Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade bibeln ifrån sig.
Hon blev stående invid sängen och såg forskande ned på Thyra Börjesson,
som låg som död, orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar
vilade händerna mot det vinröda täcket.
Sov hon eller låg hon blott och tänkte över ordet, hon nyss fått höra?
Slumsystern böjde sig ned över sängen och lyssnade. Andedräkten kom
jämnt och susande.
En sky av missräkning drog över slumsysterns tärda drag.
Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit Herrans heliga ord lulla sig
till sömns!
Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett par bråda, tysta fjät åt
sidan. Men i nästa ögonblick trädde hon tillbaka och började på nytt
betrakta Thyra Börjesson.
Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes tomma, ljusblå ögon, klara
och genomskinliga som glas.
Det var ju som att ha ett sjukt barn framför sig. Det bleka, fina
ansiktet och draget kring den veka munnen rörde en på samma sätt. Och
håret var underbart. Som en guldskimrande flod flöt det fram från nacken
ned över örngottsvaret.
Slumsystern suckade tungt.
Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren tryckt sitt insegel? Och i
stället var hjärtemarken övervuxen med tistel och törne, och Herren
tilläts icke komma in och röja ... Men lov, pris och ära vare Herren att
Han var trofast och outgrundlig i godhet och nåd! Ännu fanns tid till
frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. Genom Herrens nåd hade
hon, som låg där så blek och orörlig och sinneshård ryckts undan
djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon räddats från synden att
taga sitt liv och kasta bort den dyra nådatiden ...
Slumsystern knäppte sina händer. I hennes ögon tändes en exalterad
glans.
Herren är stor och god. Gud är kärleken. Vilken nåd, outrannsaklig och
stor hade Han icke låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket
hade hon fått gå fram, där fara var å färde. Sin ringa tjänarinna hade
Herren låtit komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs räddning!
O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga glädje, då Gud hörde
hennes böners rop och lät livet vända åter i den stela, halvdöda
kroppen! Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit sin nåd
överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, allt hade Han underliga
lett. Alla hinder hade Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon kämpa
med djävulen om denna arma, vilseledda själ. Det fanns varken släkt
eller vänner som stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar i
synden. Hon kunde komma så ofta och stanna så länge övriga plikter
tilläte. Det fanns intet annat motstånd att övervinna än motståndet från
henne, som låg där sovande — andligen och lekamligen sovande.
Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, som var värre att
övervinna än hädelser, verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon
lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att kroppen blev maktlös
och tung som hos en döende. Att höra Guds ord stred hon inte emot, men
hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I snart åtta dagar hade hon
legat lika orörlig, lika tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i
hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. Allt studsade tillbaka från
detta förstenade väsen. Maten stod orörd, tills den tvingades i henne.
Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda människan, som sökt henne,
hade förbjudits att komma in ... Den gången hade hon visat en nästan
vild energi för att få sin vilja respekterad. Men snart nog hade hon
sjunkit in i samma apati som förr ...
Den exalterade glansen i slumsysterns ögon hade efter hand slocknat.
Hennes ansiktsdrag uttryckte nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt
sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet i händerna. Så låg
hon länge i tyst bön.
Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. Läpparna började mumla
ödmjuka, enträgna ord, som växte i tydlighet och styrka ju mera
bedjerskan greps av bönens makt. Till sist fylldes rummet av hennes
röst. Den blev ropande hög, som hos en som är stadd i ångest och nöd.
— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ!
Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge
Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga
själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din
hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre,
att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden!
Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under
satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig
fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt
och mörker fram till Kanans förlovade land ...
Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den
bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ.
Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om
bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne
värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel,
där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig
upphöra ...
De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra
Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom
blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes
i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot
den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det
stora snedfönstret.
Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran
brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna
rutan över hennes huvud.
Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade
de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden
ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara
ett ville hennes själ: vila och frid ...
Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela
hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för
evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ...
salig vila ...
Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg,
skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av
plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig
häftigt upp och lyssnade spänt.
— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag
hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger
livsens ord på dess blad ...
Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon
sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes
hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe,
tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde
krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men
intet halp.
Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla
fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes
varelse skakade under konvulsiviska snyftningar.
Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon
sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över
det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo
ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet.
Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående
orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne
slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en
djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra
Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över
hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra
Börjessons hand i sin.
— Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av
sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och
gå till din Fader! Si, allting är redo!
Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo
de till med förnyad styrka.
— För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande
av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder.
Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens
fasthet i rösten:
— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till
evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom.
Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta.
Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in
genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig
regelbundenhet.
Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla,
monoton, som om hon läst ur en bok.
— Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min
röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp
hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets
gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde,
det gjorde hon ...
Åter blev det dödstyst i rummet.
Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene
mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina
förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt
borta ifrån.
— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen
öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så
vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för
Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från
mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse!
Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon
reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons
huvud.
— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och
dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty
stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du,
kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd.
Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer är som följande (innan/efter):
[s. 169]:
... i dina ögon. ...
... i dina ögon? ...
[s. 177]:
... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ...
... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ...