Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och lyssnade spänt utåt vägen.
Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo mörka, orörliga, stelnade i
ro och hemlighetsfull väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka
som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna lade månen sitt
blekgula ansikte på sned och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden.
Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul genom tystnaden.
Hästhovarnas tramp blev allt tydligare. Med ens stämde byns bandhundar
upp i korus. Efter hand förstummades deras skall, och djupare,
underligare än nyss, nästan hörbar vände tystnaden tillbaka och föll på
nytt över nejden. Så förgingo några minuter. Plötsligt förnams det
malande ljudet av hjul, som skära sig fram genom djup sand.
Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang i två språng nedför
trappan fram mot allén. En vit näsduk svängdes emot henne från mörkret
därinne.
Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig
hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur
mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne
riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde.
Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med
något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en
oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden.
* * * * *
Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt
omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt.
Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga,
blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned
på marken.
— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade
hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg,
upplysande ton.
Thyra gav till ett litet stönande:
— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra.
— Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd.
Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord!
Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under
huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne.
Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig
högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt
bort över furornas toppar.
Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen
vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på
armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och
ned mellan hennes läppar.
— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta
livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar
väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den
haltande småskolelärarinnan.
Thyra rörde sig icke.
— Ja, det är skada, sade hon frånvarande.
— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom
upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden
an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig.
Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt
ryck:
— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om
Heinemanskan. Tål du att höra det?
Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så
började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen
och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara.
— Nog gör jag det, sade hon långsamt.
Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde
funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt.
— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll
på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras
avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i
sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag
tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman
förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt
ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick,
men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde
förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade
några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par
gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i
armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var
som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur
sikte ...
Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen.
— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är
det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka.
Lisa gav till en lång, menande vissling.
— När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska
anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for
hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez
påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast
kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ...
Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen.
— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande.
— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för
ingenting ... ånej! ...
Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt
tugga på det.
— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag
skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där
kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var
hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag
frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta
mig om detta en annan gång ...
Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon
sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och
blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte
ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var?
Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta
lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening.
Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på
vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av
samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut
sig själv.
Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan
sömngångaraktigt monoton.
— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon
bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till
ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta
ögonblick fruktar och misstänker, det är sant.
Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den
plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa
Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som
förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt
förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon
pinas av känslan, att hon själv borde säga något.
För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh
kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och
väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och
lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is.
Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon
där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade
att tro.
Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern
förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade
plötsligt Thyras ord ljus över allt detta.
Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon
icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att
hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men
när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över
hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att
säga.
Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande
vitt. Hon undvek att se på Lisa.
— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss.
Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen.
Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon
uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför
ståltrådsnätet.
— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i
klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag,
att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men
stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att
jag vore borta från mig själv och hela livet.
Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så
innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var
kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en
främmande människa, som gick där före henne uppför trappan.