horisonten Finlands kust med Norrskärs fyr, vänligt blinkande åt oss
ett hjärtligt välkommen. Men ännu många timmar skulle vårt tålamod
sättas på prov, ty väldiga, ställvis 18 fot tjocka packisband skilde
oss från hemlandet. Sampo och Arcturus arbetade utmärkt, turvis
hjälpande varandra ur nöden, ty än satt den ena, än den andra av dem
säkert fast. Till råga på olyckan började isen att skruva. Plötsligt
begynte Arcturus' sidor bångna och skälva, isen tornade sig på några
ögonblick högt upp längs båtens sidor, och hade ej Sampo varit inom
närmaste räckhåll, hade det väl gått oss som det några veckor tidigare
gått den svenska ångaren utanför Mäntyluoto, vilken inom några
ögonblick fann sin grav i djupet. Men allra minst nu, då hemlandet
vinkade vid horisonten, kunde något oövervinnligt hinder resa sig i vår
väg. Allt måste övervinnas, och allt övervanns till slut. Vid tretiden
på dagen den 25 februari, årsdagen av jägarbataljonens bildande,
inlöpte vi i full flaggskrud i Vasa. Vi mottogos av jublande
folkmassor, som redan vid de yttersta skären varit oss till mötes, med
flaggor och skallande leverop. Där låg ungdomlig hänförelse, entusiasm
och brinnande fosterlandskärlek i luften. Dessa oförglömliga ögonblick
uppvägde fullt ut de långa åren av väntan och tung försakelse. Nu stod
man äntligen vid sina djärvaste drömmars mål! Nu skulle således det
stora heliga frihetskriget begynna, ett krig, mindre emot de egna röda,
som vi betraktade såsom fosterlandsförrädare och mördare, de där
självfallet skulle på välförtjänt sätt näpsas, än mot ryssen, mot
arvfienden, med det dyraste och heligaste -- vårt folks frihet och
självständighet -- som hägrande mål.
IX.
Dagen efter jägarnas ankomst till Vasa mottogs och mönstrades
bataljonen av den vita arméns överbefälhavare, general Mannerheim.
Dagen till ära var hela staden flaggprydd och om kvällen illuminerad.
Feststämning rådde i varje hus och överallt. Emellertid skulle redan
under de följande dagarna en svår missräkning drabba jägarna, en
missräkning, som hotade att resultera i en öppen konflikt mellan dem
och överbefälhavaren. Före avresan från Libau hade frågan om
jägarbataljonens utnyttjande i Finland och omorganisation mycket
livligt diskuterats i de finländska och tyska militära kretsarna, och
på grundvalen av dessa diskussioner hade därstädes uppgjorts ett i
minsta detalj utarbetat program. Samtliga jägare erhöllo enligt
detsamma sin bestämda plats och sysselsättning och hade dessutom, så
vitt möjligt, förberetts till det arbete, som skulle förestå dem.
Enligt förslaget skulle av bataljonens sist anlända medlemmar ett
200-tal fördelas bland skyddskårerna såsom instruktörer, medan resten,
det stora flertalet, skulle bilda grundstommen till en s.k. avskild
jägarbrigad -- 2 regementen med motsvarande artilleri samt tekniska
hjälptrupper, eller inalles c:a 10 à 12 tusen man. Manskapet skulle
väljas bland de bästa av de redan existerande skyddskårerna och hela
befälet utgöras av jägare. Frånsett den moraliska sidan, som ju allena
för sig bort förmå krigsledningen att, så vitt möjligt, bereda jägarna
tillfälle att föra den avgörande slutkampen i eget land under eget
baner och eget namn och därigenom genast visa dem den erkänsla och ära,
dem i riklig mån borde hava tillkommit, hade man på detta sätt velat
skapa en fullt pålitlig, stark stöttrupp som i enlighet med den moderna
tyska krigskonsten skulle bana väg och bryta allt motstånd,
överlämnande åt skyddskårerna att besätta viktiga punkter, fronter och
etapplinjer. Dessutom skulle man vinna tid, ty en sådan brigad hade
blivit uppställd och inövad på en tid av 4-5 veckor och således
möjliggjort en frammarsch redan i mars. Denna organisation hade tillika
åvägabragt ett fullt utnyttjande av alla de olika element och
årsklassen, som stodo till buds, envar så att säga i sin stad, något
som utgör en av huvudprinciperna vid den militära organisationen och
som i den tyska armén under kriget i full utsträckning apterats samt
varit en av huvudorsakerna till dess lysande segrar. Emellertid antogs
denna plan ej av överbefälhavaren och hans stab, utan jägarna skulle
skingras som instruktörer och överallt hopblandas med f.d. äldre
finländska och ryska officerare, d.v.s. med element, med vilka till
följd av den stora olikheten i den militära utbildningen ett
militäriskt samarbete åtminstone till en början hade stött på mycket
svåra och för sakens framgång ödesdigra hinder. Genast vid mitt första
sammanträffande med general Mannerheim framlade jag ovannämnda
synpunkter samt uttalade på jägarnas vägnar deras uttryckliga begäran,
att dessa deras önskningar så vitt möjligt måtte beaktas och att det
måtte tillåtas dem att i rent homogena formationer med bibehållande av
jägarnamnet kämpa för landets frihet. Timslånga diskussioner följde,
under vilka jag rent av bönföll om att denna deras önskan måtte
tillmötesgås, om ej för annat, så åtminstone för samförståndets skull,
men general Mannerheim ansåg sig ej kunna och vilja ändra sitt en gång
i denna fråga fattade beslut.
Ända sedan landstigningen i Vasa den 25 februari hade jag ej mera haft
någon som helst kontakt med jägarbataljonen och min tid hade även helt
tagits i anspråk av resorna ut till högkvarteret i Seinäjoki samt
konferenserna med Vasa-regeringen, för vilken jag avlade rapport om
förhandlingarna i Tyskland. Stor blev därför min förvåning, då jag den
2 mars plötsligt på järnvägsstationen i Vasa, varest jag befann mig
med regeringsmedlemmarna, i vilkas sällskap jag var på väg till
högkvarteret för att med general Mannerheim dryfta ett viktigt
meddelande, som just ankommit med en extra kurir från Berlin och varom
närmare här nedan, mötte ett 10-tal av bataljonens ledare, som vändande
sig till senator Renvall anhöllo att han måtte personligen försöka
inverka på general Mannerheim i "organisationsfrågan". Om Mannerheims
bifall till jägarnas önskningsmål skulle vägras, såge sig bataljonen
tvungen att följande morgon i sluten trupp tåga ut till närmaste front
och där taga krigföringen i egna händer.
Då såväl mina som senator Renvalls försök att förmå jägarna att
återtaga detta sitt beslut visade sig fruktlösa, framlade senator
Renvall vid vår ankomst till Seinäjoki saken för general Mannerheim,
vilken i följd av den uppkomna situationen sade sig vilja frånträda
överbefälet. Efter ivrig övertalning från senator Renvalls sida
förklarade han sig dock slutligen villig att ännu en gång diskutera
frågan med bataljonens ledare och att med dem uppgöra ett nytt
kompromissförslag, som skulle kunna tillfredsställa vardera parten.
Följande dag likviderades till lycka för landet konflikten, men en
dyrbar tid hade förlorats, och stämningen samt det ömsesidiga
förtroendet hade fått en svår knäck.
Samtidigt med ovan relaterade kontrovers behandlades samma natt i
Seinäjoki en fråga av största bärvidd, nämligen den tyska
hjälpexpeditionens beramade ankomst. En speciell kurir hade just anlänt
från senator Hjelt i Berlin med den för Vasa-regeringen och
överbefälhavaren fullkomligt oväntade nyheten, att general Ludendorff
nu ansett sig kunna tillmötesgå vår upprepade anhållan om hjälp samt i
enlighet härmed givit befallning om en hjälpexpeditions avsändande till
Finland. [Senator Hjelt hade, därtill föranledd av uppmaningar bl.a.
även ifrån medborgarkretsar i Helsingfors, efter min avresa gjort en
förnyad hänvändning i saken till general Ludendorff, som påverkad av
redan tidigare förda underhandlingar och general Bartenwerfers gjorda
muntliga utfästelser samt den genom fredsförhandlingarnas i Brest
skedda avbrott förändrade situationen, nu funnit tiden lämplig för
infriandet av sina löften.] Till en början skulle Åland som
etappstation genast besättas och expeditionen sedermera utsträckas till
Finland. Uppmanad av senator Renvall att närvara vid konferensen i
Seinäjoki, reste jag, som ovan framhållits, med regeringsmedlemmarna
till general Mannerheim, men då denne ej ansåg sig kunna diskutera
frågan i min närvaro, bevistade jag ej den första delen av
förhandlingarna.
Inkallad sent på natten i general Mannerheims vagn, erhöll jag av
regeringens ordförande senator Renvall följande meddelande: "Efter att
ha konfererat med överbefälhavaren och i betraktande av det dåliga
intryck, en främmande väpnad intervention i vårt inbördes krig skulle
göra på socialisterna, vilka ju därigenom kunde beskylla oss för samma
brott, som de själva begått, då de betjänat sig av ryssarnas väpnade
understöd, har regeringen i samråd med överbefälhavaren beslutat avstå
från den erbjudna hjälpen samt anmodar Eder nu att omedelbart återvända
till Berlin, för att där ordna denna angelägenhet i nyss antydd
riktning."
Bestört över detta meddelande, genmälde jag genast härtill att jag
under inga villkor komme att åtaga mig uppdraget, och det på följande
grunder: 1) Det militära läget var vid denna tidpunkt enligt min åsikt
allt annat än lysande, ty överbefälhavaren hade till sin disposition
knappa 12-15,000 man mycket löst organiserade skyddskårer, som hade
ytterst svårt att hålla den långa fronten från Bottniska viken till
Ladoga. Någon "knytnäve", med vilken man kunde slå till, fanns ej och
kunde ej ännu skapas på länge. Organisationen av nya trupper med
tillhjälp av de till landet ankomna jägarna skulle taga en tid av minst
6-8 veckor i anspråk, men efter den periodens utgång vore man sannolikt
mitt uppe i menföret, som igen skulle åstadkomma tidsförlust. Fienden
skulle under tiden erhålla allt mera hjälp från Ryssland. Risken att
motståndet under tiden kunde bliva för starkt förefanns, och varifrån
skulle man då mera erhålla hjälp? 2) Varken Ålandsfrågan eller den
östkarelska kunde någonsin av oss allena lösas, och stötte vi nu
Tyskland från oss, så vore chanserna för dessa frågors för oss lyckliga
lösning, i synnerhet den åländska, efter det ön utan vårt hörande
besatts av svenska trupper, ytterst ringa. 3) Utan hjälp utifrån kunde
vi aldrig befria Helsingfors, ty några medel att utdriva den därstädes
förlagda ryska flottan med dess besättning på tjugutusen matroser ägde
vi ej. 4) Ansåg jag detta krig mindre vara ett inbördes sådant än ett
befrielsekrig emot såväl Tysklands som vår för tillfället gemensamma
fiende och att fördenskull en gemensam front vore för oss ej ett brott
utan en ära. 5) Toge regeringen och överbefälhavaren verkligen ansvaret
på sig för de många liv och stora värden, vilka skulle gå förlorade i
södra Finland under väntan på den ifrån norr kommande hjälpen?
General Mannerheim sade sig emellertid ej kunna samarbeta med en tysk
landstigningskår, utan ämnade avgå, så snart den första tyska soldaten
beträtt Finlands jord. Därvid avstannade diskussionen, för att på nytt
av regeringen på min anhållan upptagas följande dag i Vasa i och för en
ev. justering av beslutet. Vid detta tillfälle beslöt regeringen att
frångå sitt tidigare beslut och att med tacksamhet emottaga den tyska
hjälpen, oberoende av eventuella konsekvenser. Före vår avresa från
Seinäjoki hade jag på grund av frågans stora vikt och betydelse ansett
mig böra inviga dåvarande generalkvartermästaren, överste Ignatius i
saken, samt bedja honom använda hela sitt personliga inflytande hos
general Mannerheim för att få frågan ordnad i den av mig föreslagna
riktningen. Detta gjorde han även följande dag och om aftonen erhöllo
vi i Vasa telefonmeddelande, att överbefälhavaren förmåtts gå in på ett
samarbete med de tyska trupperna, dock under betingelsen, att
överbefälhavareskapet över samtliga trupper i Finland skulle förbliva
hos honom.
X.
Den 7 mars eller knappa 10 dagar efter min ankomst till hemlandet
befann jag mig åter på Arcturus mitt uppe i det värsta packisband vid
Norrskärs fyr med vännen Sampo troget pustande och stampande tätt
framför. På grund av tyska generalstabens anhållan att en officer måtte
tillkommenderas till chefens för hjälpexpeditionen disposition, hade
general Mannerheim därtill utsett mig, och nu befann jag mig för att
tillträda denna befattning på väg söderut till Åland samt därifrån
eventuellt vidare till Tyskland. I detta ögonblick kändes det för mig
helt bittert att åter nödgas lämna hemlandet, som jag ej sett under ett
par års tid, att nödgas lämna vänner, kamrater och egna och icke kunna
aktivt deltaga i den slutliga, avgörande kampen, men jag måste väl
trösta mig med tanken att även _min_ uppgift var stor och ärofull.
Kanske kunde jag även på denna post göra mitt land tjänster och bidraga
till slutmålets vinnande. Förutom mig var ombord på båten den nyss
utnämnda militärguvernören över Åland, överste von Bonsdorff, samt
dennes landssekreterare, häradshövding Ehrström. Resan gynnades av ett
härligt vinterväder med glittrande sol om dagen och norrsken om natten,
och då maten till på köpet var god och stämningen lugn, njöt man av
färden i fulla drag. Ungefär på höjden av Åland erhöllo vi per trådlös
telegraf befallning att flytta över till Sampo, som borde gå till
Eckerö för att därstädes ställa sig till tyska flottans disposition,
medan Arcturus skulle begiva sig raka vägen till Danzig efter en ny
vapenlast.
Den 9 på kvällen anlände vi till Eckerö. Att resan ej varit alldeles
utan fara uppfattade vi först något före ankomsten, ty så gott som
inför våra ögon stötte den tyska isbrytaren "Hindenburg" plötsligt på
en mina och sjönk inom loppet av några minuter.
I Eckerö hamn befunno sig vid vår ankomst ett 15-tal såväl tyska som
svenska krigs- och transportfartyg. Med lejonfanan högt i topp lade sig
Sampo mitt emellan dem, men medan tyskarna och vi med jubel hälsade
varandra, passerades de svenska fartygen under ömsesidig tystnad. De
"humanitära strävanden", som väglett svenskarna hit, voro sannerligen
ej ägnade att framlocka någon större entusiasm å någondera sidan.
Genast efter ankomsten till Eckerö uppvaktade jag den kommenderande
tyske amiralen Meurer, som hissat sin flagga på slagskeppet
"Westphalen". Av honom blev jag mycket älskvärt mottagen och inbjuden
att överflytta till "Westphalen", som följande morgon skulle återvända
till Danzig, varest den finländska hjälpexpeditionen under ledning av
greve v. der Goltz höll på att samla sig. Under aftonens lopp
diskuterades med amiralen samt hans stab vitt och brett lämpligheten av
olika landstigningsplatser, som för hjälpexpeditionen kunde komma i
fråga, och man kom enhälligt till resultatet att Hangö vore den i alla
hänseenden lämpligaste hamnen samt att Mäntyluoto, som tidigare varit
påtänkt och även i rapporterna från det finska högkvarteret
föreslagits, icke blott i marintekniskt utan även i strategiskt
hänseende stode långt efter den förra. I denna riktning uppsattes även
rapporterna till general- samt marinstaberna i Berlin. -- Tidigt den
följande morgonen bar det i väg till Danzig med mintrallare samt
minbräckare i täten, ty vattnen i dessa trakter voro översållade av
såväl ryska som tyska, ja till och med engelska minor. Under denna
vecka blev jag i tillfälle att närmare granska en av tyskarna hos
ryssarna nyligen inköpt minkarta över Östersjön samt de finska
farvattnen, och stor blev i sanning min förvåning, då jag såg att
Arcturus med våra jägare ombord under den minnesrika färden från Libau
till Vasa lyckligt passerat minst två om ej tre av de ryska minbältena,
om vilkas existens den tyska amiralstaben då naturligtvis ej haft en
aning. -- Omedelbart efter ankomsten till Danzig reste jag med amiral
Meurer samt greve von der Goltz till Berlin, för att därstädes träffa
senator Svinhufvud, som över Reval ankommit hit, samt för att deltaga i
en del överläggningar angående hjälpexpeditionen. Efter en kortare
vistelse i Berlin återvände jag till Danzig till greve von der Goltz'
stab.
Under tiden hade samtliga trupper, vilka voro destinerade till Finland,
sammanförts här och under benämningen "Ostsee-Division" organiserats
till en avdelt självständig division, sammansatt av alla vapenslag. I
densamma ingingo trupper, representerande Tysklands samtliga
nationaliteter. Totalstyrkan uppgick till omkring 10,000 man med 4,000
hästar. Divisionens sammansättning samt dess högre befäl framgår ur
följande tyska divisionsdagorder av den 23 mars 1918.
GEHEIM!
Div.-St.--Qu., den 23.3.1918.
Stellenbesetzung der Ostsee-Division.
Kdeur. General major Graf v. d. Goltz 18.08.16
1a Hptm. i. Gen.-Stab Karmann 08.11.14
" " " " v. Falkenhorst 24.12.14
1b " " " " v. Kaisenberg 08.11.14
1c Lt. Frhr. v. Uckermann 19.02.13
1d " d. L. Scheufele 29.01.17
II Rittm. Heckmann 18.04.17
Kdt. d. St.-Qu. Rittm. d. R. Matthes 20.02.15
III F.-Kr.--Gerichtsrat Hauger 01.04.16
IV a F.-Int.--Rat Vogel 01.10.14
IV b Ob.-Stabsarzt Dr. Dannehl 27.01.08
IV c Stabsveterinär Scheferling 27.01.11
Vertr.: Ober-Stabsveterinär Ohm --
G.-O. Lt. d. R. am Ende 29.09.14
Divkch. 512. Lt. d. L. Klocke 30.08.16
K. F.-Div.--Geistl. Kreutz --
E. " Siebold --
F.-Post 957. r.-Ob.--Postsekr. Sillus 01.07.16
Kdeur. d. Pi. Lt. Schlüter 28.09.14
Hptm. d. K. Oblt. d. R. Koch 13.10.15
Lt. d. R. Nölle (Kais. Kraftf.--K.) 07.04.17
Major Graf Hamilton 25.07.15
Major i Gen.-Stab Cranz (Verb.-Offz. d. O. H.-L.)
Hptm. " " Thiem, Verb.-Offz. 18.06.15
Kpt.--Lt. Graf Platen, d. Admiralstabes 22.03.13
Hptm. Maenss (Beauftr. d. F.-Eis.--Ch.) 08.11.14
Oberst Thesleff
Obtl. Falkenberg
95. Res.-Inf.--Brigcide
Kdeur. Gen.-Major Wolf 22.03.18
Adj. Oblt. Bochow 18.04.16
1. Ord.-Offz. Oblt. Mechtersheimer 18.08.15
2. " " v. Glasenapp 28.09.17
Res.-Jäg-.--Batl. 3
Kdeur. Major a. D. Graf v. d. Schulen-
burg-Lieberose 17.02.17
Adj. Lt. d. R. Fritze 15.01.17
Ord.-Offz. Lt. d. R. Bloch 25.06.16
M.-G.-Offz. Oblt. d. L. Huntemüller 21.02.16
1. Komp. Lt. d. R. Bohne (Gerhard) 08.02.15
2. " " " Repetzky 22.03.15
3. " " " Bohne (Walter) 06.06.15
4. " " " Wedde 04.11.14
1. M.-G.-K. " Book 07.01.17
2. " Lt. d. L. Waischwillat 14.01.15
Jäg.-Batl. 4
Kdeur. Hptm. Ott. 01.10.12
Adj. Lt. von Wülcknitz 28.01.15
Ord.-Offz. Lt. d. R. Reuss 20.12.15
M.-G.-Offz. Hptm. d. R. Neumann 30.01.15
1. Komp. Lt. d. R. Brohm 20.05.13
2. " " " Kybitz 18.12.13
3. " Oblt. Scharf 18.04.15
4. " Lt. d. R. Grimm 22.05.15
1. M.-G.-K. Lt. Schmidt (Richard) 22.05.15
2. " " d. R. Beck 22.03.15
1. Radf.-K. " " Kuhlgatz 22.05.15
2. " " " Koch 24.11.14
Jäg.-Batl. 14
Kdeur. Major Frhr. Schenk zu Schweinsberg 27.01.16
Adj.
Ord.-Offz.
M.-O-Offz.
1. Komp.
2. "
3. "
4. "
1. M.-G.-K.
2. "
1. Radf.-K.
2. "
1. Radf.-Komp. Jäger-Batl. 2 Hptm. Roeder 18.10.14
2. " " Oblt. Hepe 18.12.15
" 11 Lt. d. R. Lassen 21.12.14
Geb.--M.-G.-Abtlg, 228 Oblt. Schmitt 29.01.10
" 229 Lt. d. R. Paulssen 07.08.15
2. Garde-Kav.-Brigade
Kdeur. Oberst p Tschirschky u. Bögendorff 27.01.17
Adj. Oblt. v. d. Groeben 27.01.16
Ord.-Offz. Oblt. d. R. Graf v. Brühl 08.05.17
1. Garde-Ulanen-Regt.
Kdeur. Major Halling 22.04.14
Adj. Oblt. v. Arnim 05.10.16
Ord.-Offz. Lt. v. Braunschweig-Vollrath 18.01.15
2. Esk. Rittm. d. R. v. Colmar 27.10.16
3. " " v. Saldern 16.09.14
4. " " G Graf v. Seherr Thoss 27.11.14
5. Esk. Rittm. Erbprinz zu Bentheim
und Steinfurt 05.10.16
M.-G.-Esk. Rittm. v. Loebenstein 22.03.17
3. Garde-Ulanen-Regt.
Kdeur. Maj. Frhr. v. Brandenstein 05.09.14
Adj. Lt. Mumm von Schwarzenstein 20.05.14
Ord.-Offz. Lt. von Zitzewitz 22.03.16
1. Esk. Rittm. v. Jagow 08.11.14
2. " " Frhr. v. Berchem-Königsfeld 27.01.18
3. * " Graf v. Plessen 18.04.16
5. " " Graf zu Solms-Baruth 18.04.15
M.-G.-Esk. Rittm. v. Kendell 18.08.17
Sächs. Karabinier-Regt.
Kdeur. Maj. v. Reden
Adj. Lt. v. Schierbrand 12.06.13
Ord.-Offz. Lt. Guenther 24.09.13
1. Esk. Rittm. Merz 14.08.13
2. " Lt. d. R. Hahne 22.12.14
3. " Rittm. Frhr. v.d. Bussche-Streithorst 21.05.17
4. Esk. Rittm. v. Ehrenkrook 16.10.14
M.-.G.-Esk Oblt. Schintling-Horny 13.03.16
2. Kürassier-Regt. 3
Führer Nittm. Frhr. v. Esebeck 01.10.13
Art.-Kdeur. Stab bay.--Geb.-Artl.-Abtlg. 2
Kdeur. Major Butz 22.01.15
Adj. Lt. d. R. Müller 08.01.17
1. Ord.-Offz. Lt. d. R. Beeri 08.01.17
2. " " " Haug 31.08.17
7. Batterie Hptm. d. R. Beschke 17.01.17
stellv. Führer Oblt. v. Zwehl 15.12.17
8. Batterie Hptm. Wülfert 17.08.16
12. " Oblt. Greim 01.06.15
4. Battr. 2. Garde-Res.-Fussartl.
Führer Oblt. d. R. Moldenhauer 18.04.15
1. Battr. Res.-Fussartl.
14 Führer Lt. d. R. Hausbrand 27.01.14
1. Battr. Kol. Res.-Fussartl.
14 Kdeur. Oblt. d. R. v. Viereck 18.12.15
Pion.-Landungs-Komp.
Führer
3. Komp. Pion.-Batl. 2
Führer Lt. Schlüter (kdiert zum Div.-Stab) 28.09.14
stellv. Führer Lt. Kaliebe 24.12.14
1. Zug Pion.-Ers.-Batl. 9
Führer
Fernsprech-Abteilung 512
Kdeur. Lt. d. R. Brandt 24.12.15
Leichte Funkerabtlg. 512
Kdeur. Lt. d. R. Gaus 26.10.16
Filmtrupp 3
Führer Lt. d. R. Immler 20.03.15
Armeekraftwagen-Kol. 208
Führer Oblt. d. R. Koch (kdiert z. Div.-Stab) 13.10.15
stellv. Führer Lt. d. R. Kettner 11.02.18
Pers.-Kraftwagen-Staffel
Sanit.--Kraftwagen-Staffal
Mag.-Führpark.--Kol. 421
Kdeur. Lt. Howe 22.03.15
Feldbäckerei-Kolonne 77
Kdeur. Rittm. d. L. Schmidt 04.11.16
Bayr. Feldlazarett 23
Chefarzt Ob.-Stabsarzt Dr. Schilcher 26.10.17
1. Zug San.-Komp. 556 Mobile Etappenkommandantur 326
Kdeur.
Adj.
Enligt den av tyskarna först uppgjorda planen skulle
"Ostsee-Divisionen" kort efter Ålands besättande inskeppas samt
landsättas antingen i Mäntyluoto eller i Åbo. Företagna
rekognosceringar visade emellertid att en landstigning i dessa trakter
stötte på mycket stora marintekniska svårigheter till följd av ishinder
och den stora minfaran, samt att, strategiskt sett, en landstigning på
denna front vore allt annat än fördelaktig. Den hade nämligen lett till
ett mer eller mindre frontalt angrepp, vilket för fienden möjliggjort
en långsam reträtt mot öster med åtföljande härjning av landet.
På grund härav beslöto vederbörande att välja Hangö till
landstigningsplats och att den åländska garnisonen skulle inskränkas
till blott en jägarbataljon, vars huvuduppgift bleve att skydda den
tyska vänstra flanken samt, om händelserna det tilläte, tåga över isen
mot Åbo för att befria denna stad och samtidigt bortlänka fiendens
uppmärksamhet från huvudoperationslinjen. I enlighet med detta beslut
vidtog genast ett forcerat minsvepningsarbete, lett av den energiska
kaptenlöjtnanten v. Rosenberg, en av Tysklands förnämsta specialister
på detta område.
Emellertid stötte minsvepningen till följd av ogynnsam väderlek och
olämpliga isförhållanden på mycket stora svårigheter och fördröjdes
därför betydligt, varigenom dagar och veckor förgingo under otålig
väntan i Danzig, utan att något kunde göras till saken. Att man såväl i
det tyska som i det finländska högkvarteret blev något nervös över den
långa väntan bevisades av tvenne märkliga telegram, som greve von der
Goltz och jag erhöllo omkring den 20 mars. Telegrammet till greve von
der Goltz var från tyska kejsaren, som frågade efter orsakerna till
dröjsmålet och uppmanade generalen att göra allt för att påskynda
avfärden. Det andra telegrammet var från general Mannerheim, avsänt via
Stockholm, och lydde: "Bitte Thesleff mitzuteilen, dass ich es als
seine unabweisbare Pflicht ansehe, die Ankunft der deutschen Expedition
zu beschleunigen. Verzögerung schicksalsschwer." Man tycktes alltså
numera i högkvarteret ändrat mening om behövligheten av den tyska
hjälpen! -- Den långa väntetiden i Danzig utnyttjades emellertid på
bästa sätt. Trupperna inövades flitigt och smärre manövrer under
förhållanden, liknande dem hos oss i Finland, avhöllos, repetition i
in- och utlastning företogs och till slut fick äfven jag på min lott
att med några populära föredrag bekantgöra flottans och expeditionens
officerare med de finländska förhållandena. Dessutom erbjöd oss staden
Danzig en mängd nöjen samt rätt mycket historiskt sevärt. Staden
härstammar ända från 997 och är ännu full av mycket väl bibehållna
minnesmärken såväl från Hansa sona från de polska tiderna. Bland dessa
minnesmärken må särskilt nämnas det härliga rådhuset från 1400-talet
samt St Maria majestätiska kyrka från medlet av 1300-talet. Denna kyrka
är näst St Pauls kyrka i London den största protestantiska domen i
kristenheten. Själva staden Danzig är numera allt igenom tysk, medan
åter de närliggande havskurorterna Zopot m.fl. hava en stark polsk
prägel. Det är nämligen just till dessa moderna polsk-tyska
havskurorter, som den mondäna varschaupubliken om somrarna förnämligast
söker sig för att flirta och andas frisk havsluft.