Produced by Tapio Riikonen
UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918
Av
Wilhelm Thesleff
Helsingfors,
Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
1919.
I.
Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några
kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i
Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1
augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel
mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen
avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos
distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig
vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans
stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina
angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till
staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid
bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på
kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll
så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han
upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans
räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle
återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern
avresa.
I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av
krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig
och ofattlig panik -- bankerna stormades, människorna avyttrade allt,
som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all
sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i
skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten,
att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena
meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna
skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen
befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att
brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av
Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas
-- för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana
förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter
bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor
förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och
logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med
en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det
är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du
som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar...!"
Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar
med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert
skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som
var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de
sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse -- snarare
tvärtom.
Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo
-- en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s
dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten
av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela
"butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars
huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var
naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej
ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och
manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting
fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens
ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande
förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte
detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått
truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning
att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59.
lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d.
kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera
av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer
om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp
erfordrar. Formeringen av brigaden -- 10 skvadroner -- gick raskt
undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman,
ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande
f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag
emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan,
vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt
gamla regemente -- L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor
efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält.
Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en
månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista
gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med
vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom
och hurusom, med undantag av -- tror jag -- blott mig själv,
övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch
i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad
och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna
och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna
till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid
frihetskrigets utbrott i Finland.
Sic transit gloria mundi!
Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt
exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på
lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till
tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra
skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab
kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men
flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i
Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet
blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter
krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk
förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att
min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med
Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart,
och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en
general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten
av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka
insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta
ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt
resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag
under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten.
Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst
med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora
förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en
befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som
för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet
i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig
tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i
Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull
post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att
tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade
mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till
följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan
gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig
hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i
huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens
utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab
hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder
människans öden!
II.
Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest
förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad
med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg
och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu
så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta
kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk
prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en
hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga
stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst
tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom
kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och
det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel,
bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden
möter en fortfarande vid varje steg.
Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i
Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra
nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och
natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes
till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot
allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt
slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.
Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av
renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant
-- en mycket obskyr personlighet -- utövade genom denne till stadens
förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens
mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst
anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra
blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde
trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning
hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig
dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i
fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!
Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl
beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar -- i synnerhet en elakartad
tyfus -- härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga
eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem
enkom uppförda barackerna -- baracken var av bräder, full med halm samt
försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen
myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men
enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten,
relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.
I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens
bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning
visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från
sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli
i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack
vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska
högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa
med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon
genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med
tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget,
förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent
riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då
tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.
Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt
starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om
autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska
regementena -- 8 till antalet --, vilka sedermera under
bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.
Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista
oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp
för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår
armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl
opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för
staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och
lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare
anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt
"Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i
arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det
sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.
"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört
av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett
bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen.
Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i
Finland, förvaltaren -- en tysk -- var förvisad till Sibirien, stall,
ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela
var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare
tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina
kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda
tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker,
kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten
till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten
installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande
dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som
friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det
helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt -- om man betänker att
vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode"
firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen
till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till
och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det
hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen
knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära
livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd
omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande
omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till
julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen
olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med
denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista,
jag behövde tillbringa på detta sätt!
Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik
den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat
det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och
samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel -- deras totala
oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete -- framträdde i
synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general,
som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös
och utan den minsta aning om något slags organisation eller
arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de
papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans
vansinniga rädsla för tvål och vatten -- jag kommet ihåg huru så gott
som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett
ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av
honom det gångna årets samlade smuts. -- Här på "Waldenrode" gjorde
döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung
stabsryttmästare -- kårkommendörens personliga adjutant -- sköt sig en
kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.
Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i
medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den
därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle
övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna
tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det
stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla
i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade
tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det
allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren
och att den knappast mera kunde undvikas -- frågan gällde blott i
vilken form den komme att söka sig uttryck.
Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de
kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen
brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop,
och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.
III.
Riga -- "Östersjöns pärla" -- gör med sina moderna, västerländska
stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog
skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare
stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens
högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator
och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor
ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör
ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt
återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för
germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens
glansperiod.
Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden
låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor
fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma
fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och
landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest
hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin
rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter,
vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna
lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum
skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. --
Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma
vandalism.
Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen
krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig
märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och
dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde,
vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande
arbete en gång pågått i dem -- ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina
tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej -- endast invid järnvägsstationen
gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande
offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora
broanläggningarna över Duna-floden.
Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå
själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren
utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess
generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika
fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m.
på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas
stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i
tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket
starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt
nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits
kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt
tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra
över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort
fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som
oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska
frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag,
som under sådana besök fick agera ciceron.
De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid
Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda
dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter
i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära
begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller
korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av
fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar,
vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva
material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju
huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som
jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och
sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de
dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat
och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie",
men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt
för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.
Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände
bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska
kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska
trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och
utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till
sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och
krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde
denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt
ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i
konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade
upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk
militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till
armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs
honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib.
kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll
den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom
lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter
Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad
av bolschevikerna i Kaukasien.
Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis
mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att
denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och
undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke
litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte
kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt
mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och
fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han
var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll.
Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid
ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska
hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden
till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.
Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt
uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än
ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka
isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta
av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga
och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter
solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet
upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den
sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare
ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva
mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de
vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon
större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka
höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla
stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett
outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten
och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i
dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra
fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i
anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa
timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste
vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det
endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina.
Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt
eftersom kriget fortskred -- man kan alltså mycket väl tänka sig
hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden
för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland
byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka
t.ex. järnvägsbron vid Schavli -- "Hindenburg-bron" -- obetingat är ett
av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke
två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom
till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu
fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned
och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.
Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på
vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera,
då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe
"Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad
fronten Riga-viken -- södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett
avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt
besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället
möjliggjorde järnvägen Mitau--Tukkum med sina förgreningar en snabb
omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan
fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet
omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig
"trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda
fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick
knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten
knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för
resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om
fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.
Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med
våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag
väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen
truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag
nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra
tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga
förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och
detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att
leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur
ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material --
teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del
medlemmar av bataljonen m.m. -- som de sade sig hava med sig samt så
beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen,
den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i
bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat,
då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen
vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret
hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men
på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare
angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare
anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom
de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång
omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera
riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre
överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från
jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på
den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig
tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.
Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp
vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte
mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig -- det antogs allmänt att
det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det
av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom
det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k.
finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen
vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.
IV.
Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta
tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men
utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett
rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De
bägge andra försöken -- i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid
Aa-floden -- företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga
offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.
Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå
följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns
lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre
utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var
indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den
tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor
offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt
krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas,
som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en
hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general
Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle
general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och
sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den
tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes
till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare
tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till
Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på
framstöten samt skaffade österrikarna andrum. -- På vår front gjordes
ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades
i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet
skulle ske i riktning mot Kekkau--Baldon för att i händelse av framgång
längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli
vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett
mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en
hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43.
armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum.
Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa
den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner
-- inalles väl en 12-15 bataljoner --; vid Misse-floden befann sig
endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12
km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen.
Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i
synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket
bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade
nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel
division, varit beseglat. Bataljonen var då -- och dess f.d. medlemmar
äro väl ännu -- föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.
Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen
räckte närmare 2 dygn -- ända till 200,000 skott av grov kaliber
avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt -- och
det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska
ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet
av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego
ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till
det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.
Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det
ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne
generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här
från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan
Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade
inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade
Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar
av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han
misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.
Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma
krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av
ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över
tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar
skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för
stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast
skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets
heliga konventioner!
Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster
stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i
grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina
reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så
starkt hotade södra fronten.
Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande
på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i
artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna
artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt
resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även
tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste
förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund
härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och
hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett
nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper,
först därefter -- sedan genombrottet lyckats -- skulle starka
artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta
program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats
på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av
stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916
bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock.
Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev
fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det
ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till
floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning
var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån
skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet
lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan
nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång
så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke
order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade
en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef,
general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats
komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt
huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska
ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han
framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga
chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som
anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått
avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås
till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten
och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre
reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid
Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan
även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor
senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma
valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden -- närmare
25° R. -- blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal
manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss
under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga
gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll.
Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett
30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i
fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna
förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska
katedralen, men -- o ve! -- bland de tagna kanonerna var ej en enda
riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och
nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att
troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den
tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena
kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga
slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista
reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till
närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i
norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen
och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett
80-tal sårade och döda.
Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej
berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska
artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller
för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin
mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början
av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret
med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från
Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att
gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna
front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder
min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot
tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju
bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor,
kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka
upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.
V.
Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig
överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till
avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla
officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle
"färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart
att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden
kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i
åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika
fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka
"fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas.
Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof
uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i
taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt
och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid
gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från
invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela
det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet,
som hölls av arméprästen -- detta tal var nämligen utomordentligt
betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under
världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti
vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort
fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot
inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt
krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga
mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa
och den sanna kristendomen från barbarerna."
Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse
bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de
plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med
människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka
kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men
tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand
ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade
för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt
skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor
bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit
besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först
vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och
inkvartering. Ingenting skonades -- till hästkrubbor användes
marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v.
Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors
bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog
omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga
stegen för att därifrån hämta bränsle -- de föredrogo att helt enkelt
hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets
möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 -- det året
tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen.
Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som
på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något
så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom
befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna
uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid
middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att
denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste
omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av
stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid
allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid
bordet -- man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga
inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande
aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.
VI.
Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i
Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos
oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit
fullkomligt utan alla nyheter -- rykten voro blott i omlopp om en
utbruten större strejk i Petersburg -- erhöll järnvägspersonalen vid
samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen
av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens
kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken
uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart
följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde
situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst
eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade
situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade
sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting
stort, vackert och till och med enastående i historien, något som
skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra
det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt
att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser
samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred.
Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på
kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba
seger låg -- och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta,
vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut.
-- Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även
för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades,
kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo
ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs
gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades
folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens
folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20
kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med
förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det
soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven,
helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet
förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till
inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a.
kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter
"Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som
vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par
månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på
nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de
där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo
till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd
flagga i handen.
Det fanns i Riga likväl även kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall
väckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland
balterna. Ehuru tsaren personligen kanske då mera ej var så populär
bland dem, var likväl den monarkiska principen så starkt rotfäst, att
jag t.ex. vid några tillfällen blev vittne till hurusom gamla herrar
och damer snyftade och gräto, då kejsarporträtten togos ned från väggen
för att gömmas eller förstöras. Därtill kom naturligtvis skräcken och
rädslan för de revolutionära letterna, som år 1905-06 brände, skövlade
och mördade allt tyskt inom landet.