december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret,
general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med
oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från
finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren
Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket
avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort,
hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till
varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen,
om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att
framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en
expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann
omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte.
Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle
komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra
erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska
trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även
skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således
relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i
synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v.
Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller
v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att
invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det
icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt
oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna.
Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de
tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade
hoppats.
Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt
sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig),
under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes,
naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om
Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas
erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog
hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken
därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju
bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran
av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade
promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av
desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich
inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej
alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej,
såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak,
detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna
emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från
Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig
v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av
en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt
besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens
hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens
villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman
var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska
frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej
intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i
utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå
det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat
politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k.
baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som
angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater
genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera
oväntade och svårlösta uppgifter. --
Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska
revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty
frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av
randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo
naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna
representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera
bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig
beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan
Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen
och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av
de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig,
förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt
kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska
rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till
den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt
ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt
icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna
ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i
jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av
Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det
rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab
och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens
mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande
kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern
stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning
till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router
fällde -- "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt
er sie von Vorne." -- I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin
ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade
jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och
nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman,
en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en
stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra
förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska"
regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå,
att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot
Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om
rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han
ytterst förvånad.
Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare
agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska
allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även
tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt
allt, som angick dem och deras existens.
Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k.
Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade
de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom
regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till
sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland
blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå
följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av
de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få
den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v.
Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket
utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.
Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen
stående frågorna -- den finländska samt den baltiska, under vilken jag
fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en
mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande
till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar
Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm
sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo
nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till
fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo
däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig
huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion)
skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland.
Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v.
Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun
krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker.
Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar,
som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda
borgerliga kretsar.
Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till
Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som
allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt
sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den
första större vapentransporten -- cirka 6,000 gevär med ammunition --
expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland
befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto
vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett
hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så
dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den
överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i
en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till
detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg
enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej
tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan
överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller
mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt
gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så
betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten
misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod
vårt folk så gott som vapenlöst.
Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska
generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja
riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland
ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt
med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59,
förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös
telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och
Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i
södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse
och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos
vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.
På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för
tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt
djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att
fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med
tacksamhet emottogs.
VIII.
Efter det Finlands självständighet erkänts av Ryssland, tycktes intet
hinder mera kunna föreligga för jägarbataljonens hemkomst. Emellertid
förgick den ena dagen efter den andra, utan att den så efterlängtade
kallelsen till hemlandet hördes av. Stämningen inom bataljonen blev
allt sämre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar,
som skulle nödvändiggöra bataljonens upplösning, ja kanske rent av dess
delvisa internering. Under sådana förhållanden var icke ett ögonblick
att förlora. Därför beslöt jag mig för att omkring den 10 januari 1918
resa till Stockholm, för att där personligen konferera i saken med
därvarande landsmän samt om möjligt komma i direkt kontakt med
militärkommittén i Finland. En vecka senare fingo vi även till stånd
ett avgörande möte, vid vilket närvoro statsrådet A. Gripenberg,
lantbruksrådet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslöf,
ryttmästaren M. Gripenberg, ryttmästaren H. Åkerman, som enkom på vår
kallelse kommit från Finland, samt undertecknad. Efter en kortare
diskussion beslöts det enhälligt, att, oaktat vår regering blott
befullmäktigat oss att uppgöra ett eventuellt vapenköp, vi dock skulle
i regeringens namn hos tyskarna anhålla om hemsändande av bataljonen
såsom en fullt väpnad, sluten trupp. För detta ändamål skulle en av
senator P. Svinhufvud åt statsrådet Gripenberg given blanco-fullmakt
användas. Detta vårt beslut meddelades regeringen. Följande dag
återvände jag till Berlin med de så viktiga fullmakterna. Vid min
ankomst till generalstaben märkte jag emellertid genast, att någonting
kommit emellan och, ombedd att följande dag infinna mig i
utrikesdepartementet, fick jag där till min förvåning och förargelse
erfara, att ministeriet på grund av de pågående fredsunderhandlingarna
i Brest-Litovsk numera kunde tillåta varken vapenköpet eller -- ännu
mindre -- jägarbataljonens hemresa, emedan bägge dessa företag kunde av
ryssarna tolkas såsom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering
riskerar i detta ögonblick för Finlands skull fredsslutet med Ryssland"
sades det. Här stod man alltså nu, och till råga på olyckan hade
underrättelsen om fientligheternas början i hemlandet alldeles nyss
ingått. Av nervositet och otålighet visste jag knappast mera till mig,
och det var nog ord och inga visor, jag lät legationssekreteraren
v. Trautman, som under statssekreteraren v. Kühlmans frånvaro i
Brest-Litovsk skötte om våra angelägenheter, höra. Efter en mycket
häftig ordväxling fick jag det likväl därhän, att herr v. Trautman åtog
sig att ännu en gång telegrafiskt förfråga sig hos v. Kühlman samt att,
om min anhållan tillika genast telegrafera till general Ludendorff.
Dessutom avsändes ännu samma kväll genom generalstaben i Berlin till
general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i
vilken vi klart och tydligt läto förstå, att nu var stunden inne, då
Tyskland måste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom
alla dess tidigare åt oss givna löften. Den spänning, vari vi
finländare befunno oss de närmaste 24 timmarna, kan knappast med ord
beskrivas. Redan den följande dagen anlände emellertid svaret från
Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att
omedelbart tillmötesgå vår begäran samt att med alla till buds stående
medel påskynda förverkligandet av våra önskningar, men ombådos vi
tillika, för att tillmötesgå excellensen v. Kühlman, godkänna följande
förslag: 1) Vapnen uppköpas officiellt hos ett tyskt handelshus av en
finländsk handelsfirma såsom gammalt skrot samt 2) jägarna avresa alla
gemensamt, men utan vapen samt iklädda civila kläder. Då dessa två
punkter innefattade blott pro forma fordringar och ej inverkade på sak,
godkände vi naturligtvis dem genast. Excellensen Ludendorff har genom
denna sin åtgärd för evärdliga tider sammanbundit sitt namn med vår
frihetshistoria. Om icke i den avgörande stunden vapnen lämnats oss och
jägarna tillåtits återvända, hade självfallet ingen som helst
offervillighet i landet kunnat föra den började frihetskampen till ett
lyckligt slut.
Nu gick det undan med fart. Samtliga permitterade jägare kallades
telegrafiskt till Libau och bataljonen gjordes klar till avresa. Varje
dag hade jag sammankomster med representanter för det tyska
krigsministeriet i och för vapenköpet, och den 7 februari underskrevs
ett kontrakt, enligt vilket den finska "firman" M. Gripenberg i
Helsingfors av en tysk privat firma Mannesmann köpte följande partier
"skrot": 70-tusen gevär, 20 miljoner patroner, 150 maskingevär, 12
kanoner samt en hel mängd allehanda tekniska instrument,
telefonledningar m.m. Detta officiella kontrakt kompletterades av
tvenne hemliga aktstycken, enligt vilka de officiella kontrahenterna
ersattes av de respektiva tyska och finländska regeringarna samt
köpesumman, 9 miljoner Rmk., av ett mindre parti metaller och rågummi,
som finländska staten inom en utsatt tid skulle leverera i utbyte.
Såväl vapnen som bataljonen skulle transporteras på finländska båtar
och under finländsk flagga, och snart erhöllo vi även meddelandet, att
båtarna Mira, Poseidon och Arcturus av finländska regeringen ställts
till vår disposition samt voro på väg till Tyskland.
Några dagar senare fingo vi den glädjande underrättelsen att isbrytaren
Sampo, förd av sin gamla beprövade kapten Rosenqvist, lyckats frigöra
sig ur ryssarnas händer och lyckligen ankommit till Sverige. Detta
betydelsefulla faktum gav oss möjlighet att lyckas i vårt planerade,
djärva företag att mitt i februari månad söka trotsa ishinder och
hemföra vår dyrbara last till en så nordlig hamn som Vasa. Att landa
någonstädes sydligare var så gott som omöjligt på grund av såväl
minfaran som fiendens övervälde i hela södra Finland. Och att sända
transporterna per järnväg via Sverige var fullkomligt uteslutet till
följd av svenska regeringens minst sagt ovänliga hållning gentemot oss.
Sålunda förbjödos alla vapentransporter och all vapenexport -- och ett
par veckor innan det röda upproret utbröt, hade oss till och med
förvägrats tillstånd att via Sverige hemsända ett femtiotal döende,
lungsjuka jägare, ehuru Sverige kort förut så vackert och högtidligt
erkänt vår självständighet.
Efter det vapenköpet slutförts och samtliga större, med den förestående
upplösningen av jägarbataljonen och dess hemfärd sammanhängande frågor
i Berlin principiellt diskuterats och avgjorts, reste jag i sällskap
med ett tiotal finländare den 9 februari till Libau, för att i den
finska regeringens namn övertaga bataljonen samt föra densamma till
Finland. Sent på kvällen följande dag anlände vi till Libau, varest jag
mottogs av truppens tyska och finländska befäl och inbjöds av detsamma
till en festsupé på Hotel Petersburg, ett hotell, över vilket staden
Libau kan vara stolt. Den 11 försiggick mottagningsparaden på stadens
salutorg. Det var med klappande hjärta, jag gjorde min första rond
längs de uppställda leden, ty jag var uppfylld av en glad stolthet över
att nu som chef kunna blicka på dessa skyldrande, unga män, om vilkas
bedrifter det med sådan hänförelse och stolthet viskades där hemma och
vilka redan fått någonting legendariskt över sig. Men tillika kände jag
hela ansvaret av min nya ställning vila på mig, och oförbehållsamt
trängde sig på mig frågan: skall det lyckas mig att som f.d. rysk
officer kunna vinna dessa ynglingars förtroende, och skola de vara
villiga att följa mig på den väg, som förestår oss? Mottagandet av
truppen avlöpte bättre än jag någonsin vågat hoppas, och jag tyckte mig
överallt under slutdefiladen skönja av ungdomlig entusiasm och
fosterlandskärlek glödande ansikten, som tillika röjde jägarnas fasta
beslut att nu, då fosterlandets ödestimma slagit, ej svika den tillit
de visste att fosterlandet hyste för dem. Ofrivilligt kom jag i detta
ögonblick att tänka på den stolta tyska krigssången "Lieb Vaterland
magst ruhig sein..." Efter paraden spikades under övliga militära
ceremonier den nya bataljonsfanan vid stången, varvid jag fick röna
äran att slå in den första spiken. Om aftonen gåvo tyskarna en stor
avskedsmiddag för stadens honoratiores och det finska befälet.
Stämningen var mycket hög och fosterländsk. Det vilade över jägarna en
blandning av allvar och vemod -- man firade ju ett avsked från gamla
vapenbröder, med vilka man under de långa krigsåren delat så mången
glädje, men ännu större sorger och umbäranden. En jublande glädje
fyllde tillika jägarna vid tanken på att de äntligen finge återvända
till det älskade fosterlandet och till de egna där hemma. I handling
skulle de få visa dem där borta, att jägarnas fasta tro på framtiden
varit berättigad och att det, som de lärt sig och genomkämpat, ej skett
förgäves. De skulle, trots sin ungdom, dock bliva de, som räddade
fosterlandet!
Den 13 februari upplöstes officiellt den kungliga preussiska 27.
jägarbataljonen och övertogs av mig. Efter ceremonien hölls gudstjänst
i stadens lutherska kyrka, varvid tillika trohetseden åt "Finlands
lagliga regering" avlades; därjämte invegs den nya bataljonsfanan. Sent
på aftonen och under nattens lopp försiggick den av excellensen v.
Kühlman äskade maskeraden -- omklädningen till civil -- samt därefter
inskeppningen. Torsdag morgon gav jag avskedsfrukost för bataljonens
tyska befäl, som trots inlämnad anhållan ännu icke erhållit tillstånd
att medfölja, och precis kl. 2 på dagen lättade Arcturus, förd av sin
duktiga och energiska kapten Förbom, under näsduksviftningar, hurrarop,
"Vårt land" samt "Die Wacht am Rhein" ankaret och styrde i snöslask och
storm ut till havs, tätt följd av Castor, som med en värdefull last av
kol och livsmedel skulle konvojera oss. Kursen sattes söderut längs den
tyska kusten och fortsattes på grund av minfaran långsmed densamma ända
till Stilo fyr, vid vilken vi svängde rätt norrut mot Ölands södra
udde, där vi inväntades av tvenne svenska torpedojagare, de där skulle
konvojera oss i de svenska vattnen ända upp till Arholma. Vid Arholma
skulle Sampo, efter att ha inassisterat vapenbåtarna till Vasa, invänta
vår ankomst. Den första dagen av resan var vädret stormigt och Arcturus
rullade helt gemytligt. Livet på den överfyllda båten -- vi voro circa
1,000 i stället för 400, som båten officiellt kunde inrymma -- blev
under sådana förhållanden ej just av det angenämaste slaget, men redan
den följande dagen mojnade vinden och det blev liv och rörelse i
myrstacken ombord. Inne i salongen exekverades kvartettsång och musik
av bataljonens lilla stråkorkester, och uppe på promenaddäcket spelades
däcksbiljard, röktes och promenerades dygnet om. Resan blev för alla en
verklig rekreation efter alla de tusen omsorgerna före uppbrottet från
Libau.
Den 18 anlände vi till Arholma, men erhöllo där per trådlös telegraf
order att genast fortsätta norrut till Öregrund, dit även Sampo
beordrats. Jämt en vecka efter resans början kommo vi till trakten av
Öregrund, varest isförhållandena blevo så pass svåra, att vi nödgades
definitivt invänta Sampo. Stor blev glädjen ombord, då Sampo äntligen
dykte upp vid horisonten. Det var som om ett stycke hemland helt
plötsligt kommit till en -- vad detta betyder för dem, som under åratal
varit skilda från sitt fosterland, kan man väl förstå! Med ljudliga
hurra- och eläköönrop emottogs isbrytaren, och några timmar senare,
efter det den förtöjts vid Castor, gick det löst med kolningen. Alle
man i arbete! Det var ett nöje att se med vilket liv, med vilken lust
och färdighet våra unge män skötte om kolpytsar, vincher, hackor och
spadar. Ingen höll sig för god, alla gjorde sitt bästa och snart kunde
resan hemåt fortsättas med den mäktiga isbrytaren i täten -- Sampo bröt
och skar packisen, som på sina ställen hopat sig till hela berg. Vårt
beslut att från Tyskland för alla eventualiteters skull medtaga Castor
med en last av kol visade sig nu ha varit utomordentligt lyckligt, ty
av svenskarna hade vi näppeligen erhållit bränsle. Allt eftersom den
svenska kusten passerades, erhöllo vi nämligen meddelanden om
socialistmöten, vid vilka beslut fattats att ej tillåta någon kolning.
Detta stämde icke våra känslor till förmån för gamla moder Svea, som nu
för andra gången så bittert svek sin dotter Finland.