljon stadsbor, det är ingen dålig frukt. Att städernas från
det stora moderlandet lösbrutna kommuner, med lösbrutna, främmande och
underordnade intressen kommit i strid med landets sannskyldiga besittare
och brukare, det är icke annat än en naturlig följd av en ojämn
utbildning hos innevånarne i stad och på landet, och den striden kan
endast lösas genom att städerna underordna sig eller lösgöra sig.
Det var nog icke statsskicket, som gjorde det nya riket; det var kanske
något annat. En epidemi, en rubbning i den politisk-ekonomiska jämvikten,
en äventyrarlusta, kommen från okända håll, möjligheterna att strafflöst
göra orätt vinst på laglig väg, snopenhet efter uppfyllda önskningar,
trötthet i rättskänslan, dåliga föredömen, understöd uppifrån. Gud vet
allt vad det var, men det var någonting, det är säkert.
-----
[A] Här måste jag begagna tillfället upplysa alla
språkforskande bönder, att en stockholmare aldrig säger
»gelet» för gärdet, vilket däremot alltid säges av
resande västgötar och smålänningar, som befolka våra
hamnbryggor och vilka visst icke vilja räkna sig som
stockholmare, Gud bevars.
Svenska Folket.
Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det
mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen
förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och
uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord,
mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara
frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid
likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och
för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en
Vasaorden.
Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det
är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag
och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning
med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska
Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i
kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i
prästkappa och på dressin i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens
militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa
stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad
folkmassa bakom dessa.
Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla.
Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny
åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska
statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s.
järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder
tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans
trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (=
champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för svenskmannatrohet.
(Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)
Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.
Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar
(såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och
stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars
representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän
genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så.
Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med
järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid
(genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket,
lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna
varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk
nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord
(avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom
de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III
och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i
Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan
måste njutas i ett annat land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!
Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna
brännvin!
Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola
bidraga till folkupplysningen, (den _sanna_ folkupplysningen nämligen)
genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna
livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma
utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av
råhet (= självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det
bildande umgänget med befälet).
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den
sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran
(Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen
skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett
versstycke från »de djupa lederna» till konungahuset. Han blir på stället
utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke
vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han
valt för sin del.
Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem
brännvin. Den oöverskådliga folkmassan (banvakterna) hurrar.
Skott. Regementsmusik. Flaggor.
* * * * *
Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den
jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna
spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar;
eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand
håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna
och falla så tyst i den öppnade jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta
mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det
uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i
vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av
över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana,
drages ut.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga
uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är
för befängd och väcker allmänt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de
dö icke!
Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av
stenkol och havannatobak.
-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding!
Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.
-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och
akvareller?
Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).
De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke
givit regn på sex veckor och landshövdingen kommer icke med sin
femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.
Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan.
Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand som lägger
sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt
öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga
paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han
hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna.
Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir
grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas,
trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i
koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes
förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och
välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn.
* * * * *
Ett bland de mest obehagliga och oftast förekommande åligganden Svenska
Folket har, är att sörja vid likbårar. Svenska Folket står sörjande vid
hans likbår, och detta oaktat bärarne redan för 50 år sen utbyttes mot
likvagnar. Att det nu skall stå vid alla kungliga likbårar, det är dess
fördömda skyldighet, ehuru vid sådana tillfällen dess tjänstgöring åtages
av en annan mycket anlitad person, en viss Svea, om vilken man för övrigt
ingenting känner. Men dör en aktörsstrunt som råkat propsa sig till
sextusen kronor och huvudrollerna, då måste Svenska Folket fram; dör
någon som har gjort många versstycken, målat oljefärgstavlor eller
modellerat, så måste folket fram och stå och sörja.
Det var en gång en ung student som hade sina anledningar att lämna
Uppsala. På nedresan till Stockholm erinrade han sig att han hade
sångröst, varför han beslöt att välja operan i stället för
handelskontoret. Efter en grundlig sångkurs på två månader debuterade han
vid operan och vann damerna fullständigt genom sina starkt utvecklade
ben. Hans lycka var gjord och när barytonen reste utrikes intog han
dennes plats. I tjugo års tid tjurhöll han alla barytonpartier och man
hörde ofta den anmärkningen göras, att i Sverige det var en sådan
märkvärdig brist på barytoner att operan bara hade en enda sådan, utan
att någon kom att tänka på orsaken. Vår sångare »satt» nämligen på
rollerna och tillät aldrig någon att få dem. Efter tio års uppträdande i
huvudpartier hade publiken vant sig vid hans medelmåttiga röst, efter
femton år var han publikens gunstling och efter tjugo förklarades han
oersättlig. Då var det färdigt! Att han under tiden avgått fem gånger,
gjort utrikes studieresor med avsked och återkommit vart tredje år och
firade sitt tjugoårsjubileum med en kolossal recett, det var nu givet.
En härlig ung baryton, som lyckades komma så långt som till debut,
misslyckades, emedan »publikens gunstling» hade alla sina vänner på
debuten och dessa ansågo det minst sagt oförskämt, att han vågade
uppträda i Vilhelm Tell, en roll som publikens gunstling hade »skapat»,
det vill säga gjort av intet, ty kompositören kan naturligtvis inte skapa
något.
Vår numera store vän blomstrade härligt, gav köttet sitt, åldrades sakta,
uppdrev sin lön, åt middagar och dog under ganska triviala
omständigheter. Nu slogs larm; svenska konsten hade naturligtvis gjort en
oersättlig förlust, nationalteatern en ännu större och Svenska Folket
stod sörjande vid hans bår. I liktalet förklarades att han skött sin
tempeltjänst i helgedomen vid Gustav Adolfs torg, Gustav III:s skapelse
hotades med undergång; det var en jämmer, som slutades med en gemensam
sexa. Av Svenska Folket, som nu fått sorg, fanns fyra miljoner som aldrig
sett honom; hört honom hade blott få, ty hans svaga röst hördes inte på
raderna, men betalt hans lön hade alla. Ja, men hans gärningar, hans
livsgärning för all del, den skulle verka förädlande på släkten efter
släkten, och här var skedd en oersättlig förlust. Varför oersättlig?
Därför att ingen fått ersätta honom.
Åtta dagar efter debuterade en ny baryton och lyckades. Men då revs den
oersättlige ur mullen och hans skugga, nej hans store ande krossade den
nye, som först om tjugo år kan bli oersättlig och då måste Svenska Folket
fram igen till en likbår.
* * * * *
Att våga hysa den meningen att Svenska Folkets historia är en annan än
konungarnes straffas med förlusten av medborgerligt förtroende på
obestämd, men mycket lång tid, vilket straff dock kan få förvandlas i
landsflykt.
Som författaren redan emottagit sitt straff, har han därmed
tillkännagivit att han erkänt domens befogenhet. Ett bland de skönaste
uppdrag Svenska Folket fått, är att figurera i historien såsom borgensmän
för sina älskade konungahus. Hur ståtlig är icke Svenska Folkets historia
under en sådan regent som Erik av Pommern. Engelbrekt och Erik XIII! En
jämförelse värdig att bli prisämne i Svenska akademien.
Ett av författarens tidigaste intryck av svenska historien är följande.
En dalkulla, som skötte trädgården, kom en gång och frågade frun vad
detta skulle vara som hon lärt sig i skolan hemma i Leksand; hon
upprepade därpå följande ramsa, sedan hon antytt som sin mening att det
kunde vara en almanacka eller en bön från katolska tiden: Oden, Thor, (!)
Yngve Frej, Fjolner, Svegder, Vanland, Visbur, Domalder, Domar, Dyggve,
Dag, Agne, Alrik, och Erik o. s. v.
Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast svara: »Kära
barn, det är ju svenska historien!»
Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i
folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon, den enkla
fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma namnen på älskade
konungar innan hon visste något om deras lysande bedrifter, såsom att
drunkna i mjödkar, slåss med betsel, gå in i stenar och dylikt.
Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och djärva
historiska sats: det personliga är det högsta i historien! (Det
personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då man kallar en
kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I regeringens nu gällande
lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den djärva satsens
hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda börjar Carl XV:s, det vill
säga: Svenska Folkets historia 1859--1872 på följande uttrycksfulla sätt:
»Konung Carl XV, som vid 33 års ålder besteg Sveriges tron, var till det
yttre en högrest, kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.» Detta
är det personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre
kan man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till en ny
lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om det personliga
blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och totalt brutit med den
gamla åsikten att Svenska Folkets historia är dess konungars.
Författaren, som är död (han dog av förskräckelse då han läste genom sitt
manuskript) och icke lämnar några barn efter sig, som kunna få umgälla
hans brott, hyste den meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl
XII:s död. Han drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta
sakförhållanden såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig
motsats till poemböckerna som påstå att han icke kunde vika); vidare
påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig vågade stå för
sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar Lewenhaupt inför domstol
såsom orsaken till sitt nederlag vid Pultava; han var feg, säger samma
avlidne författare, då han behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland,
men skjuter fram Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde
äganderätten, men har var icke kommunard då han slog falskt mynt eller
tillgrep enskildes tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla kända saker,
förstås, men som icke fått sin rätta belysning, så förvånas vi icke över
att författaren tog den utvägen att gå hädan; vi veta alla att det är
sant vad han säger, men man får icke säga sådant! Hans idé är emellertid
fruktbringande och vi skola se att sanningen en gång skall krypa fram när
vi börja på att på skarpen leta fram det personliga i historien, utan
fruktan för att råka in på personligheter, och då skall intet tvivel mera
råda om Svenska Folkets historia är dess konungars och alla gamla ovänner
skola falla i varandras armar, och det skall bli frid på jorden.
* * * * *