telegrafiska meddelandet från kaptenlöjtnant v. Rosenberg att
farvattnet var klart. Följande dag skedde inlastningen, som gick med
fart och tysk precision, och tidigt på morgonen den 1 april ångade en
eskader, bestående av 4 dreadnougther, 2 kryssare, en mängd
torpedobåtar samt ett tiotal stora transportfartyg, föregångna av ett
40-tal minsökare, trallare och minbräckare, upp längs den tyska kusten
med Hangö som mål. Några timmar före avfärden anlände med extra tåg
till Danzig den s.k. Pellingekåren, ett 300-tal skyddskårister från
Helsingfors, Lovisa, Borgå och Kotka, vilka under oerhörda umbäranden
och strapatser lyckats taga sig över till Reval samt därifrån av
tyskarna sänts hit, för att nu tillsammans med oss anträda färden till
hemlandet och där utkräva hämnd för lidna oförrätter. Stor blev vår
förvåning, då vi, i stället för väntade illa medfarna flyktingar, sågo
en rask och hurtig, militäriskt organiserad och delvis till och med
beväpnad trupp stiga ut ur järnvägsvagnarna samt defilera förbi oss.
Bland de ankomna befann sig bland andra den så kända och duktiga
sjuksköterskan och skriftställarinnan fröken Dagmar Ruin, som med
Pellingegossarna hela tiden troget delat strapatser och umbäranden samt
varit med om deras våghalsiga och legendariska, 70 km långa marsch över
isen till Reval. Genast efter ankomsten blev hela kohorten iklädd nya
tyska uniformer; under namn av "finländska etappbataljonen n:o 1"
skulle den kooperera med "Ostsee-Divisionen", för vilken denna lilla
förstärkning var nog så välkommen.
Samma dag avfärden skedde erhöllo vi från general Mannerheim en
noggrann förteckning över hans trupper och deras uppställning. Enligt
denna förteckning hade han den 15 mars till sin disposition inalles
omkring 22,000 man med 114 kulsprutor och 42 kanoner. Under formering
voro två jägarbrigader à 2 regementen eller 6 bataljoner vardera.
Trupperna voro uppställda kordongformigt längs hela fronten. Emot denna
styrka hade fienden, lågt räknat, en tre- à fyradubbel övermakt och
erhöll till på köpet från Ryssland oupphörligt förstärkningar så i
manskap som i synnerhet i ammunition. I Helsingfors befann sig dessutom
hela den ryska flottan med sina c:a 20,000 matroser, vilka genom sin
vägran att efterkomma Brest-fredens stipulationer angående Finlands
utrymmande säkerligen aldrig godvilligt skulle uppgivit staden och
Sveaborg. Detta framgick även på det möte, som hölls i Hangö dagen
efter vår landstigning mellan det tyska befälet å ena sidan och ryska
flottans enkom hit ankomna befullmäktigade å den andra.
XI.
Den 3 april skulle bliva en minnesrik dag för vårt land och speciellt
för staden Hangö. Tidigt i morgongryningen väcktes Hangö stads invånare
av tre väldiga detonationer -- det var ryssarna, som, varskodda att en
fientlig flotta var i ankommande, sprängde de i hamnen liggande
undervattensbåtarna --, och då stadsborna yrvakna sprungo ut på gator
och torg samt läto sina blickar glida ut mot redden och havet, mötte
dem en oväntad syn. Den förut så döda hamnen och redden vimlade nu av
krigs- och andra ångfartyg av alla storlekar, emellan vilka talrika små
snabbgående barkasser kilade fram och åter. Ett otal torpedobåtar
forslade till stranden en, som det tycktes, aldrig sinande ström av
soldater. Det så länge efterlängtade ögonblicket, som man tidigare ej
riktigt hade vågat hoppas på, hade likväl äntligen kommit. Timmen för
befrielsen från det röda och österländska oket hade slagit; all smälek,
all sorg och alla bekymmer fördunstade och glömdes i ett nu, och folket
stod jublande på stranden för att mottaga de kära och så oändligt
välkomna gästerna. Landsättningen av trupperna försiggick i exemplarisk
ordning och redan inom ett par timmar var hela staden besatt, de rödas
fångar, som suttit inburade i stadshuset, hade befriats och
förtrupperna voro på frammarsch mot Ekenäs, för att ännu samma dag
besätta järnvägsbron därstädes. Något nämnvärt motstånd mötte
ingenstädes, och frånsett en arbetare, som under själva landstigningen
lömskt blev skjuten av en röd från ett bakhåll, kom det till ingen
blodsutgjutelse.
Det allmänna jublet i staden var storartat och alla tävlade om att med
blommor, mat, ja till och med omfamningar giva uttryck åt sina
översvallande känslor gentemot befriarne. På aftonen avhölls i stadens
kyrka en officiell tacksägelsegudstjänst och något senare uppvaktades
greve v. d. Goltz med sång och blommor. Mycket beror ju städse av det
första intrycket, och här i Hangö, varest främlingarnas förtjusning
över allt, som de fingo se och röna, var odelad och allmän, lades
grunden till det ömsesidigt hjärtliga och förståelsefulla förhållande,
som under hela den tid, "Ostsee-Divisionen" befann sig i vårt land,
rådde mellan divisionen och vårt folk. -- Enligt den av tyskarna
uppgjorda operationsplanen skulle "Ostsee-Divisionen" genast efter
ankomsten till Hangö tåga i ilmarscher den närmaste vägen mot
Helsingfors för att tillsammans med den tyska flottan befria
huvudstaden såväl från den röda terrorn som huvudsakligen från den
ryska marinen, som ju tvärtemot fredsvillkoren vägrade att avresa eller
att demobilisera. Samma dag som vi anlände till Hangö ankom emellertid
på kvällen från Helsingfors en rysk deputation, bestående av 6 à 8
sjöofficerare och matrosdeputerade, för att med tyskarna underhandla
angående den ryska flottans öde samt fråga tyskarna om "den egentliga
meningen med deras hitkomst", vilken de sade sig ej kunna begripa, då
ju Ryssland och Tyskland slutit fred. Underhandlingarna, som pågingo
under loppet av tvenne dagar, voro rätt intressanta, ty vid dem
framgick att den ryska marinen alls icke tänkt på allvar evakuera
Finland och allra minst sin bas, Sveaborg. Först sedan tyskarna ställt
dem inför alternativet: ögonblicklig avresa eller demobilisering å ena
sidan eller, å den andra, att få sina fartyg obarmhärtigt skjutna i
sank, uppfattade ryssarna situationens allvar: att alltså den avslutade
freden i Brest även var bindande för dem. Vid tyskarnas sedermera
inträffade ankomst till Helsingfors var den stora ryska slagflottan,
som varit förlagd till huvudstaden, med undantag av en del mindre
fartyg och torpedobåtar, mycket riktigt på väg till Kronstadt.
För att skydda huvudoperationen i riktning mot Helsingfors skulle ett
mindre detachement under den svenske greven Hamiltons ledning marschera
över Lojo till Hyvinge samt det s.k. "Åländska detachementet" (14.
tyska jägarbataljonen, förstärkt med en circa 300 man stark, på Åland
uppsatt skyddskår) över Korpo--Nagu angripa Åbo. Den 3 på aftonen
besattes efter en kortare skottväxling Ekenäs, varvid den så viktiga
järnvägsbron föll oskadad i våra händer, men redan den 4 april började
jobsposter ankomma till vårt högkvarter i Hangö. Oaktat de största
ansträngningar hade det ej lyckats tyskarna att överkomma ett enda
lokomotiv; då vägarna till råga på olyckan befunno sig i ett förfärligt
tillstånd, försvårades frammarschen mot Helsingfors i hög grad och
förstärkningar från Ekenäs och Hangö kunde endast långsamt avancera med
häst längs banvallen. Detachementet Hamilton hade stött på häftigt
motstånd vid Karis och Nummela och kunde ej, som avsett var, uppnå
Hyvinge, och det åländska detachementet hade under frammarschen vid
Korpo och Nagu blivit mycket häftigt angripet av överlägsna röda
styrkor, som tillsammans med den ryska kanonbåten "Bobr" icke blott
hindrade detachementets vidare frammarsch, utan till och med tvungo
detsamma att uppgiva positionen vid Nagu. På grund av dessa
omständigheter dryftades den 4 sent på kvällen i huvudstaben, huruvida
man skulle fasthålla vid den ursprungliga krigsplanen eller till en
början blott säkerställa sig såväl gentemot väster som mot norr. Men då
det ju framför allt gällde att utnyttja den genom landstigningen i
fiendens rygg skapade fördelaktiga strategiska situationen, innan
fienden hunnit riktigt orientera sig såväl i fråga om våra styrkors
storlek som huvudstötens riktning, beslöts det att trots allt fortsätta
den påbörjade frammarschen. För att emellertid skydda vänstra flanken,
beslöts det tillika att med tillhjälp av transportfartyg och isbrytare
föra 14. tyska jägarbataljonen den kortaste vägen till Kimito --
landstigningen skulle ske vid Dalsbruk -- samt därifrån landvägen till
Bjernå och Salo, ty så länge Karisbanan befann sig i fiendens våld, var
operationen mot Helsingfors så gott som otänkbar. Då huvudoperationen
mot Helsingfors på grund av "Ostsee-Divisionens" svaghet obetingat
fordrade en koncentrering av samtliga tyska trupper, beslöts det att
till den så hårt ansatta 14. jägarbataljonens undsättning utnyttja en
del av den ovannämnda finländska etappbataljonen, som medföljt från
Danzig. Greve v. d. Goltz och jag kommo därför överens om att jag
skulle personligen övertaga ledningen av denna hjälpexpedition, som
beräknades taga endast ett par dagar i anspråk, under vilken tid min
befattning som förbindelseofficer vid staben skulle skötas av min
adjutant, löjtnant Falkenberg. Detta gick så mycket lättare för sig,
som vi trots allt ej lyckats komma i telegrafisk förbindelse med
general Mannerheim, en förbindelse, som uppnåddes först flera dagar
efter Helsingfors' intagning.
Den 5 april kl. 2 på dagen startade jag från Hangö med 137 frivilliga
"Pellingegossar" med uppgift att över Finby göra en framstöt mot Kimito
och genom denna operation underlätta och möta den påtänkta tyska
landstigningen vid Dalsbruk. Efter en mycket besvärlig resa över
glanskis med ymnigt flödvatten samt under stritt regn anlände vi sent
på kvällen genomvåta inpå bara kroppen till Finby. Ännu samma kväll
angrepo vi de rödas här förlagda huvudkvarter samt gjorde rent hus.
Efter att följande morgon definitivt ha rensat ön, uppställt en lokal
liten skyddskår samt expedierat de tagna fångarna till Hangö, begåvo vi
oss i forcerat tempo vidare med Kimito kyrkoby som mål. Även här
lyckades överrumplingen, som skedde vid mörkrets inbrott, över
förväntan väl. De röda förlorade 3 döda samt ett hundratal i fångar;
dessutom överkommo vi i deras högkvarter ett rikligt byte av olika
slags vapen samt matförråd, som just ihopsamlats för att sändas till
fronten. De närmast följande dagarna användes till att grundligt rensa
den närmaste trakten, vilket lyckades oss utmärkt tack vare den
omständigheten, att vi genom att besätta telefoncentralen och maskera
våra telefonsamtal med de röda bibringade dem den falska tron att det
röda högkvarteret fortfarande ostört existerade i Kimito. Denna komedi
spelade vi lyckligt i 3 dagars tid. Befolkningens jubel över befrielsen
var rörande och vi uppvaktades oupphörligt med blommor, sång och mat,
vilket sistnämnda kom Pellingegossarnes utsvultna magar utomordentligt
väl till pass.
Emellertid ingingo småningom till mig ganska oroväckande rykten.
Besättningen på de av tyska flottan i Åbo skärgård kapade fartygen
"Murtaja" och "Dragsfjärd" -- circa 200 man ryssar och finländare --
anlände över isen till Dalsbruk, varest de röda redan tidigare hade
uppställt ett kompani med en kulspruta. I Bjernå åter samlade sig de
röda för att därifrån angripa oss och återtaga Kimito, varförutom i
vårt närmaste grannskap befunno sig för oss farliga fabrikscentra --
Mathildedal, Tykö, Kirjakkala och Koski -- med allt sitt avskum. Den
ena dagen förflöt efter den andra, men av den planerade tyska
landstigningen, på vilken hela företaget var baserat, hördes ingenting.
På ett återtåg över Finby till Hangö eller fastlandet var ej att tänka,
ty isarna buro ej mera. Ställningen påminde om en kringränd fästning,
vars lilla garnison på grund av brist på ammunition och mat ej länge
hade kunnat motstå en regelrätt belägring, utan måste söka sin räddning
i ett utfall och ett genombrott av fiendens linjer. Emellertid kommo nu
våra från Danzig medhavda tyska uniformer väl till pass. Tack vare
dessa samt de av oss utkolporterade ryktena troddes det allmänt att vi
voro en tysk trupp på 4 à 500 man, som kommit från Åland. På denna
omständighet byggde vi vår plan till räddning. Då ingenting om
landstigningen avhördes, hade väl denna av en eller annan orsak
uppgivits (farleden vid Dalsbruk hade varit för grund för
transportbåtarna, vilka i stället fått order att landsätta
detachementet i Hangö), och därför måste vi först klara ryggen, d.v.s.
Dalsbruk. Detta skedde per telefon. Vi ringde upp till röda gardets
stab på Dalsbruk och meddelade denna den häpnadsväckande nyheten, att
Kimito besatts av en stark avdelning tyska trupper, som tillika
avskurit alla reträttvägar för de röda, och uppmanade dem därför
omedelbart att kapitulera vid äventyr att bruket eljest följande dag
skulle angripas, varvid ingen pardon komme att givas. Efter en kortare
betänketid antogs vår så "ädelmodigt" erbjudna kapitulation, och som
bevis på underkastelsen avlämnades samtliga vapen; dessutom
utlevererades till oss tre av de rödas förnämsta ledare tillsammans med
en på bruket befintlig kulspruta. Banditerna och ryssarna från
"Murtaja" vågade ej motsätta sig kapitulationen, utan rymde över isarna
ända upp till Åbo-trakten. Denna lysande framgång höjde till den grad
modet till och med hos ortens terroriserade befolkning, att det
lyckades oss att ännu samma dag upprätta en skyddskår på c:a 100 man,
som efter vår avresa skulle övertaga ordningens upprätthållande på
orten.
Vistelsen i Kimito blev oss emellertid för lång, ty alla önskade vara
med vid Helsingfors' intagning, och dessutom var min närvaro hos v. d.
Goltz vid detta tillfälle nödvändig. Vi beslöto fördenskull att
oberoende av alla rykten om stora röda styrkor vid Bjernå slå oss
igenom samt marschera till Karis, varifrån enligt meddelande tyska
trupper voro på väg västerut till vår undsättning. Med ett 80-tal
fångar bar det i väg, och ännu samma kväll uppnåddes Bjernå, som till
vår överraskning dagen förut helt oväntat utrymts av de röda. Vår
framstöt över Kimito samt tyskarnas frammarsch emot Karis hade hos
fienden åstadkommit en fullständig panik, som sträckte sig ända till
Åbo. Till stadsbornas egen förvåning sågo de sig vid uppvaknandet en
vacker morgon fria från den röda maran, som ridit dem under så många
månader. Följande dag eller den 11 april tågade hela expeditionen från
Bjernå till Tenala, varest vi mötte 14. tyska jägarbataljonen, som
förvånade sig mycket över att få se oss helbrägda -- bataljonen hade på
grund av de ihållande ryktena om Kimitoexpeditionens prekära läge
skyndsamt via Ekenäs marscherat till vår undsättning. Här i Tenala
skilde jag mig från mina duktiga gossar, vilka skulle tåga vidare till
Ekenäs, medan jag per auto, häst, till fots och i dressin skyndade
efter den tyska huvudstaben. Sent på kvällen den 12 april uppnådde jag
äntligen huvudstaben, som då befann sig i Hoplax och som bäst höll på
att vidtaga de sista förberedelserna för Helsingfors' intagning
följande dag. Stämningen i staben var vid min ankomst hög, ty man stod
nu inför målet, och allt hade gått efter beräkning. Tillika firades
greve v. d. Goltz av sin stab med anledning av att han samma kväll
undgått en stor livsfara. Efter Albergapositionernas intagning och
sedan de röda genom utskickade parlamentärer inlett underhandlingar om
uppgivandet av allt motstånd, ville greve v. d. Goltz ännu den 12
personligen resa in till Helsingfors. På vägen dit möttes han
emellertid i Tölö helt oväntat av kulsprutseld, som tvang honom att
tillsammans med sin stabschef och chaufför söka betäckning på bottnen
av sin bil, varifrån han efter flera långa minuter lyckades rädda sig
genom att hastigt söka skydd bakom närmaste husknut. Bilen, som
erhållit flere träffar, kunde först efter mörkrets inbrott räddas. Min
oväntade ankomst -- man trodde mig fortfarande omringad av de röda på
Kimito -- emottogs med jubel och greve v. d. Goltz meddelade mig den
för mig så smickrande nyheten att han på grund av Pellingegossarnas
duktighet givit order om att deras benämning "etappbataljon N:o 1"
skulle utbytas emot "jägarbataljon Thesleff" samt att de genast skulle
beordras till Helsingfors, för att sedermera i enlighet med deras
önskan med förtrupperna marschera vidare längs kusten österut. Tillika
utlade för mig stabschefen, kapten Karmann, betydelsen av vår
expedition, en betydelse, som jag själv ej då ännu riktigt tilltrott
densamma. Till följd av djärvheten i vår framstöt hade de röda tagit
oss för en stark tysk truppavdelning och gripits av fullständig panik,
som ej blott befriat hela sydvästra Finland och Åbo, utan även -- något
som kanske var ännu viktigare -- möjliggjort att den tyska frammarschen
emot Helsingfors hade kunnat fortsättas i enlighet med den uppgjorda
planen. Samtliga tyska trupper hade därigenom kunnat koncentreras emot
den starkt befästa huvudstaden, vilken i händelse den försvarats på
allvar av de röda, för den relativt svaga tyska truppen hade blivit en
svår nöt att knäcka.
XII.
På den 9 dagen efter landstigningen i Hangö eller den 12 april
inträffade de tyska trupperna i Helsingfors' förstäder. Krigsplanen
hade fullföljts på ett glänsande sätt och de tyska trupperna på nytt
hävdat sitt lysande namn och rykte. En frammarsch på i medeltal
17 km om dagen längs uppblötta, omöjliga vägar under ständiga
förpostfäktningar är en prestation, som varje militär måste avundas
dem. Den 12 och 13 försiggingo de vilda, men meningslösa gatustriderna,
som enligt tyskarnas utsago påminde om de första striderna i Belgien,
varest till och med kvinnor och barn grepos med vapen i hand, lömskt
skjutande på de intågande trupperna från något bakhåll. Den 14 skedde
greve v. d. Goltz' högtidliga intåg, vilket emellertid flerfaldiga
gånger höll på att inhiberas, ty gatustriderna flammade under detsamma
ständigt upp på nytt. På grund av det dåliga moraliska intryck ett
avbrott i den planerade festligheten hade haft på hela befolkningen,
som knappast ännu riktigt vågade draga andan och hade svårt att
fatta att befrielsen kommit, övertalade jag greven att trots allt
slutföra intåget, ehuru till och med ännu i hörnet av Unions- och
Esplanadgatorna amiral Meurers -- chefen för tyska flottan --
personliga adjutant på uppmaning av amiralen försökte övertala oss att
avstå från den tilltänkta paraden på Senatstorget. Under befolkningens
jubel och hänförelse fullföljdes emellertid intåget i enlighet med det
uppgjorda programmet och utan något störande mellanfall. Den yttre
ordningen i staden återställdes definitivt samma kväll.
Då under den röda tiden samtliga såväl kommunala som statliga
ämbetsverk totalt upphört att fungera, kom det till en början på vår
andel att organisera arbetet och förhållandena i staden så, att
åtminstone de mest brännande frågorna kunde lösas. Då förbindelsen med
general Mannerheim eller Vasa-regeringen allt fortfarande var avbruten,
nödgades vi handla på eget initiativ, ty mångt och mycket måste genast
avgöras och ordnas. Förutom den förtvivlade livsmedelsfrågan fordrade
sådana viktiga frågor som t.ex. övertagande av Sveaborgs fästning,
fångarnas internering och förplägnad, ryssarnas utvisning, krigsbytets
övertagande, ryska handelsmarinens konfiskering, skyddskårernas
uppställning och organisation m.m. en om ej varaktig så likväl
provisorisk lösning. Dessutom var krigsläget sådant, att de tyska
trupperna ej kunde kvarstanna i Helsingfors, utan oförtövat måste tåga
vidare. Samtidigt med det sjudande organisationsarbetet pågick det
officiella och privata firandet av stadens befrielse med högtidlig
tacksägelsegudstjänst i Nikolaikyrkan, "Huldigungs-Koncert" i
universitetets solennitetssal, galaföreställningar i svenska och finska
teatrarna, officiella uppvaktningar samt mottagningar hos såväl greve
v. d. Goltz som amiral Meurer, bal, arrangerad av stadens damer på
Restaurant Börs, m.m. Mat och dryck saknades ofta, men i stället bjöds
det på uppriktig glädje, hänförelse och tacksamhet. För alla dem, som
fått vara med om dessa minnesrika dagar i Helsingfors, komma desamma
nog att utgöra deras livs vackraste minnen.
Efter det något så när ordnade förhållanden fåtts till stånd,
fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En
avdelning, till vilken bl.a. även hörde "jägarbataljon Thesleff", som
snart vid Abborfors skulle få sitt första allvarsamma elddop, tågade
längs kusten österut, medan åter huvudstyrkorna under general Wolffs
befäl tågade mot norr över Hyvinge och Riihimäki, för att ernå
förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns
ryggrad: bandelen Viborg--Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade
samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild
avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största
sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en
välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22
april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v.
Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl
öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten,
som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning
av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v.
Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter
Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim
meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en
begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för
att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom
meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april
skulle vara i antågande över Hauho--Tulois. I enlighet med denna
begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte
ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna
mycket överlägsna röda styrkor -- det var hela den röda västfronten,
som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis --, vilka tillfogade de
tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera.
Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen
Riihimäki--Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande
voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den
uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället.
Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt
greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en
framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta
huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis--Lahtis, d.v.s. just
där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d.
Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och
ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria
känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade
strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit
med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet
inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär
jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid
Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde
Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro
de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt
varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt
tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan
utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan
avund kunna dela framgångens triumf.
Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade:
officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och
manskap 215.
Att här närmare utlägga betydelsen -- såväl den direkta som den
indirekta -- av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke
till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en
telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna
några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att
finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade
den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna
fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till
buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna
fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle
tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta
allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!
XIII.