Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde
tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens
träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs.
Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna
rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina
kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna
döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt,
oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart.
Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som
efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett
pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes
hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av
bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan
uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i
slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande,
rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och
avlägset som om hon sett på det på långt avstånd.
Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte
till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som
plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter
mannen, som lugnt gick nedåt gatan.
— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick
hade med ens gjort henne nyktert vaken.
Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i
människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda
av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna,
främmande världar ...
Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan
och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att
just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt
och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ...
Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan
fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting
påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra
...
Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var
mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina
som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen
stack het ...
Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter
allvarligt.
Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro?
Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju
deras söndagsnöje, deras vila ...
Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen.
Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort.
Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för
årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen,
men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De
rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de
gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och
meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka
inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven.
Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt
förföljde det andra ...
Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade
de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för
uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och
varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som
kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet.
Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars
frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat
gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader
förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne,
voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta,
vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst
... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon
och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de
själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort
stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans
vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ...
Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom
varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan
fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon
gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro
lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen,
sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon
bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit
lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon
för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta
...
Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade
sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen.
Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju
galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla
människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att
åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid
få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som
inte längre ville lämna hennes tankar ro.
Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs
planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett
stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens
kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ...
Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod
och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs
över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket
undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig,
hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för
första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde,
plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter!
Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde
trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande
brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste
emot henne i förnämt enkla typer.
Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon
stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på
namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på
den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så
blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss.
Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen
skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att
gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en
oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet
sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte
hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer.
Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig
skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt
öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von
Heineman i dörrspringan.
Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra
Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och
högtidlig.
— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton,
som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som
ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det
på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där
ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka
och tyckte bäst se efter vad som stod på ...
Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i
tamburen.
— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och
framför allt, hur visste du, att jag var här?
Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von
Heineman.
— Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka
om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om.
Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till
salongen.
— Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det
är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton,
som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen.
Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i
soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att
fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta.
— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring,
sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog
är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på
några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa,
bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en
del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_,
plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe
... Säg, om inte det är underligt!
Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu
längre fram emot Thyra:
— Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa
tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt
efter att se och träffa dig ...
Thyra svarade icke genast.
— Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon
slutligen.
Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne.
— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i
sentimentalt ridderlig ton.
En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte
blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman.
— Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag
ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt
upp dig. Du får inte förstöra henne också ...
Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och
lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett
lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun.
— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än
dig, sade hon plötsligt.
Thyra gav henne en stickande ond blick.
— Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer
än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än
likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika
olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund
och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat
mig ...
En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst
kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik.
— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen
om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt.
Hon skrattade till i plötsligt övermod.
— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst.
Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv.
Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade.
Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne,
speglades i detta ögonblick i hennes ansikte.
— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ...
åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det
lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ...
Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse
slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt.
— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag
ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon
lidelsefullt ut.
Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade
händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen,
där hon nyss suttit.
— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande
ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så
mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den
sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att
jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle
vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod
att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit
lidande också för mig ...
Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa,
snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen,
och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med
en road glimt i ögonvrån.
— Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh,
att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ...
Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud.
Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för
ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig
upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand.
— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull.
Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt:
— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte?
Hennes röst var på en gång mjuk och befallande.
— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat.
Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt.
— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller
av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina
ögon?
Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i
fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon.
— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd
längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket,
mycket ...
* * * * *
Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade
tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter
henne, då hon gick utför trappan.
— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt
och ivrigt efter henne.
Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt
tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt
i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande
rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman.
Så försvann hon i trappkröken.
Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram
till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset,
tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret
och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde
ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på
gatan.
Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften
kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna.
Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och
Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan
av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg
rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En
ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt
inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor.
Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot
Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg.
Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar,
men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med
stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast
att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan
hindrade hjärtats slag.
En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade
framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra
Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte
hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris,
medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt,
spörjande ögonkast.
— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om
hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag
skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev
förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte
alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen.
Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda
två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år
sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ...
Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ...
Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt
som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan
ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig
näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen.
Så gav hon till en djup, improviserad suck:
— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och
då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan
... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara
utan för det mesta ...
Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande
jämmerlig:
— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig
tror det ...
Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande
framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon:
— Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon
slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall.
Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra.
— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ...
Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt.
— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt
alla, alla människor, fast på olika sätt ...
Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i
gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och
osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men
hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon
rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick
planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom
henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne
av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i
hennes medvetande.
Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan
långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i
tystnad och ro.
Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne
i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon
sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne
gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina
egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och
att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var
kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade
framför sig.
Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög,
rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan.
Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde
ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled
förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden.
Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma
förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför
de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog
plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön.
Så blev allt åter tyst.
Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal,
proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram
stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa,
magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen.
Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett
underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans.
En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds
dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå
sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad
innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden.
Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk
ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som
sett på henne i dag på Sturegatan ...
Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot
ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och
började läsa med stark, skallande röst:
”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på
marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig
den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft
upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och
din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis.
Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt
tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!”
Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon
slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som
en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de
mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes
som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten,
stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så
åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande
tunga.
Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra
Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm,
osäkert, vacklande, nästan som en drucken.
På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det
blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under
brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär,
en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så
kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små
kullriga vågor med varandra.
Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde
icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något
trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig
längtan började slita i hennes hjärta.
Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba
takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars
framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ...
Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro,
skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova,
och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ...
En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning,
men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet.
Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp
emot sig:
— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han
och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se
så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte
rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu!
”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!”
Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista
orden, och han gav till ett rått skratt.
Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares
oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en
häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den
druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en
höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför
bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut
armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt,
hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade
hon ned i det ilande, dansande vattnet.