så gott som utan svårare excesser, började emellertid den allmänna
disciplinlösheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna
att göra sig allt mera gällande ju längre tiden led. I spetsen för de
bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109.
infanteridivisionen, vilka trupper väl voro de allra första av
Rysslands fronttrupper, som öppet övergingo till idén om den av Lenin i
Petersburg förfäktade "proletariatets diktatur". Under vårens och
sommarens lopp anlände till fronten både engelsmän och fransmän, vilka
utsänts av ententen för att uppelda den omorganiserade ryska
revolutionsarmén till förnyad strid för frihet, jämlikhet och
broderskap. Slutligen kom själva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens
ledare och gunstling, men trots stora löften uppnåddes på den norra
fronten intet. Armén gick här långsamt men säkert mot förfall och
upplösning.
I början av sommaren insjuknade jag häftigt i en gammal åkomma, för
vilken jag redan tidigare just före krigets utbrott sökt bot vid Porla
badort i Sverige, och måste intagas på officerslasarettet i Riga, vilket
lasarett upprättats och underhölls av balterna. På detta lasarett kom
jag snart i intim beröring med stadens tyska läkare samt dess tyska
aristokrati och fick personligen övertyga mig om med vilken stor
otålighet "befriarna" voro efterlängtade, hurusom hatet emellan
"baronerna" och letterna var outsläckligt samt hurusom så gott som hela
den bildade klassen i en inkorporering eller, i sämsta fall, i någon
sorts personalunion med Tyskland såg Kurlands och Livlands enda möjliga
framtid.
Under juli och augusti månader började bland stadens befolkning och i
synnerhet bland dess judiska element allt oftare höras rykten om en
förestående tysk frammarsch på den norra fronten med en därmed följande
intagning av Riga. Det ryska armébefälet satte till en början tilltro
till dessa rykten och vidtog därför en del försiktighetsmått; fronten
vid Kemmern förkortades, nya etapplinjer upprättades för att underlätta
ett eventuellt återtåg m.m. Emellertid förflöto dagar och veckor utan
att någonting hördes av, och då någon omgruppering hos tyskarna ej
kunde förmärkas, antogs det allmänt, att detta rykte var likt alla de
andra, som tidtals av fienden utspredos för att hålla nervositen hos
den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bäst
av följande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag på lasarettet
besök av en kamrat från kårstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om
stabens underrättelseavdelning. På min fråga om någonting nytt avhörts,
meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det är sant, i dag
hade vi en överlöpare -- en soldat från Elsass -- som påstod att
tyskarna i natt tänka slå broar vid Yxküll över Duna-floden samt taga
Riga, men det är ju ej första gången man får höra sådana historier.
Värdet av dem känner du ju." Men denna gång skulle överlöparens
historier likväl besanna sig. Efter en häftig artilleriförberedelse,
vid vilken tyskarna första gången använde en ny sorts gas, som
sönderfrätte gasmasker och kanonrören (samma gas användes av dem något
senare på italienska fronten vid det stora genombrottet därstädes),
rensades inom några timmar den motsatta stranden vid Yxküll och
ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 på morgonen den 2
september slogos broarna över floden, och några ögonblick senare satte
sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas högra strand
ett tiotal km söder om staden Riga. Då vi på lasarettet den 3 på
morgonen utan någon aning om det passerade vaknade, var Rigas öde redan
avgjort. Försöken att återtaga den förlorade positionen misslyckades
och det återstod för armébefälet blott att giva order om omedelbart
återtåg, ifall det ej ville riskera att få sin reträtt avskuren. Den 2
och 3, medan striderna om etapplinjerna pågingo, skedde utrymningen av
Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga påtryckning försiggick
evakueringen till en början i god ordning, ehuru Riga dessa dagar
direkt besköts från Yxküll-sidan av tyskarnas långskjutande kanoner.
Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka -- bl.a.
-- ett träffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset
till vårt lasarett. Av stadens invånare sårades och dödades sammanlagt
omkring 200 personer. Någon regelrätt evakuering av staden kunde
naturligtvis ej komma i fråga; sålunda blev t.ex. vårt lasarett helt
och hållet lämnat åt sitt öde. De som till fots eller häst sökte sig ut
ur staden råkade emellertid i tyskarnas händer, ty redan på morgonen
den 3 voro både järnvägen och landsvägen Wenden--Petersburg avskurna.
Den 3 på morgonen, då arriergardena började draga genom staden, vidtogo
såväl trupperna som pöbeln med ett allmänt plundrande. Överallt såg man
av ryssarna anstiftade eldsvådor -- sålunda kunde jag från mitt fönster
samtidigt räkna 24 större brasor. Samtliga butiker och bottenvåningar i
hela staden skövlades och luften genljöd av starka explosioner,
artilleri-, kulspruts- och gevärseld.
Detta trevliga spektakel räckte till inemot kl. 4 på e.m. Då inträdde
plötsligt dödstystnad. Men några minuter senare bröt ett jubelskri
löst: "De ha kommit!" Från källare och andra gömslen strömmade folk
fram, välkomnande de från alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande
tyska trupperna med blommor, mat, glada hälsningar, ja, till och med
kyssar. Ordningen upprättades i ett ögonblick, och det var ett verkligt
nöje att bevittna med vilken disciplin och färdighet tyskarna besatte
Riga. Redan följande dag spelade militära musikorkestrar överallt i
stadens parker, och vitklädda flickor och damer kurtiserade efter bästa
förmåga de blomsterprydda krigarna. På en dag återtog Riga sitt
fredliga utseende, och man glömde nästan bort att det egentligen ej var
de egna utan fienden som nu tagit hand om samhället och att fronten
blott förskjutits några tiotal km österut.
Rigas intagning lämnar det bästa beviset på skillnaden mellan en
välorganiserad, väldisciplinerad och utmärkt armé och en mer eller
mindre milisartad sådan -- vilket ju den ryska då redan var. Ehuru
ryssarna några veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal,
högtidligt svurit på att, fastän de själva ogärna ginge till anfall,
dock försvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen,
kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i döda och sårade,
medan ryssarnas förluster räknades i tiotal tusen. -- Ett memento för
dem som i skyddskårer och allmän milis se sitt lands självständighet
gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!
Den 6 september anlände till Riga kejsar Wilhelm och avhöll där stor
kejsarparad. Vid paraden närvoro bl.a. överbefälhavaren för den tyska
norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjälte general Huitier,
vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besöket skänkte
kejsaren 100,000 Rmk åt stadens fattiga.
Några dagar efter Rigas intagning överflyttades jag jämte de övriga
officerarna från vårt sjukhus till ett tyskt fältlasarett, varifrån vi
så småningom efter tillfrisknandet skulle sändas till Tyskland.
Emellertid anlände från det stora högkvarteret, vilket beträffande
Östersjöprovinserna och balterna beslutat sig för en politik, som
åsyftade dessas vinnande för den tyska saken, befallning om att
samtliga balter skulle på hedersord befrias från fångenskapen, och
efter några dagars extra väntan samt förfrågningar inneslöts även min
värda person i denna grupp. I stället för ett fruktat fångläger skulle
nu det återuppståndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brödet
mitt enda bekymmer. På tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade
befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket
betecknande: "Den myckna musiken tjänar till att överrösta magens
kurrande." Och väl var det, ty med provianteringen stod det allt annat
än väl till. De små förråd, som ännu funnos under den ryska tiden,
blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrända, och tyskarnas
proviant räckte knappt ens åt dem själva. Huru befolkningen ändå kunde
reda sig och slå sig ut, är för mig en gåta, vilken emellertid
sannolikt hade sin lösning blott i tyskarnas stora organisationsförmåga
och i den stora massan judiska affärsmän, som trots alla ryska
utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.
För juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omöjliga
varit möjligt, så mycket mera då i krigs- och revolutionstider.
VII.
Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen
infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min
stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle
expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt
följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer,
som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av
den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens
bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs
den nya banan Riga--Mitau--Schavli--Königsberg--Berlin, som tyskarna
byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den
huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via
Reval med Berlin. Resan Riga--Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men
denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna
förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag
emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade
hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av
honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på
anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt
mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade
kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills
hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit
något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle
ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas
på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant
Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse,
vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste
kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora
generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket
förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande
fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta
ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om
att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen,
som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt
upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga
och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska,
militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den
tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta
med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.
Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände
"direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och
en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För
tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och
inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska
hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.
Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag
likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång
tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del
närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland
skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor
var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att
det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.
Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique",
kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och
för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda.
Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i
Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde
hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga
överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande
bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett
eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som
vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina
kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.
Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära
kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med
härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan
att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade
bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och
oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9
september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot
Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl
organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet --
frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet
hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma
meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå
skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen
gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för
vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma,
såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika
kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och
jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående
följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna
tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande
detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till
allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom
mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det
förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full
överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret.
Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i
Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid
senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på
mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska
generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.
Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique"
och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning
till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade,
intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det
blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt
skvaller och alla misstankar -- ty även i Berlin härskade bland
allmänheten en viss spionskräck -- omdöptes jag officiellt till
herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin
de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands
självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under
mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.
Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena
där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande
kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter
gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande
rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna
vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet
gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland,
skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och
Frankrike beträffar.
Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga
först efter det en del av den i Stockholm startade "finska
delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för
mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av
november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor
R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren
M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att
överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att
i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag.
K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet.
Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades
åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka
bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag
uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka
anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som
skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna
militära läget.
För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare
under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning
grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla
fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i
en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det
oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då
vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och
för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario
i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån
över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya
militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var
hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande,
mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående
förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt
distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici,
politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k.
finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till
stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och
undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet
därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle
förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod
och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och
av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen
bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu
så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i
Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland
jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu
äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande
mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till
stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket
snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.
Handhavandet av den finländska saken och överledningen av
jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens
"Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och
erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för
"Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till
vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det
stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och
hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i
mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I
honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och
jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott
tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll
en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v.
Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som
vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.
Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det
mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till
det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land
och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann
ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig,
så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under
tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo _våra_ intressen
först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i
någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen
på general Ludendorffs personliga föranstaltande.
Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom
situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan
Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss
i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till
den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några
som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det
för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra
intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.
Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att
Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt
ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917
till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig
författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland
direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till
handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta
möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt
tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska
bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om
en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills
vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en
mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt
med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras
dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som
helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.