Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska
plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde
allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla
förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och
klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå
tillbaka in i garderoben och stängde dörren.
I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson
for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet
till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att
hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par
handdukar över alltsammans.
Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon
kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt
ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot
henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet.
Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet
tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen
spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup,
som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och
bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg
och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte,
att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig
till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ.
Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon
ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å
nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon
var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den
brådstörtade packningen ...
Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt
omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande,
svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra
Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina
knutna händer mot ögonlocken.
Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i
en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev
allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande,
bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande
ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en
dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av
någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon
förmådde inte göra något försök att få det klart för sig.
Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset.
Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till
middagen!
Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av
hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte
heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av
misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under
spegeln.
Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren.
Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt
sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren!
Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram
mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset.
Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas.
Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad
det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt.
Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade
kring hennes brännande röda mun.
Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen
tycktes ge akt på henne.
Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst
borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra
med stora, sorgsna ögon.
Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken.
Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik.
Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon
följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg
ständigt förbi dem.
Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt
under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen.
Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde.
Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita
bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ...
* * * * *
Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon
kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet
och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust
leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt,
inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och
kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett
giftigt kräldjur ...
Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum.
Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en
förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid
dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina
sammanknäppta händer rätt upp över huvudet.
— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa!
Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De
träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med
ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät
armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och
måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då
stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande.
Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat
stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en
hypnotiserads stela ögon på låset.
— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande
röst utanför dörren. Jag måste tala med dig.
Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt
likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton:
— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar
inte, mitt huvud är tungt som bly.
— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven.
Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt
korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon
suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart.
Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var
färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på
klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott.
Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och
kuvert och började skriva till Lisa.
I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och
bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte
med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att
säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,”
skrev hon till sist.
Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo
osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och
förtvivlan.
Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade
rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig
med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur
handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det
till brevet i kuvertet.
Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska,
brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa
raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå
kunna verka något gott för henne hos Lisa ...
Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att
vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan
människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade
inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle
hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna
från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula
sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam,
ensam och arm ...
Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten,
som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte
vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp
ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet.
Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i
handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över
verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig
tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen.
Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde
henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt
bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i
trädgården och väntade på skjutsen.
Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och
högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans
stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt
frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon
satte sig på huk och slog armarna om hans hals:
— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans
stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då
gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken.